Årets bästa skivor 

2017 har varit ett speciellt musikår. Massvis av stora hits, omöjliga youtuberekord och dessutom ett år där hiphop och R&B till slut tog över världen helt och hållet; 2017 dominerade trap:en till och med topplistepopen (jag tittar på dig Katy Perry). Trots det hamnar nog 2017, lite oförtjänt, i skuggan av fjolårets spektakulära toppar och djupa dalar. 

Det har släppts otroligt mycket bra skivor i år också; de har bara inte blivit lika omtalade som toppskivorna förra året. Det har faktiskt varit svårt att begränsa min lista. I år mer än någonsin tidigare är kvalitetsskillnaden mellan topplaceringarna och sistaplatserna liten. Till en början tvekade jag på att ens göra listan rankad. Bara 40 skivor som jag tyckte om. Men. Jag mindes alla gånger jag har gått in på bästa skivor/filmer/böcker-listor som inte har varit rankade i prydlig nummerordning, och jag mindes alla irriterade reaktioner. Så, från mig till er alla: 41 (efter mycket möda och beslutsångest) rankade skivor från året som gått.

41. Wiley – The Godfather

Grimens ofrivillige gudfader har äntligen fått sitt mainstreamerkännande, long due, och släpper med The Godfather 57 minuter av klassisk, rå grime. Det är tätt med bangers och en energi som knappt lämnar något andrum. Tyvärr lider skivan lite av brist på fantasi och nya idéer. Beatsen är inte direkt nytänkande och texterna rör sig sällan utanför "jag är bäst"-territorium. För de mest hängivna grime-fansen är det dock ett av de viktigaste släppen i år.

40. Ibibio Sound Machine – Uyai

En salig blandning av genrer. Lagos/London-kollektivet rör sig musikaliskt mellan afro-funk, electro, afrobeat och idéer som ibland låter new wave. Men, genreblandningar till trots så är det en enkel och glad musik. Dansvänligt, kul och unikt.

39. Les Amazones d'Afrique – République Amazone

Ett superkollektiv av kvinnliga artister från Mali, Nigeria och Senegal med ett starkt feministiskt budskap – i och utanför musiken. République Amazone är koratung modern västafrikansk musik producerad av den irländske Liam Farrell (som också producerade Mbongwana stars briljanta debutalbum From Kinshasa). Det är rikt på ljud och röster och med texter om svåra ämnen som könstympning och förtryck. 

38. Natalia Lafourcade – Musas

Folkpop från mexikanska artisten Natalia Lafourcade.

Okej, det här kanske är på guilty pleasure-kontot. Det är otroligt smörigt – skivan innehåller till och med en cover av den ultimata lök-dängan That's Amore, men det är också så otroligt välgjort. Snygga akustiska gitarrer från Los Macorinos och ett ett mjukt, fint sound som påminner en del om 60-tals bossa.

37. Oxbow – Thin Black Duke

Experimentell rock från ett band som har släppt musik sedan 1989, utan att någonsin se någon större mainstreamsuccé. Thin Black Duke är deras första studioalbum sedan 2007s The Narcotic Story. Det är en speciell skiva, ibland Tom Waits-jazzigt, ibland brutalt rockigt. Kaotiskt och skitigt. Texterna är märkligt poetiska. Sångaren Eugene s. Robinsons gnälliga röst kan ta en stund att vänja sig vid, men orkar du ta dig igenom det initiala motståndet är det en mycket givande lyssning.

36. Richard Dawson – Peasant

Peasant är en svår skiva – eller – iallafall för mig. Det är i grund och botten en folk-skiva men ljuden och gitarrspelet skaver hela tiden lite, det är något mörkt och udda som liksom ligger och lurar. Både röst- och musikmässigt påminner Dawson om en del om Robert Wyatt excentriska singer-songwritermusik. Texterna är som tagna ur en gammal sagobok och ibland helt obegripliga utan lite hjälp från internet. Lyssna och se själva, det är något oemotståndligt märkligt med Peasant.

35. Christian Scott aTunde Adjuah – Diaspora

Diaspora är del två av tre i Scott aTundes Centennial Trilogy från i år. Diaspora är en hyllning till jazzens rötter: Centennial Trilogi anspelar på att det är 100 år sedan (vad som ofta brukar anses vara) den första inspelade jazzlåten. Ändå är Diaspora i högsta grad modern jazz. Trummorna känns hiphop, basen är tjock och blåset svävar över allt i perfekta melodier. Det är soft jazz, men det är också mycket välgjort.

