Året 2021

– Street66s favoritskivor –

Om jag läser en till kulturtext som sammanfattar året med att man äntligen gick på sin första spelning och i stället för befriande eufori kände sig trängd och skrämd av folkmassorna… Det är farligt nära att jag börjar sympatisera med influensers som åker på lyxsemester och skiter i globala pandemier och gnäll från pöbeln. Hellre inget samvete än performativa moralkakor vid det här laget.

Musikåret 2021 kan sammanfattas i stora släpp med usla omslag från Drake och Kanye West, men allra sämst var nog (ständigt hånade) Wu Tang-medlemmen Cappadonna. Ett omslag som nästan är så dåligt att det korsar händelsehorisonten och blir bra igen. Men bara nästan. Förresten är det väl inte helt oväntat att mannen som pennade den legendariska Wu Tang-raden ”I love you like I love my dick size”, skapade den här monstrositeten. 

På annat håll kröp ett gäng föredettingar (jag tittar på er, Clapton och Van Morrison) fram ur sina grottor och dödade sina eftermälen med ruttna covid-takes. Men den roligaste antivaxxar-take:en går ändå till Nicki Minaj kusins vän som berättade att han drabbades av svullna pungkulor efter sin vaccinspruta. Crazy times! 

Slutraljerat. Det här är mina 66 favoritskivor från 2021. Hoppas det smakar! 

48. Aricia Mess - Versos Do Mundo

En piggt psykedelisk blandning av rytmisk MPB och akustisk samba. En skiva som är rund och jazzig i grunden men som på vissa väl valda platser dekoreras i plastig elektronik, trummaskiner och syntar.

40. Wau wau collectif - Yarel Sa Doom

Från Toubab Dialaw i Senegal via södra Stockholm. Wau Wau Collectif är ett spräckligt distansprojekt, sammansvetsat av skivbolagschefen och musikentusiasten Karl Jonas Winquist. När jag gjorde min första årsbästalista 2017 skrev Winquist till mig och berömde bloggen – då hade bloggen bara varit igång i ett par månader. Den typen av små detaljer fastnar på minnet, så shoutout Karl Jonas om du lyssnar! Menmen, det har förstås inget med skivrecensionen att göra.

Yarel Sa Doom är en spirituell, jazzig och mystisk men också rytmisk och svängig skiva. Att Wau Wau är ett tillfälligt kollektiv, som bara existerar inom det här albumets ramar, märks till vis del på hur albumet spretar. Från det dub-inspirerade titelspåret till korajazz, till afrofunkiga ”Riddim Rek”. Men det är mer charmigt än störigt. På en av låtarna pratsjunger en senegalesisk taxichaufför som gav Winquist en resa på krita (han kom förbi studion dagen efter och fick hoppa in i inspelningsbåset). Det är en härligt familjär och öppensinnig inställning till musikskapande.

38. Orquesta Akokán - 16 Rayos

”Låter som James Bond”, sa min flickvän när hon kom in i rummet under ett instrumentalt orkesterstycke av 16 Rayos. Det skulle vara den piratade Kubakopian av filmserien då, med en vattenkammad protagonist med smal mustasch. För mig för Orquesta Akokáns musik snarare tankarna till välklädda män på motsatt sida moralskalan. 16 Rayos får mig att känna mig som 50-talsmafioso i exil i Havanna. Det är stort och lyxigt, med dansanta congasbeat, stötigt blås och en viss melankoli i eftersmaken. Retroflörtande, men gjort med stor finess.

37. Porter Robinson - Nurture

För folk mellan 25 och 30 börjar förkortningen EDM lämna ett sting av nostalgi. Dansmusikgenren var den enda som betydde något om man var ung och dansade (Oscarvärdig cringe när man minns alla dudes som hoppade in i danscirklar bara för att dra en mjäkig shuffle+fistpump-kombo) på hemmafester och klubbar för tio år sedan. Sedan dog den. Jag menar, den dog förstås inte ut helt, men folk bestämde sig för att sluta dansa till samma glada och enkelspåriga musik. Uppbyggnad, drop, uppbyggnad, drop – det blev fort gammalt. I stället tog en våg av mörkare, deppigare dansmusik över. (För den här recensionens syfte ber jag er att köpa min förenklade historieskrivning rakt av och inte kontra med nutida discoströmningar och K-pop-glädje). Här kommer Porter Robinson in. Han släppte den älskade EDM-bangern Worlds 2014 och fick sedan skriv(musik?)kramp. 2021 kom han tillbaka, efter några års själssökande, med en ny musikaliskt riktning. En oväntat varm och fin sådan. På Nurture finns tillräcklig med dansgolvsguld för att ge alla millenials sin Avicii-era-fix, men den här gången med hyper- och glitchpopövertoner. Låtskrivandet bottnar i pop och en helt annan mjukhet än tidigare. Hans comeback är befriande positiv och helt omöjlig att inte flina som ett fån till.

35. Muito Kaballa Power Ensemble - Mamari

Tysk nonett (var tvungen att googla vad en niomannaensamble kallas) i orangea hängselbyxor som spelar högoktanig afrojazz? Jo men visst. Mamari är ett album som bubblar över av spelglädje, där en drivande blåssektion och en pigg rytmsektion tävlar om att stå i centrum.

34. Ill Considered - Liminal Spaces

Snortajt jazz från ett av Londonscenens mer underskattade jazzband. Musiken är till stor del improviserad och det mesta är inspelat live. Resultatet blir en glödande energi och massvis med pigga improvisationselement. Albumet är ömsom stämningsfullt puttrande, ömsom pådrivande och känslofyllt. Ill Considered har en påtaglig synergi och känslan i deras samspel smittar av sig. Liminal Spaces är deras mest dynamiska album hittills, kryddat med belönande urladdningar i fritt jazzkaos.

