Årets bästa skivor 2019
Jag har läst många kommentarer på vilket dåligt musikår 2019 har varit. Men jag tror att det mestadels beror på att de största artisterna inte gjort så mycket väsen av sig i år. Istället har diskussionen, och topplistorna, dominerats av nya, unga artister: Billie Eilish, Dababy och Lil Nas X för att nämna några. Kanske är det dags för ett tronskifte i poptoppen. Gnuggar man ögonen och tittar lite noggrannare så tycker jag i alla fall att 2019 har varit ett riktigt bra musikår och ett värdigt bokslut på tiotalet.
Trendmässigt flexade memekulturen sina muskler på riktigt och genomsyrade hela musikvärlden. Inte bara genom youtube- och soundcloudrappare, men också i de verkligt stora mainstreamsläppen. Det som var ett nördigt internetintresse i början av decenniet, kan göra eller förstöra en världsartist 2019.
Precis som förra året har det varit ett år av genreupplösande och albumupplösande musik. Och precis som förra året tycker jag inte att det finns någon poäng med att bara köra regelrätta album på min årsbästalista. Album, EP:s, mixtapes och bandcampmög. Allt får plats här. Deal Wiv It.
66. Ohashi Trio – THUNDERBIRD
Jag kickar igång den här listan med den kanske mest svårmotiverade inkluderingen. Japanska Thunderbird hamnar på en välförtjänt sistaplats för att den sitter djupt i guilty pleasure-territorium. Ohashi Trios moderna city pop-tolkningar är nästan förolämpande mjuka – det finns inte en felplacerad millimeter. Ändå får de den slicka teddybjörnsmusiken att funka. I alla fall för det mesta. Yoshinori Ōhashi sjunger majoriteten av skivan på japanska, men i mitten av skivan ligger två engelska låtar inkilade – och nä – där korsar de den heliga lökgränsen med råge. Ett par ”No matter what they say, just be who you are”-refränger var tillräckligt för mig att börja ifrågasätta min egen musiksmak – men efter det hittar skivan tillbaka till det lekfullt snälla myset igen. Somrigt och bekymmerslöst.
65. Blood Orange – Angel’s Pulse
Förra årets Negro Swan var ett fantastiskt album. Det var uttänkt och sammanhängande och det hade ett tydligt tema. Angel’s Pulse försöker inte vara något av det. Det är ett 32 minuter långt mixtape med 14 korta låtar som varierar en del i både intensitet och kvalitet. Men det är också ett mixtape fullt av spontana explosioner i kreativitet och med några fantastiska låtar. Lyssna på Benzo och Gold Teeth och se för er själva.
64. Africa Express – EGOLI
Jag har full förståelse om premissen för det här albumet är tillräckligt för att avskräcka många. Africa Express är ett sånt där multikultiprojekt som innehåller en brittisk, vit bandledare (Damon Albarn – förstås) och en mängd disparata artister från olika afrikanska länder – Nigeria, Mali, Sydafrika och Kongo. Men i det här – ytterst sällsynta – fallet fungerar det faktiskt musikaliskt. Musiken mixar friktionsfritt akustiska instrument och elektronisk produktion.
63. O’Flynn – Aletheia
Ett riktigt lyckopiller till album. Den Londonbaserade producenten O’Flynn gör glad och somrig dansmusik med discoblod pumpande genom ådrorna. Det är housemusik med ett stort och öppet sound och med en smittsam entusiasm.
62. Billie Eilish – WHEN WE ALL FALL ASLEEP, WHERE DO WE GO?
Under de där månaderna när Billie Eilish och hennes musik följde en vart man än rörde sig så trodde jag aldrig att jag skulle placera hennes album på min årsbästalista. Men ibland är allt som behövs lite avstånd och perspektiv. Det hon har gjort med sitt debutalbum är egentligen helt otroligt. Hon började året som en okänd artist som inte lät som, eller såg ut som, någon annan artist på topplistorna – och hon avslutade det som en av världens största popstjärnor. When We All Fall Asleep, Where Do We Go? är inte ett perfekt album, men det är ett imponerande album. Det är nedtonat och mörkt på samma gång, och samtidigt finns det som en rökig akustisk jazz-ryggrad någonstans i bakgrunden.