34. Mountain Goats – Goths

Ett konceptalbum om gothare från det amerikanska indie-bandet Mountain Goats. Humoristiskt och sorgligt på samma gång. Starka popmelodier på piano och med mjuka saxofonslingor (jag är galet svag för saxofon på poplåtar). Underbara refränger i "I'm hardcore, but I'm not that hardcore" och " I have high unicorn tolerance". Ibland lider skivan av att vara lite väl oförarglig. 

33. Nicolas Kummert, Lionel Loueke – La Diversité

Ett sammarbete mellan den belgiske saxofonisten Nicolas Kummert och den Beninfödde gitarristen Lionel Loueke. Nedtonad jazz blandas med mer drivande afrojazzstycken, släpande rytmer och korta spoken word-stycken på franska och engelska. Väldigt vackert och ett perfekt kvällsalbum.

32. Slowdive – Slowdive

Årets kanske mest otippade comebackalbum: 90-talsälsklingarna Slowdive gav i år ut sin blott fjärde skiva, 22 år efter den senaste. De uppfinner inte hjulet på nytt men det är samma pricksäkra drömpop/shoegaze som gjorde dem stora för 25 år sedan. Maffigt producerat, gitarrer som liksom sköljer över en och starka refränger. Julklappstips till den där kompisen med engelsk 90-talsfetisch!

31. Orchestra Baobab – Tribute to Ndiouga Dieng

Det klassiska, afro-cubanska bandet från Dakar är tillbaka med deras första album på ett bra tag. Den här gången med en hyllning till den bortgångne Dieng, som har varit medlem av bandet sedan 70-talet. Musiken är lika full av energi som någonsin förr. Samspelen mellan gitarren och koran, den alltid lika tajta rytmsektion och Issa Cissokos legendariska saxofon – man Måste ställa sig upp och dansa till Orchestra Baobab.

30. Moh Kouyaté – Fé Toki 

Gitarrist och sångare från Conakry, Guinea. Moh Kouyaté har länge fått stå i bakgrunden – Fé Toki är 40-åringens blott andra soloalbum. Låtarna hämtar inspiration från flera olika delar av västafrika. Ibland låter det lite Salif Keita, någon låt ger starka soukous-vibbar. Mest låter det dock som Maliblues och mycket påminner om Habib Koité, vilket i mina ögon är ett stort, stort plus.

29. Father John Misty – Pure Comedy

Jäkligt pretto – jäkligt bra. Father John Misty sjunger högstämt om det politiska klimatet i USA över stora popballader. Första halvan är bland det bästa som har släpps i år, andra halvan tappar lite.

28. The National – Sleep Well Beast

Allas sorgsna medelåldersfavoriter låter lika bra som alltid. Låtarna som Matt Berninger skriver tillsammans med sin fru Carin Besser är både sorgliga och introspektiva. Musikaliskt påminner skivan om deras tidigare släpp, men de bröliga gitarrerna som dyker upp bland annat på titelspåret är en välkommen överraskning.

26. Big K.R.I.T – 4eva Is A Mighty Long Time

Ingen reppar södern bättre än K.R.I.T. 4eva Is A Mighty Long Time är en dubbelskiva som är omisskännligt dirrty south på första skivan till jazzigt och personligt på andra. K.R.I.T. väver samman allt på ett mycket snyggt sätt och produktionen på skivan är fläckfri. Big K.R.I.T.s bästa släpp hittills. 

25. Criolo – Espiral De Ilusao

Den okonventionella hiphopartisten Criolo (från Sao Paulo) släppte med Espiral de Ilusao en helt konventionell sambaskiva. För en samba/MPB-sucker som mig själv var detta goda nyheter. Tydligt inspirerat av (brasilianskt) 60- och 70-tal. Inga konstigheter, svinbra. 

24. Jens Lekman – Life Will See You Now

Mitt 14-åriga jag hade förmodligen satt Jens Lekmans senaste skiva långt högre upp. Den mjuka, dansvänliga indiepopen med det stora, stora ljudet påminner lite om indieguden Sufjan Stevens tidiga preojekt. Texterna är bekant skruvade. En given skiva för alla indiepoppare.

23. Brockhampton – Saturation II

Årets "från ingenstans till överallt"-kollektiv Brockhampton släppte tre hela album i år. Ett löst kollektiv bestående av 14 Kanye West-fans, inte helt olikt Odd Future.