33. Your Old Droog - Time

”Probably try and sell my tape to the mortician.”

Vi kunde inte enas om ett tema på vår studentskiva, så vi valde tidsresa med motiveringen att man kan klämma in vad som helst under den rubriken. Your Old Droog kör på samma beprövade metod på Time. Under paraplytemat tidsresa klämmer han in berättelser från förr, nostalgiska tillbakablickar på sina ungdomsår – och regelrätta tidsresor.

Ett återkommande motiv genom skivan är den peppiga radioprataren som kommer in mellan låtarna och informerar oss lyssnare om att han har fått tag på en tidsmaskin. Vad ska han gör med den? Döda baby Hitler förstås! ”But first on Radio 95,6…”. Efter ett par reklamavbrott återkommer han med en uppdatering: det visade sig vara svårare än han förutspådde att mörda Hitlerbabyn. Han pratar ingen tyska och är dålig på riktningar. Han hann i alla fall döda en tysktalande unge innan han återvände. ”Was it baby Hitler? I highly doubt it!”.

Time är en skiva som inte tar sig själv på för stort allvar. Det är en av årets roligaste hiphopskivor, fullt med bars, driv och bra gästartister. Klassiska boombapbeats och New York-bars.

32. Black Country, New Road - For the First Time

Ett av de mest hajpade debutsläppen på senare år – i alla fall inom Anthony Fantano och r/mu-delen av musikinternet. Och visst lever de unga britterna upp till förväntningarna. For the First Time är ett storslaget album i postrock-skrud – komplett med skitiga gitarrer och blås. Strösslat med melankoliska stunder och storslagna crescendon och utan en ointressant sekund!

31. Jaubi - Nafs at Peace

Jaubi är ett svårkategoriserat kollektiv från Lahore i Pakistan. Deras musik utgår från indiska ragor men rör sig sedan fritt i improvisatoriska melodier och riktningar. De spelar på tabla, sarangi, flöjt och saxofon, men också på synt och gitarr. Deras pakistanska jazzmystik har en religiös grund som låter både uråldrig och nytänkande på samma gång. De bygger upp sina låtar kring hypnotiska grooves där trummorna och tablan spelar mot varandra. Ovanpå ligger de melodiska instrumenten som turas om att spela runt, över och kring de taktfasta rytmerna. Nafs at Peace är ett album som ger något både för en ofokuserad bakgrundslyssning och en engagerad djuplyssning.

30. Blu - The Color Blu(e)

Min gamla backpackfavorit Blu fortsätter att släppa förvånansvärt pigga plattor efter några år med ~mindre lyckade~ skivor. Efter förra årets storslagna Miles är The Color Blu(e) en välkommen återgång till boombap och rappin’ rappin’!

Han använder blått på alla sätt han kan – i rimmen, i metaforerna och i samplingarna. Det är blått som sinnesstämningen, blått som himlen, det är en metafor för något hoppfullt och det är en metafor för något mörkt (svart). Han gör ordlekar på själva ordet blue och använder uppklippta samplingar som blir egna punchlines och refränger. Från blues, jazz och soul, till en Beatlessampling.

26. Fire! - Defeat

Den dystra titeln och det bleka omslaget speglas i Fire!s knastriga och obekväma smutsjazz.

Bandet består av kärngänget Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin, men här gästas de också av Goran Kajfes och Mats Äleklint. Nytt men ändå inte – det börjar bli svårt att hålla koll på alla olika konstellationer de spelar med varandra i. Deras musik är fortsatt experimentell, men till skillnad från mycket annat frijazzigt så finns hela tiden ett grundgroove att bottna i. Något att luta sig tillbaka mot i ett album där instrumenten spelar mot elektroniska störningsljud och där Mats Gustafsson skrikblåser i sin flöjt. Det är mörkt och rått och låtar som ”Defeat” låter som en feberdröm.

Äleklint skiner på sin trombon och sousaphone – ett välkommet tillskott som ger musiken lite mer mage. Det finns något mystiskt och magiskt i ett sousafongroove, som alltid får mig att tänka på New Orleans och rå live-energi.

25. Tyler, The Creator - Call Me If You Get Lost

Call Me If You Get Lost skiljer sig från de ambitiöst tematiska albumen vi har börjat vänja oss vid från Tyler. Det är långt ifrån lika grandiost som Igor eller Flower Boy. I stället bjuder han på ett fullpackat destillat av allt som är Tyler, the Creator. Skivan har en mixtapeenergi mer än något annat. Många korta låtar och ett hungrigt rappande. Inte helt oväntat kanske, eftersom skivan delvis är inspirerad av 00-talets mixtapekung DJ Drama som dyker upp och välsignar (förbannar?) albumet med sina smått störiga adlibs och utrop.

Call Me If You Get Lost exemplifieras av den utmärkta ”Lumberjack” med sitt taktfasta beat och freestyle:iga bars. Men här finns också låtar som ”Wilshire” – albumets längsta låt – med den klassiska DJ Shadow-samplingen och rena story telling-rader om en relation fast i ingenmansland.

24. Juçara Marçal - Delta Estácio Blues

Tänk dig en MPB- eller sambaplatta. Tänk dig att någon plockar isär den i sina beståndsdelar och sedan sätter ihop allt snett och på tvären. Så låter Delta Estácio Blues. Det är glitchigt, spetsigt och skränigt. Jag hörde att hon och producenten/gitarristen Kiko Dinucci inspirerades av Danny Brown när de drejade samman ljudbilden för albumet, och det låter faktiskt helt rimligt när man hör musiken.