61. Carwyn Ellis – Joia!
Jag är svag för roliga crossover-album. Jag är också svag för brasiliansk soul och MPB. Joia! är ett projekt från den walesiska sångaren Carwyn Ellis (som sjunger hela albumet på walesiska), tillsammans med det brasilianska bandet Rio 18. Det borde inte funka, men det gör det. Jag lovar.
60. Fountains D.C. – Dogrel
Dogrel är Dublinkvintetten Fountains D.C:s debutalbum. Deras musik bygger på gitarr, gitarr och ännu mer gitarr. Det är härligt brittisk fulsång och musik som flirtar med både den snällare typen av The Clash:ig punkrock och den Modest Mouse:iga, medryckande indierocken. Det är garagerock som är skitig utan att vara hård på riktigt.
59. Afrosideral – El Olimpo de los Orishas
Elektronisk potpurri-musik från den kubanska producenten Kumar Sublevao Beat. Han blandar afrobeat, brasiliansk soul, funk, och kubansk musik och paketerar allt i en energiskt elektronisk skrud. Det är dansvänligt och härligt.
58. Maxo – Lil Big Man
Maxo är en del av den växande ”alternativa” hiphopen som lever på lo-fi beats och släpiga rap-flow. Han går, precis som de andra, i Earl Sweatshirts (och innan dess MF DOOM:s) fotspår. Maxo är kanske också den av de nya, unga rapparna som lyckas med stilen bäst. Lil Big Man har skönt varma beats med precis tillräckligt mycket lo-fi-knaster. Hans texter består mestadels av story telling-rader om att växa upp och om att kämpa för att få till det som rappare. Men Maxos styrka ligger inte främst i texterna utan i hans lediga flow och de luftigt jazziga beaten.
57. Dekula Band – Opika
Opika är det stockholmsbaserade bandet Dekula Bands debutalbum. Bandledaren och gitarristen Kahanga Dekula Vumbi kommer från en respektabel musikkarriär i hemlandet Tanzania, men resterande bandmedlemmar är relativt okända. Dekula band spelar en löjligt lätt och svängig afrojazz med soukous- och highlifeinslag. Musiken byggs till stor del kring de rena gitarrslingorna som ligger som glitter över låtarna och då och då spelar smakfulla polyrytmer mot varandra. Tyvärr avslutas skivan med den överlägset svagaste låten Congo Acoustic. Ett obegripligt beslut som lämnar lite sur eftersmak på en annars oklanderligt mjuk och varm skiva.
56. Red Axes – Trips #2: Vietnam
Red Axes är en elektronisk dansduo från Israel och deras senaste EP Trips #2: Vietnam är ett fyra låtar långt samarbete med ett antal vietnamesiska artister. Det är en eklektisk samling låtar som blandar house och techno med jazzig produktion, vietnamesisk sång och field recording-bitar med samplingar från marknader och gathörn. Kort, tajt och välproducerat.
55. Anderson .Paak – Ventura
Anderson .Paak är tillbaka med en ny skiva, bara fem månader efter den lite livlösa Oxnard släpptes med en ljummen duns. Ventura är tydligt steg tillbaka till det souliga, studsiga soundet som gjorde föregångaren Malibu till en succé både bland kritiker och fans. Men Ventura är inte bara en snabb damage control-skiva – det är ett förvånansvärt ambitiöst projekt. Det är ett album som befäster .Paaks ställning som vår tids soulkung. Texterna är visserligen lite underarbetade (halvspännande berättelser om lycklig och olycklig kärlek dominerar i princip hela spelschemat), men den underbart lätta produktionen mer än kompenserar för det. Ventura innehåller fler samplingar, och mer producerade trummor än Malibu men lyckas ändå kännas levande. Gästartistlistan är dessutom löjligt tung. Eller vad sägs om Andre 3000, Lalah Hathaway, Smokey Robinson, Brandy och en gammal vers från den framlidne G-funkprinsen Nate Dogg?