Efter viss eftertanke har jag kommit fram till att mittenskivan Saturation II är min favorit av de tre. Det är aggressivt, roligt och speciellt. Att texterna inte alltid är de mest sammanhängande vägs gott och väl upp av energin och variationen hos medlemmarna. Ett av de roligaste släppen i år.

22. Angles 9 – Disappeared Behind The Sun

Frijazz, avantgardejazz, storbandsjazz. Den här svenska jazznonetten (nio musiker) prickar in alla skrämmande genretitlar. Till en början var också jag skeptisk: jag började lyssna på första låten utan att fastna, la undan skivan och väntade, satte av misstag på skivan igen och märkte först då hur jäkla bra det var. Första låten är tyvärr bland de svagaste materialet på skivan, men sen utvecklas det till en av mina favoritjazzskivor från i år. Ovanligt välljudande oljud. Fantastisk blåssektion signerad Magnus Broo, Goran Kajfes, Eirik Hegdal och Martin Kuchen. Rekommenderas även för den ordet frijazz får det att krypa i skinnet.

21. Monica Vasconcelos – The Sao Paulo Tapes

Årets bästa släpp från Brasilien. Ett jazzigt Bossa/folk-album producerat av geniet Robert Wyatt. Låtarna är omtolkningar av olika protestlåtar från Brasiliens långa period av militärdiktatur. Budskapen i låtarna ringer förstås inte lika starkt som när de släpptes för första gången, men musikaliskt låter det bättre än någonsin i Vasconcelos händer. 

20. Jordan Rakei – Wallflower

Den unga sångaren och multiinstrumentalisten från Nya Zeeland gör välproducerad, snygg soul. Det är jazzigt och smart uppbyggt. Hans röst låter misstänkt likt landsmannen Joe Dukies (från Fat Freddy's Drop), men musiken skiljer sig avsevärt. De enskilda låtarna på Wallflower utmärker sig inte särskilt, men tillsammans kommer de samman för en perfekt välljudande helhet.

19. Laura Marling – Semper Femina

Singer-songwritern Laura Marling tar sig själv på största allvar; titeln till hennes sjätte skiva är hämtat från Vergilius Aeneiden. Semper Femina är ett konceptalbum om kvinnliga relationer, vänskapliga och kärleksfulla. Musiken är folkig och gitarrbaserad med pianon och svepande stråkar i bakgrunden. De bästa delarna av skivan påminner en del om Nick Drake. 

18. Kamasi Washington – Harmony of Difference 

En av de mest hype:ade jazzartisterna de senaste åren, Kamasi Washington, är tillbaka med vad som tekniskt sätt är en EP. Men. Den är också 32 minuter lång, så den får en plats på min lista ändå. Efter sammarbeten med Kendrick Lamar och FlyLo så släppte Kamasi sitt hyllade genombrott The Epic för två år sedan. Harmony of Difference följer i samma fotspår. Grymt välgjord spirituell jazz. Är du jazzintresserad har du säkert redan hört den här.

17. Chris Stapleton – From A Room Vol.1

Stapletons tredje album, From A Room Vol.1, fick mig att grotta ner mig i ett djupt countryberoende under första delen av halvåret. Helt plötsligt lyssnade jag bara på Hank Williams och George Jones. Så bra låter Stapletons bluesiga outlaw-country att den fick mig att återupptäcka genren för första gången på mycket, mycket länge.

16. Kendrick Lamar – DAMN. 

Plats 16 för King Kendrick. DAMN. är en bra skiva, en mycket bra skiva. Men det är inte det odödliga mästerverket som många kallar det – iallafall inte för mig. Kanske Kendricks svagaste studioalbum, men, även hans svagaste album landar på en välförtjänt plats 16 på min lista. 

15. IDLES – Brutalism

WOOO!

Ett punkalbum 2017? Absolut! Min go-to skiva för att argt skura badrummet. Hårt. Höga gitarrer och trummor förstås. Politiska texter och torykritik förstås. Allt sånt som ett punkalbum bör innehålla. Men det finns också texter som handlar om mindre klassiskt punkiga ämnen: låten 1049 som handlar mental hälsa till exempel. Inte allas kopp te, men ibland måste även jag lägga mjukjazzen åt sidan för en god dos rå Bristolpunk. 