Som sångare i det fantastiska (musiktips!) bandet Metá Metá är Juçara Marçal van vid utforskande MPB, men som soloartist tar hon utforskandet betydligt längre. Delta Estácio Blues är en svårlyssnad experimentröra. Jag älskar det!

23. Nala Sinephro - Space 1.8

Jag kan inte påstå att jag är en expert på området ambient musik, men jag har ett hundratal genomlyssningar av Brian Enos Music for Airports på mitt CV. Det borde kvalificera mig för det här, visst?

Efter första lyssningen av Space 1.8 hade jag dock bara lyckats formulera en ynka mening i mina anteckningar, ”shits beautiful :)”. Vet inte vad som inspirerade den knapphändiga formuleringen, men jag vill skylla bokstavsfattigdomen på att jag helt och hållet zoomade ut till Nala Sinephros hypnotiska toner. Hennes musik är full med mjuka moods att drifta bort till, med ett par jazziga partier där en gnutta dissonans bryter genom den fogliga fasaden.

22. Cha Wa - My People

My People är ett destillat av New Orleans gatukultur: färgglatt, högljutt och omöjligt att värja sig från. Det är också ett av de mest geografiskt och musikaliskt avgränsade albumen på den här listan. Etthundra procent karneval, brassbandsfunk och Mardi Gras indians-kultur.

Jag intervjuade en av Sveriges främsta företrädare för New Orleans-musiken, Pär Stenhammar, för ett par månader sedan och han beskrev det som att det finns en energi och ett skimmer kring staden som man bara inte hittar någon annanstans – och det är nog sant, för det finns en svårplacerad magi i musiken från nordöstra Louisiana. Det låter liksom mer live än annan musik. My People är jazzigt, lättillgängligt och en bra startpunkt för den som vill dyka ner i den magiska New Orleansgumbon!

21. Nubiyan Twist - Freedom Fables

Rakt igenom livlig Londonjazz. Nubiyan Twist har ett stråk av det där ungdomliga utforskandet av tidssignaturer, rytmer och polyrytmer – men på Freedom Fables blandas det också upp med rakare, mer melodisk jazz. Dessutom bjuder albumet på neosoul och svängiga afrobeatnummer med ghananska K.O.G och Pat Thomas. Det är ett album fyllt med fantastiskt studsiga trummor och kristallklar sång (shoutout Cherise).

20. Ebo Krdum - Diversity

Det är svårt att inte fångas av Ebo Krdums lågmälda charm. När jag såg honom på scenen på Fasching strålade han av energi och glädje. När jag sedan intervjuade honom för P2 ett par veckor senare slogs jag av hur reserverad och eftertänksam han var. Han sa att han alltid kallar sin musik för afrikansk blues i sina intervjuer, men sedan alltid läser ökenblues i tidningen dagen efter. Han kallar det afrikansk blues för att han blandar influenser från hemlandet Sudan med bluesinfluenser från västafrikanska storheter som Ali Farka Touré. Dessutom blandar han 13 språk (majoriteten afrikanska) i sin musik – på Diversity sjunger han dock ”bara” på 8. På det sättet kan hans politiska budskap nå ut brett bland de som behöver höra det mest. Men Diversity är inte bara en politisk tour de force, skivan bryter också ny musikalisk mark. Krdum förenar sin gitarrblues med svenska spelmansstråkar och samarbetar med folkmusiker som Anna Möller och Sara Parkman. Det fungerar oförskämt bra.

19. Japanese Breakfast - Jubilee

Jag har, lite i smyg, glatts åt att den orkestrala indiepopen gjort en comeback. Det kändes som att den där maffiga hipsterindien med massa blås och stora (mustaschprydda) ensembler blev rätt töntig under 2010-talet. Visst. Jag är en usel spådam, men jag tycker mig se tendenserna till en comeback för (sub)genren. Den här vändan verkar det dock vara med unga kvinnor (Julia Holter, Phoebe Bridgers osv) i spetsen, snarare än hängselbyxade män. Annars är väl den stora skillnaden att musiken är mer varierad och polerad. Jubilee låter inte som en Decemberists-skiva – det låter inte heller som en tidig Sufjan Stevens-skiva. Den har tydliga åttiotals- och sofistipopinfluenser, med syntar, reverb och discogitarrer – och låtar som ”Sit” som hade kunnat vara en bortglömd Stone Roses-singel.

DN:s notoriskt trötta årsbästalista rankade Jubilee som årets bästa skiva, vilket jag inte alls har något emot. Men på den här indiebloggen i musikvärldsmarginalen hamnar den på plats 19. Det måste väl ändå vara viktigare för hipsterkredden?

18. Mckinley Dixon - For My Mama and Anyone Who Look Like Her

”Want this to sound soft like poetry”

For My Mama and Anyone Who Look Like Her är jazzig rappoesi som för tankarna till 1990 och Good Life Cafe – hälsocaféet i Kalifornien där skickliga freestylerappare utmanade varandra i ordförråd och kreativa skrivövningar. Där en egen form av avig hiphopprosa föddes och frodades.