54. Gang Starr – One Of The Best Yet
Det finns mycket att vara kritisk till med det här albumet. Gurus postuma verser är bortkastade textrader som han inte ville släppa när han var vid liv. Det märks. Rimmen håller inte hans normalt skyhöga klass. Och i Gang Starr har DJ Premier alltid gjort beatsen först och sedan har Guru skrivit till dem efteråt – så är förstås inte fallet här. Det märks tyvärr också. Gurus rap och DJ Premiers beats smälter inte samman lika sömlöst som på deras tidigare album.
Men. Inget av det där spelar egentligen någon roll. För vi har fått helt ny Gang Starr-musik, tio år efter Gurus död. Det här är första gången Guru rappar över Preemobeats sedan 2003. Och musiken är så mycket bättre än jag vågade hoppas. Beatsen är förstås oklanderliga, gästartisterna går in hårt, och jag får uppleva mitt första nya musiksläpp med en av mina favoritgrupper (nåja, duo) någonsin. Och det är anledning nog att vara överlycklig. ”You don’t want to mess with this, Gang Starr, one of the best yet.”
53. Solange – When I Get Home
Det är svårt att följa en kreativ peak. Solanges A Seat at the Table från 2016 är en av 10-talets mest hyllade album. When I Get Home når inte samma höjder, men det är ett sällsynt välskrivet och tajt R&B-album. Albumstrukturen är lös och hålls samman av flytande jazzelement och tjocka ljudmattor. Inget sticker ut, i alla fall inte i ljudbilden. Musiken agerar mer som en stämningssättare för hennes närmast minimalistiska låttexter med upprepande rader och teman. Texterna är spirituella och kretsar kring feminism och den svarta upplevelsen i det moderna USA. Ibland är det effektivt, ibland blir det lite väl pretentiöst. When I Get Home är ett ambitiöst projekt som når nästan hela vägen fram.
52. Loure – Avenues
En tung och oändligt vällagad portion klassisk house. De lite ihåliga trummorna, de slicka pianoackorden, samplingen av den kvinnliga discosångaren. Det är tryggt och lättsmält, men det är också omöjligt att inte dra på smilbanden. Det är ack så välgjort. Det är köttbullar med potatismos.
51. Malibu Ken – Malibu Ken
Producenten Tobaccos lättviktiga beats är en otippad kompanjon till rapparen Aesop Rocks tunga texter. Det är plastig electro-funk och tunna klapp-trummor. När det är bra är det lekfullt och flytande, när det är dåligt för det tankarna till det där ihåliga 80-talssoundet där varken basen eller trummorna slår hårt nog.
Men det är inte beatsen som är behållningen på Malibu Ken. Det är Aesop Rock, som är i verklig högform. Hans texter är alltid smarta men här är de också förvånansvärt roliga. Han är observant, dråplig och underhållande och han gör det han rappar om spännande – även om han ibland gömmer sina poänger bakom omöjligt tjocka lager av metaforer och svårt språk. Det kan låta avskräckande och pretentiöst men det handlar mycket om att inte förvänta sig punchlines eller sårbara och politiskt laddade texter. Och om man orkar leta finns det gulkorn att hitta.
50. Little Simz – GREY Area
Believe the hype – i alla fall delvis. Little Simz har på kort tid blivit en av hiphopvärldens största kritikerälsklingar – ni har säkert sett henne toppa flera tidningars årsbästalistor. Riktigt så fantastiskt är det kanske inte. Men det är utan tvekan en fantastiskt fyndig och underhållande hiphopskiva. Hennes texter är smarta, hon har ett tajt flow och produktionen är bitvis riktigt bra (beatet till 101 FM är en höjdpunkt).