14. Ára – Girkásit

Okej, Girkásit är alltså ett jojkalbum – men inte i traditionell mening, om man med traditionell mening menar naken jojk från en bergstopp. Frontmannen (och jojkaren) Simon Issát Marainen backas av musiker från bland annat Göteborgsbandet Kultiration. Det är jazzigt, popigt, ibland ambient och ofta vackert. Inte bara för fans av jojk.

13. Sharon Jones & the Dap-kings – Soul Of A Woman

Postumt utgiven skiva från den fantastiska Daptone-sångaren Sharon Jones som gick bort förra året. Det är klockren retrosoul. Till och med omslaget ser ut att vara hämtat direkt från en 60-talsplatta. En värdig sista skiva för Mrs. Jones. Vila i frid. 

12. Joey Badass – ALL AMERIKKKAN BADASS

Joey Badass tajmade sannerligen inte sitt skivsläpp särkilt väl och hamnade till stor del i skuggan av Kendrick Lamars DAMN.

Jag är löjligt svag för allt som andas New York och golden era och Joeys senaste släpp följer tydligt i sina föregångares fotspår. Skivan börjar lite mjukt och långsamt men höjer energin mot mitten med ett helt gäng starka features. De djupt politiska texterna är kanske lite väl simpla ibland. Men, som helhet, en fantastiskt bra skiva. 

11. Kelela – Take Me Apart

Äntligen! En skiva i alternative R&B-genren som inte hakar på den utjatade LoFi-trenden – som har legat som en blöt filt över genren de senaste åren. Take Me Apart är ett breakup-album som följer ett uppbrott från en dåligt relation, efterdyningarna och slutligen vägen in i ett nytt förhållande. Inget banbrytande tema kanske, men väldigt välgjort, välskrivet, är det hursomhelst. Skivan är till viss del en homage till 90-tals R&B, men det är också en experimentell skiva, med tydliga FKA twigs-influenser. FKA twigs-jämförelserna är kanske lite slitna, men de är också nära till hands med tanke på att electronica-producenten Arca dyker upp även här. Utöver Arca har Kelela sammarbetat med en uppsjö andra producenter som tillsammans skapar det musikmässigt mest intressanta R&B-släppet i år.

10. Aurelio – Darandi

Aurelio är inflytelserik både som musiker och politiker. I hemlandet Honduras blev han den första svarta ledamoten i parlamentet och han är en stark förkämpe för Garifunafolket. Musikaliskt är han landets viktigaste tolkare av klassisk Garifunamusik och på den nya skivan spelar han första gången in live med ett helt band i studion. Garifunamusiken som han spelar är en korsning av centralafrikanska genrer som soukous och carribiska influenser. Gitarrerna är twangigt tremolodränkta och trummorna är snabba och nedtonade. En av de mer dansvänliga skivorna på min lista. 

9. billy woods – Known Unknowns

Kom ihåg, små bokstäver när du stavar hans namn – en motsatt MF DOOM med andra ord.

billy woods är en sån där artist som har tonvis med respekt bland underground-fans, men knappt något mainstream-rykte. Han har varit aktiv sedan tidiga 2000-talet och hans musik ekar helt klart av indiehiphopen från millenieskiftet. Undergroundhjältarna Elucid och Aesop Rock har båda features på skivan och nästan alla beats är producerade av Blockhead. Known Unknowns (namnet syftar på Donald Rumsfelds Irakcitat) är en politisk skiva – på billy woods säreget kryptiska vis. Refrängerna är inte de mest trallvänliga  (”rolled the dice/fucked around and lost your life/double or nothing?/ its only right” går refrängen på Unstuck) men det är förmodligen hans mest lättillängliga skiva hittills. billy woods flow kan vara ovant för vissa, men jag tycker att det är underbart. För dig som gillar Kublai Khan- och Kejsar Nero-referenser i din hiphop.

8. War On Drugs – A Deeper Understanding 

Ett sånt där gubbval igen. Dylandyrkade indiegubbar? Kanske. Men jäkligt bra låter det, det är något speciellt med de maffiga gitarr- och pianoljuden som kickar igång den första delen av albumet. I jämförelse med förra 2014s Lost In The Dream så är produktionen större och mer atmosfärisk – ibland ganska nära det där svävande Beach House-soundet. Adam Granduciels gitarrsolon får också skina mer än någonsin tidigare. Även om skivan tappar lite energi mot slutet kommer ingen att gnälla om du sätter på den här skivan och låter den rulla. Gitarrmusik när den är som bäst.