Dixon är precis som RAP Ferreira och Open Mike Eagle en rak arvtagare i den traditionen. Hans musik bottnar i ett modernare, tjockare sound, men det är fortfarande tydligt rotat i jazzen. Låtarna har okonventionella strukturer som böljar upp och ner och sticker iväg i olika riktningar. Dixon rappar som en jazzmusiker som sysslar med poesi på sidan och bara råkar ha ett sjukt fett flow. Just flowet, om jag får uppehålla mig lite vid det, är en av hans största tillgångar: fritt, flytande och snillrikt. Hans texter är skivans andra storhet. Han manövrerar smidigt tunga ämnen som död och generationslånga trauman: ”we really done learned our lessons / brass knuckles with shards of broken home”, rappar han på ”Make a Poet Black”. Han rappar också om svarthet, maskulinitet och en mammas mjuka kärlek. Det är en vackert paketerad inblick i något svårgreppbart, format med en kärleksfull och stadig hand.

17. Mdou Moctar - Afrique Victime

Mdou Moctar är en gitarrist först – en sångare i andra hand. I den traditionellt ganska snäva bluesrocken från Västafrika har han utmärkt sig genom att experimentera med elektroniska inslag och field recordings. Hans musik är historieberättande, även för oss som inte pratar Tamashek (den lokala berberdialekten som han sjunger på).

Han har varit med längre än hans Spotifysida vittnar om och har en musikalisk bakgrund värdig en underjordshjälte. Moctars tidiga musik spreds som MP3-filer via mobiltelefoner runt om i Sahelbältet. Men det dröjde tills 2010 innan hans musik till slut släpptes på cd – på en samlingsskiva med det underbart krassa namnet: Music from saharan cellphones. Afrique Victime är hans femte studioalbum. I grunden är det en ganska klassisk touaregrock, med stunder av finstämd mjukhet och field recording-snuttar. Den elgitarrbaserade touaregrocken har blivit lite av en doldisfavorit bland hipsterfans med gitarrfäbless. I en tid där den klassiska gitarr-rocken dödförklaras stup i kvarten står den råa bluesrocken från Västafrika ut som en tritonus (se där, min musikteori var inte bortkastad!).

På en skiva som Afrique Victime är det inte det egensinniga och märkliga som sticker ut. I stället är det det raka, enkla och direkta. Under ett år som varit svältfött på livemusik är Mdou Moctar i alla fall och touchar vid den intensiteten. Hans låtar är rossliga, imperfekta och stöpta i någon sorts renodlad spelglädje – vet inte hur jag ska förklara det bättre. Han blandar det skränigt gälla elgitarrmoset på låtar som ”Taliat” med mjuk akustisk gitarr på nedtonade låtar som ”Tala Tannam”. Han har också låtar som hämtar livskraft direkt ur 70-talsrocken. Lyssna på titelspåret med sitt pumpande rocksolo – låten ångar av svettig gitarrenergi, med en bluesig shuffle som bara verkar öka i tempo ju längre låten går. Mdou Moctars musik må vara opolerad, med den gör något med mig. Och det är jag tacksam för. Vi kan alla behöva lite förlösande gitarrbrunk i våra liv.

16. BADBADNOTGOOD - Talk Memory

Hörni: Talk Memory är bra bra, inte alls dåligt. (paus för applåder) Säljer autografer över Cash app när showen är slut! Såhär femtio recensioner in börjar jag långsamt tappa tråden, märks det? Men stå ut, jag utlovar en stark avslutning!

På Talk Memory tar hipsterjazzbandet från Kanada ett kliv i en spännande musikalisk riktning. Förväntningarna på kvartetten (numera en trio) har alltid varit höga, men samarbetet med den legendariska brasilianska kompositören och producenten Arthur Verocai fick det att rycka lite extra i baguetten, för att citera Jochen från andra säsongen av TV4:s hitserie Robinson (Nej, vänta! Stanna! Det blir bättre som sagt). Arthur Verocais briljanta album från 1972, Arthur Verocai (mindre briljant titel), är nämligen en stor favorit hos både mig och Badbadnotgood. På Talk Memory är det också låtarna med honom som flyger högst. Inte minst de grandiosa och stråkinsvepta ”City of Mirrors” och ”Love Proceeding”. Jazz och stråkar är en underskattad – och underutnyttjad – kombination och här nyttjas den till maximal effekt. Annars är det som väntat ett album fullproppat med clean och romantisk jazz, med stunder av patenterad dissonans. Leland Whittys aviga gitarrskränighet är särskilt väl avvägd mot det svävande eleganta.

15. Mach-Hommy - Pray For Haiti

Det är svårt att skriva om abstrakt hiphop utan att direkt börja i gräva i min säck med klishéer: avskalade pianoslingor, smutsiga saxofoner och tysta trummor. Fragmentariska och bildliga texter, ni kan typen. Pray for Haiti är allt det där, men det är också mycket mer.

Mach-Hommys texter är fokuserade och hans bars är direkta. Med superkollektivet Griselda i ryggen tar han ett kliv ut i mainstream-fåran och verkar ivrig att fånga in en ny publik. ”Had to dumb it down on my 50 cent flow”, rappar han i introt. Pray for Haiti har ingen tydlig tematik, men många av berättelserna kretsar kring den haitiska diasporan och upplevelser ur en haitisk-amerikans ögon. Han använder haitisk kreol i sitt flow och på skit:et ”Kreyol” samplar han en kort föreläsning om dess språkliga egenheter. Men hans största säljargument är inte historieberättandet (även om han bitvis visar prov på att han kan skina även där) – det är hans tunga, råa och grusiga rapröst. Man lyssnar när han rappar, och det är tur för han spottar citatvänliga rader på löpande band. Jag ska motstå frestelsen att förvandla den här recensionen till en Powerpoint på hans bästa bars, men jag vill ändå lämna dig (och alla andra) med en av mina favoritrader: ”kept waiting in this age of instant gratification/The only real commodity to have is patience”. Boom. Klassisk hiphop.

14. L’Rain - Fatigue

Ett album i James Blake-ådran av vackert bräcklig r&b med hackigt korta samplingar och oortodoxa ljudbilder. Taja ”L’Rain” Cheek gör isande vacker soul av oljud och skruvade sound. Resultatet blir en svårfångad musikmassa som går från det svulstigt maximalistiska till det intimt enkla. Mjukt och kantigt är vackert ihop och L’Rain balanserar det med en otrolig fingertoppskänsla. Bakom den inbjudande och skinande ytan finns något obekvämt som blir ett självklart komplement till hennes svårfångade, poetiska bildspråk och Meshell Ndegeocello-funk.

13. Ogun Afrobeat - Unite

Unite är som en nigeriansk tallrik köttbullar med potatismos (typ Jollof rice?) – en duktig portion musikalisk comfort food. Trygg, kompetent och inbjudande musik med en vackert nostalgisk energi. Helt utan pretentioner. Smältdegelkollektivet Ogun Afrobeat är baserade i Madrid men deras rötter sträcker sig runt halva hemisfären. De sjunger på amhariska, spanska, engelska och yoruba och även om afrobeat är hjärtat och blodomloppet i deras musik så låter de också afro-cubanska och etio-jazziga influenser smyga sig på. Kött- och potatisdelen av musiken är gitarrfunk med drivande trummor och ösigt blås, men här kryddas det också upp med mer överraskande element som flöjt och persisk tombak.

12. Jaqe, Dida - Driftarens Guide Till Galaxen

Så här inledde jag min recension av Jaqe och Didas EP i våras: jag ska försöka hålla min recension lika kort och träffsäker som den här EP:n.

Jaqe har alltid rappat som en veteran. Michel Dida är mer svårdefinierad. Han har varit och rört vid grime, trap, och till och med elektroniska produktioner. Men på Driftarens Guide till Galaxen är det ”tillbaka till grunderna” och Dida rappar som han sålt sin själ för eldspottarförmåga. På ”Grace Kelly” (min mest spelade låt 2021) flyter han som en Griselda-rekryt och bjuder dessutom på en del otroliga namedrops – från fotbollsmålvakten Chilavert, till diktaren Homeros och den antika kungen Gilgamesh.

Trots att det är ett rakt och okonstlat EP-släpp så flätar Jaqe och Dida samman några röda trådar. På ”New Kids on the Block” rappar de om att behålla sin identitet när man lämnar sammanhangen i sin uppväxt. Jaqe och Dida ger sina versioner (även om Dida tar sig vissa friheter med ämnet), men mest underhållande är den avslutande spoken word-versen från affärsmannen Barakat Ghebrehawariat: ”kommit hela vägen från Blå, men kommer aldrig bli blå/Betalar moms med glädje/Benim kan skatta sig lycklig”.

Också beatsen, signerade DJ Haydn, förtjänar ett omnämnande. De är råa, loopade och weed-sega men också vackert spröda när det behövs. Som på det korta outrot till introt, eller på titelspåret med den kristalliska gitarren i bakgrunden. Ovanpå musiken flyter Jaqe och Didas flow som honung. Det går så lång tid mellan deras släpp att man hinner glömma vilken renodlad rapkvalitet de båda besitter. Driftarens Guide är ett luktsalt för alla som försummat.

11. Okalonam - A Visão

A Visão betyder ”visionen” och är ett album med hög ambitionsnivå. Det existerar någonstans mellan samba, jazz, fado och afrobeat. ”Ett expressivt album”, antecknade jag i mobilen första gången jag hörde albumet, om det säger dig något.

Det brasilianska kollektivet väver samman en brokig gobeläng av brasiliansk och västafrikansk historia. Som med många andra brasilianska artister med Yoruba-bakgrund, så finns det en viss andlighet i musiken. Traditionsrotat med spirituella inslag, men sedan rör de sig lite som de vill. Ibland har de en marschjazzig kvalitet, ibland är det mer svävande. Några av låtarna låter som något från ett filmsoundtrack till en spaghettivästern, om den utspelade sig på de brasilianska slätterna i stället för den amerikanska södern.

10. Sons of Kemet - Black To The Future

2016 såg jag Sons of Kemet live och blev golvad. Deras hypnotiska, rytande jazz var som en örfil i ljudvågor. De tog den råa innerstadsjazzen och blåste nytt liv i den, samtidigt som de hittade ett helt eget (tubatungt) uttryck inom den. Jag bara väntade på att de skulle omvandla sin live-energi till magiska studioalbum.

Så släppte de Your Queen is a Reptile 2018 och nu följer de upp det med Black to the Future. Det är ett fortsatt utforskande av den politiskt färgade 70-talsjazzen. Men till skillnad från dåtidens New York-revolutionärer existerar Sons of Kemet inom helt andra referensramar. Det är ungt och arg, men mindre extremt än Last Poets och mindre historieberättande än Gil Scott-Heron. Skivan är också strösslad med Londoninfluenser. En afrocentrism som grundar sig mer i invandrarföräldrar och nära kopplingar till Karibien och Västafrika. Här smyger sig dub- och afrofusion-influenser in i musiken. Jag har ju en fäbless för matreferenser och att kalla allt med tuba för ”New Orleans-inspirerat”, men det här är mer Jerk Chicken än Gumbo.

9. Slowthai - Tyron

Med fingret fast planterat på halspulsådern för genreflytande hiphop. Slowthai är kanske bäst i klassen på att blanda de två motsatta strömningarna i den moderna musiken: det hårda, skitiga, edgy med det mjuka, känsliga och vackert producerade. Grime, drill, NY-hiphop, emo-rap och James Blake-soul.