7. Mount Eerie – A Crow Looked At Me

Den överlägset minst njutbara skivan på den här listan. Den gör nästan lite ont att lyssna på. A Crow Looked At Me är indieveteranen Phil Elverums första musik sedan hans fru gick bort i cancer förra året. Det är en reflektion över hennes bortgång och hans liv efter henne. Det är på inget sätt storslaget och har inga pretentioner om att vara insiktsfullt eller ögonöppnande – "I don't want to learn anything from this" sjunger han på låten Real Death. Det är istället en av de mest intima och avskalade skivor jag någonsin har hört. Låtarna är som strukturlösa, korta anteckningar och texterna är nära nog stream of conciousness-snuttar. Ärligt, och vackert. Men väldigt mycket en skiva för sorgsen ensamlyssning.

6. Meyhem Lauren – Gems From The Equinox

Godis för alla hiphop-backpackers. Meyhem Laurens Gems From The Equinox är årets grimigaste hiphopsläpp. Stenhård New York-rap med produktion från den legendariska DJ Muggs och gästverser från Roc Marciano, Action Bronson, Benny The Butcher, Conway och B-Real. En skiva som kan muntra upp också den buttraste "hiphopen är död"-pessimisten.

5. Vijay Iyer Sextet – Far From Over

Grym post-bop från pianisten Vijay Iyer och hans sextett. Helt lagomt improviserande och precis tillräckligt komplext. Vackert pianospel från Iyer och en säker blåssektion i form av Lehman och Heynes. Det mest välgjorda klassiska jazzalbumet från i år och en av mina mest spelade skivor på spotify. 

4. Rapsody – Lailas Wisdom

"Rapsody har alltid varit en rappares rappare. En riktigt MC. Enda sedan hon debuterade på hiphopscenen har hon spottat verser i sann Talib Kweli-anda över klassiskt trumtunga södernbeats. Nya skivan är inget undantag, inga konstigheter, välskriven hiphop. Ändå är det en skiva som utmärker sig, både i hennes egna diskografi och i hiphopvärlden 2017."

Så skrev jag om Lailas Wisdom när den kom ut tidigare i år. Texterna handlar om kärlek, rasism och allt däremellan. Bra beats, bra gästartister, mycket lite att klaga på.

3. Tyler, the Creator – Flower Boy

Jag kan inte säga att jag såg fram emot den här skivan speciellt mycket, trots hypen. Tyler har aldrig släppt ett helt projekt som jag har gillat, rakt igenom. Fram tills nu. Jag menar: hur går man från att släppa katastrofen som är Cherry Bomb till det här fantastiska albumet? Helt olika världar. Flower Boy är smart, ett uttänkt, helt album. Produktion är soulig och håller samman albumet snyggt, Tylers flow har aldrig låtit bättre; både på de hårdare och mörkare låtarna och på de mjuka och jazziga. Årets bästa hiphop/soul-projekt.

2. Somi – Petite Afrique

Somi är förmodligen ett obekant namn för många. Hon är en jazzsångare med amerikansk-ugandisk bakgrund och Petite Afrique är hennes fjärde studioalbum. Musikmässigt påminner skivan lite om Esperanza Spaldings första skiva, men med en mer konceptuell och mindre lekfull approach. Afrocentrism är huvudtemat på Petite Afrique vars berättelser kretsar kring 116th street i Harlem, dess invånare och smeknamnet "Lilla Afrika". Hon sjunger om utanförskap och identitet från en afrikansk invandrares perspektiv. Ämnena är tunga men de balanseras av en lätt, jazzig musik från hennes fantastiska band. 

1. Goran Kajfes Subtropic Arkestra – The Reason Why Vol.3

När jag skulle summera musikåret 2017 var det liksom ingen tvekan om vilken skiva som var den mest minnesvärda.

The Reason Why Vol.3 är Subtropic Arkestra-konstellationens sista album ihop och det en eklektisk samling covers på låtar från så skilda genrer som ethiojazz, indiepop, rock. Allt smälts samman i ett album som bara inte borde fungera, men gör det ändå. Musiken rör sig sömlöst mellan det svängiga och finstämt vackra. Goran Kajfes är min favoritartist från Sverige just nu och med Subtropic Arkestra har han samlat ihop vad som är en av världens just nu bästa blåsuppsättningar: Kajfes, Ruskträsk, Texas, Kullhammar.  Jag har redan hunnit se skivan spelas live vid två tillfällen – på två av mina favoritkonserter i år. Ett perfekt avslut på The Reason Why- trilogin och min personliga favorit från 2017.