På Tyron filar han på flowet och trappar ner på punkigheten från debutalbumet. Skivan är uppdelad i två delar där den första har låttitlar med stora bokstäver, den andra med små. Första halvan har också en hårdare och mörkare energi som går över i något betydligt mjukare och hiphopballadigare under andra halvan. Första delen har partier som den stenhårda trion ”Cancelled”/”Mazza”/”Vex”, andra delen har vackra höjdpunkter som ”Nhs” och ”Focus”, med sitt hypnotiskt bounce:iga beat (signerat Mount Kimbie och Kenny Beats). När han i första delen pratar om att han kommer från fattigdom så är gör han det på det mer skrytiga ”så testa mig inte”-viset. När han pratar om det i andra delen handlar det mer om kamp och att känna sig förlorad i kändisskap och ytlighet. ”What's joy without pain?” frågar han sig på ”Terms”. Det är också i andra halvan som han når skivans emotionella klimax. ”Nhs”, en låt om att leka följa John med sin omgivning, har ett beat som river upp ärr jag inte visste att jag hade. Och på ”Adhd” rappar han om mental hälsa: ”lowest of lows, decomposing, I'm sober, loner / I can't be alone, why I always pick the phone up? I beg you pick the phone up”.

Tyron är en skiva för mjukisar med ett hårt inre, eller tvärt om kanske. Slowthais referensramar rymmer skitiga småstäder i England, fotbollsreferenser (Sunday League och Cruyff-vändningar) och oolong-te. Nostalgisk och desillusionerad outsider-rap.

8. Injury Reserve - By the Time I Get to Phoenix

Injury Reserve väller in som ett åskoväder. De mullrar, dånar och slår ner som kalla blixtar. 100 miljoner volt rakt in i öronkanalerna.

Jag lyssnade på skivan för första gången när jag rensade avloppet. Då förstod jag ingenting. Jag fick inte de kaosiga, kantiga och obekväma bitarna att passa ihop. Sedan lyssnade jag på den igen, under en nattpromenad ett par månader senare. Då klickade den plötsligt. Undergroundrapparen Billy Woods är en av mina favoritartister, men halva tiden fattar jag inte vad han menar. Det spelar inte så stor roll för jag känner det rappar, och hans ord gör något med mig. Injury Reserve är på något sätt som den oheliga avkomman av Billy Woods och Kanye West. Deras arga, uppgivna datorbarn. Så i stället för att plocka isär och analysera skivan ska jag försöka förmedla vad den fick mig att känna på den där nattpromenaden.

By the Time I Get to Phoenix är en skiva fläckad av gruppmedlemmen och vännen Stepa J. Groggs bortgång. Det är ett lovtal och en avtackning, men den är stöpt i rå sorg och ilska. En ilska som känns i bröstet. Att lyssna på skivan är som att genomgå en smärtsam katarsis tillsammans med gruppen. Det gör ont men man kan i alla fall skönja någon typ av ljus i slutet av tunneln. ”We laugh, we joke 'cause, man, that's just how they'd want it/It rains, it pours, but, damn, it's really pourin’”, avslutar Ritchie with a T hela skivan. Det är ett värdigt, ärligt och rått farväl.

7. Rodrigo Amarante - Drama

Rodrigo Amarante är mest känd från sin tid i alt-rockbandet Los Hermanos, i alla fall i Brasilien. För oss Netflixskadade casuals är det kanske hans soundtrack till tv-serien Narcos som smäller högst.

Under de senaste 15 åren har han bytt rockstjärnelivet i Rio de Janeiro mot en mer anonym tillvaro bland plantor och katter i nordöstra Los Angeles. Det är ett livsstilsbyte som speglas i musiken. På Drama (Amarantes blott andra soloalbum) bjuder han på en rakt igenom elegant brasiliansk salongspop. Ljudbilden dignar av rytmiska gitarrer, blås och stråkar – en ljudbild som man bara vill svepa runt sig och laga rödvinsmat till. Det mjuka, old school-jazziga påminner mig om en Caetano Veloso eller en Richard Hawley. Mild senkvällsmagi på högsta nivå.

Trots att han sjunger på två språk (engelska och portugisiska) är det ett påtaglig sammanhängande album. Låtarna hänger så lysande ihop att det är svårt att peka på något enstaka stycke, eller en enstaka instrumentell part, som sticker ut. I stället vill jag lyfta hans mästerliga förmåga att måla med musiken. Att många inte förstår den halva av skivan som är på portugisiska spelar ingen större roll, det säger han i alla fall själv. Känslorna och tankarna finns lika mycket i melodierna som i texterna. Att man aktivt zoonar ut från textanalyserandet under halva skivan kanske till och med hjälper en att fokusera på historieberättandet i musiken. Det är ett magiskt, filmiskt känslospel i det lilla. Man kan nästan se det melankoliska kärleksdramat utspela sig framför ögonen när man hör musiken. Den ensamma mannen i sitt stora hus, med tunga mattor och kristallkronor i taket, och regnet som smattrar mot de stora fönstren utanför. Det är åtminstone vad jag ser.

Allt knyts ihop i den anspråksfulla avslutaren ”The End” som bygger upp från ett bräckligt piano till ett emotionellt crescendo och sedan tillbaka till pianot igen, den här gången mer hoppfullt i sin ensamhet. Det är abstrakt vackert, som omslaget. Amarante målar inte i tydliga, raka penseldrag. Texterna – jo jag måste i alla fall nämna texterna – handlar om självbild och att titta tillbaka på sig själv under olika perioder i livet. Här finns också det typiskt brasilianska stråket av längtan och sorg, som de har ett eget ord för: saudade.

6. Onipa - Tapes Of Utopia (Mixtape)

Onipa är ett färgglatt kollektiv med rötterna i Ghana och London – inte en helt ovanlig kombination – och Tapes of Utopia är en outtröttlig festplatta. Svinkul och helt opretentiöst, precis som jag gillar det.

På Tapes of Utopia kombinerar Onipa den gamla skolans afrobeat med modern afrobeats (med ett ”s” på slutet), eller afrofusion som Burna Boy kallar det. Det är beprövade kombinationer men god damn, det är någon typ av tjack i afrobeat-trumbeats. Rytmerna är liksom pulserande. De släpar och drar och dekorerar grundgrooven med tripletter och synkoper på precis rätt platser. Musiken har en rå energi som Africa 70 (inte i samma viktklass förstås, ingen kommer någonsin vara i närheten av Fela) men är polerad som pop. Samtidigt leker de med hiphop, RnB och electroinfluenser. Det här är afrofuturism när den är som bäst. Musiken är fullmatad och rik på detaljer. Lyssna efter de panorerade gitarrslingorna på ”Future” eller den repetitiva synten i bakgrunden på den electrosprudlande ”Play".

Det är också ett steg i riktningen mot ett radiovänligare sound för Onipa, vilket jag supportar helhjärtat – min Spotify Wrapped-ljudaura var glad och enkelspårig! Dessutom avslutas skivan på topp med ”Play” och sommarbangern ”Waist”, som jag är övertygad om att de laddat med någon form av knark.

5. Genesis Owusu - Smiling with No Teeth

Vid första anblick är det ett album fyllt med 2021-klyschor: genreblandandet, 80-talsinfluenserna, mixen mellan det slickt mjuka och det punkigt hårda. Men ghanansk-australiensiske Genesis Owusu gör det mer helhjärtat än någon annan. Han korsar inte genregränserna så mycket som han krossar dem, pulveriserar dem mellan sina gyllene grillz.

En av streamingdominansens otippade effekter verkar vara att den där tröttsamma kritikerdyrkan av smart sammansatta temaalbum har svalnat lite. Artisterna gör ändå bara musik för spellistor och radiospelningar, eller hur? Genesis Owusu rör sig ogenerat mellan hiphop, neosoul, rock och Talking Heads-funk. På ”No Looking Back” flörtar han till och med 60-talspop. Det är som att sätta på någon form av fyradimensionell radio och höra alla idéer och genrer hopbakade till en oformlig musiksmet… Jag inser att det låter som en negativ spaning, men det är faktiskt en otrolig albumupplevelse. Allt hålls samman av en ryggrad av basig energi och fullkomlig musikalisk iver. 2021 var spretighetens år, och ingen spretade mer, eller bättre, än Owusu.

4. Floating Points, Pharoah Sanders, Floating Points - Promises

I spellistornas tidevarv är det uppfriskande att höra en skiva som står för den absoluta motsatsen. En skiva så subtil att man först inte lägger märke till den (om man inte läser årsbästalistor förstås, då har den varit svår att missa).

Det är kaxigt att göra ett samarbete med en hel symfoniorkester så här tyst, litet och intimt. Pharoah Sanders är i centrum med sin saxofon. Men Floating Points fingeravtryck syns över hela albumet och bidrar med ett lågmält, ambient skimmer. Promises är inte så mycket en samling låtar som det är ett långt stycke uppdelat i nio satser. Det är ett hypnotiskt flöde av musik – noggrant avskalat, vackert och bräcklit. Musik som blickar rakt in i själen och skingrar allt brus runt omkring. Jag vill inte alienera mina läsare med självupptagna uppenbarelser men det finns något spirituell betryggande i Sanders saxofonspel. För att parafrasera gud: genom lugn och jazz hittar jag styrka.

3. Silk Sonic - An Evening With Silk Sonic

Blunda och tänk dig bort till en färgglatt upplyst Soul Train-kväll. Den stora loggan i bakgrunden, den märkligt låga scenen och dansande par i 70-talsafron med uppknäppta skjortor som snurrar runt i förgrunden. Precis så låter An Evening with Silk Sonic.

Anderson .Paak och Bruno Mars gör perfekta pastischer på det sammetsklädda, koreograferat bakgrundsdansande 70-talet. I fel händer hade det kunnat vara outhärdligt lökigt men i deras händer blir det underbart. Det funkar – det mer än funkar, det flyger – för att de gör sina retrotolkningar med glimten i ögat. Som representant för 70-talseran tar de in Bootsy Collins som en sort konferencier. Och om det är någon som förkroppsligar det galna, frisläppta och egensinniga som också genomsyrade 70-talet så är det Bootsy. Han är den perfekta personen att leda Silk Sonic, inte ner i överproducerade imitationer, utan rakt ut i soulrymden.

De målar i varma, matta, rödbruna färger och musiken är så snyggt producerad att det fysiskt smärtar. Motown-basen, trumgroovesen och de sömlösa melodierna som går i alla riktningar utom de man förväntar sig. Den välpolerade croonern Bruno Mars och den underskattat roliga Anderson .Paak bjuder på ”top-shelf RnB-drama” och trånande kärlek, men också på en mer seriös och personlig sida på låtar som ”Put On a Smile”. An Evening with Silk Sonic vinner stort i kategorin ”årets mesta replay value”. Det är en skiva som funkar både på TikTok och din morbrors sommargrillfest.

2. Armand Hammer - Haram

Jag börjar nå botten av min superlativsäck när det kommer till Billy Woods och Elucid. Det senaste decenniet har varit en kavalkad av obruten briljans från de New York-baserade rapparna. De två underground(anti)hjältarna har dock aldrig visat något intresse för varken kommersiell framgång eller kändisskap. Eller ja, de har väl snarare uppvisat ett aktivt ointresse för alla omkring dem. ”I swore vengeance in the 7th grade, not on one man, the whole human race”, rappar hiphopemermiten Billy Woods på ”Indian Summer”.

Till och med deras flow är trubbiga och oortodoxa och deras texter fragmentariska och ljusskygga. Det är som att de håller upp en sprucken spegel framför en. Vid första anblick är allt obegripligt splittrat, men efter ett tag kan man börja pussla samman skärvorna. Det är en medveten ”stream of conciousness”-approach som kastar en mängd tankar och referenser på lyssnaren samtidigt. Börjar man leta bland raderna hittar man genuint hiphopguld, som när Elucid reflekterar tillbaka på ett tungt år (”Don’t make a keepsake out of grief”), eller när Billy Woods vädrar sin frustration med den svarta kampen (”Iridescent blackness/Is this performative or praxis?”).

Albumets största styrka ligger i kontrasten mellan mörkret i texterna och de stundtals otroligt vackra beatsen. Producentgeniet Alchemist är den perfekta sparringpartnern för Armand Hammers släpiga rap-poesi. Som en modern hiphop-Midas skrider han in och förvandlar allt han rör vid till certifierade bangers. På Haram hoppar han obesvärat mellan låtar som ”Peppertree”, med sina dissorienterande baklängessamplingar, till det drömmigt mjuka i låtar som "Falling Out The Sky”. Jag ogillar rak kronologi, men just i det här fallet vill jag sluta i slutet. Precis som en mästerlig film behöver en mästerlig slutscen kräver också ett mästerligt album en mästerlig slutsång och Haram klingar ut till en årets bästa låtar – ”Stonefruit” – där duon gör plågad poesi av textrader om relationer och förlorad kärlek. Det är ovanligt att få en så tydlig refräng på en Armand Hammer-låt, det är ovanligt att höra så mycket energi i Woods verser, och det är definitivt ovanligt att höra Elucid sjunga. Det är en sträv falsksång som lindar in låten i en innerlighet och sätter en sista avig rosett på ett av årets starkaste album.

1. Little Simz - Sometimes I Might Be Introvert

Ibland tänker jag att man skulle försöka hitta några objektiva parametrar att utgå från när man skriver om musik – ett sammanhållet sound med en tydligt genomförd idé skulle kunna vara en sådan parameter. Sedan lyssnar jag på en skiva som Sometimes I Might Be Introvert och tänker att det omöjligt.

Skivan spretar åt alla håll och kokar över av musikaliska sidospår. Och just därför är den fantastisk. Det finns en (medveten) ironi i att Little Simz kallar sig introvert i titeln på årets mest explosiva och storslagna skiva. Men samtidigt fungerar Introvert som en inblick i en hiphopauteur som suttit hemma och drömt ihop beats i sovrummet. En sorts musikalisk ”I huvudet på John Malkovich”-upplevelse. Som spirituell guide genom sitt svulstiga epos har hon tagit in skådespelaren Emma-Louise Corrin som sträcker ut en välmenande hand till alla räddhågsna utforskare på vägen, i ett gäng korta skits mellan låtarna. Som arkitekt bakom det rika ljudlandskapet står Dean ”Inflo” Cover, som tidigare har jobbat med Street66-favoriterna Michael Kiwanuka och SAULT.

Simz ödslar ingen tid, utan hoppar rakt in i ett introspår som är sitt egna mikrokosmos. Det börjar i det Mobb Deep:ska ”there’s a war going on”-mantrat och växer ut i en orkesterprakt som kunde få ett James Bond-soundtrack att rodna. Det sätter också stämningen för resten av skivan, med Simz snirkliga rader om att vända sin inåtvändhet till skaparkraft. ”I bottle up and then spill it in verses/One day, I'm wordless, next day, I'm a wordsmith”, rappar hon i andra versen. Andra låten tar en tvär vändning med ett låst groove, melodiska utsmyckningar och en 70-talsorgel som puttrar i bakgrunden. Cleo Sol sjunger den soulmjuka refrängen och Simz rappar med New York-swagger i rösten. Det är en musik som existerar någonstans mellan Black Starrs honungslena soulighet och Janelle Monaes orkestrala robotepos. Den musikaliska tjurrusningen lugnar ner sig något under den andra halvan av albumet – som dock innehåller två av skivans höjdpunkter i direkt anslutning: afrobeatkombon ”Fear No Man" och ”Point and Kill” med Obongjayar.

Under albumets gång hinner Simz tackla stora ämnen som rasism och sexism, men landar till sist i den nedtonade och personliga avslutaren ”Miss Understood”, som liksom förankrar hennes filmiskt episka resa i sovrummet igen. Tillbaka till den inåtblickande tjejen som snubblar på orden i verkliga livet (”I write words for a livin' and still can't communicate”). Sometimes I Might Be Introvert är som en vacker dröm över vad 2021 kunde ha varit. När man satt inne ännu ett år, olyckligt medveten om att pandemin verkar ha en halveringstid i uranklassen, önskade man att det fanns en så här färgglad och storslagen energi att hämta i hemmasittandet och navelskåderiet. I Little Simzs händer blomstrar sovrumsmaximalismen.