49. Kel Assouf – Black Tenere
Jag älskar klassisk touregmusik. Det är en typ av musik som har ett otippat stort följe internationellt, framför allt efter att band som Tinariwen slog igenom i Europa i början av 2000-talet. Problemet med den typen av ”ökenrock” som man ofta brukar koppla till Touregmusik är att den ofta är frustrerande förutsägbar. De bluesiga gitarriffen och den nedtonade, närmast mässande rösten återkommer ofelbart. Musiken kan ligga på gränsen till att kännas uttjatad. Därför är Black Tenere ett uppfriskande bidrag till ökenrock-kanon. De klassiska elementen finns fortfarande kvar, men Assouf har hittat sin nisch i de distade gitarrerna, rockorgeln och de elektroniska inslagen. Skivan är skitig och smutsig, men har också välbehövliga vattenhål utplacerade i form av de mer melankoliska låtarna – som den vackert nedtonade Tamatant.
48. Thamires Tannous – Canto-correnteza
Canto-correnteza är en god kandidat både till tjugonittons bästa brasilianska skiva – och en ännu bättre kandidat till årets fulaste omslag. Herregud. Det ser ut som ett stockfoto med ett alldeles för stort vattenmärke tryckt över hela framsidan. Jag diskvalificerade nästan skivan bara på grund av det. Musiken är dock tillräckligt bra för att meritera sin plats här. Det är afoxé-musik med en poppig MPB-känslighet. Akustisk gitarr och molnlätta trummor. Kombinera allt det med en jazzig blåssektion och jag är såld. Ett okomplicerat och fint litet album.
47. Flying Lotus – Flamagra
Flying Lotus har gjort sig ett namn som en av de mest kreddiga producenterna i den snåriga korsningen mellan elektronisk musik och hiphop. Med namnkunniga samarbetspartner, en gedigen musikalisk bakgrund och med jazzlegenden Alice Coltrane i släkten känns hans plats i musikvärlden helt given. Han har alltid rört sig i gränslandet mellan elektronisk musik, hiphop, jazz och soul och han har aldrig uppehållit sig onödigt länge vid ett och samma sound. Sedan debuten för snart 15 år sedan har han lämnat det hårda och avskalade för en större, fylligare och funkigare ljudbild. Och Flamagra är hans mest funkiga släpp hittills. Ljuden är mjukare och på ett sätt mer lättillgängliga än hans tidigare album. Men det är en utmanande lång skiva. 27 korta låtar under en dryg timmes speltid. Det är mycket som händer, mycket att ta in. Men har ni tiden och tålamodet så är Flamagra väl värt mödan.
46. Quelle Chris – Guns
Guns är ett löst konceptalbum om vapen och vapenkontroll i USA som i grunden främst handlar om rasism och patriotism. Quelle Chris kan vara svår att ta till sig, både text- och flow-mässigt, men här skiner han verkligen. Albumets tema är smart och texterna är välskrivna. Beatsen är dock lite för monotona för sitt eget bästa. Och det, kombinerat med Chris lågintensiva röst, gör att albumet under vissa partier känns lite oengagerande. Och det är en god damn shame, för Quelle Chris har något att säga på Guns.
45. Black Flower – Future Flora
I grunden är Future Flora bara ett riktigt bra jazzalbum. Men det är dekorerat med spirituella, souliga och ethiojazziga finesser. Det är en övertygande och levande jazzmix.
44. Sharon Van Etten – Remind Me Tomorrow
Van Etten är en skicklig låtskrivare och artist. Hennes nya album Remind Me Tomorrow har ett mer producerat och synttungt sound än hennes tidigare album, men det behåller fortfarande den countryaktiga, Lucinda Wiliams:iga singersongwriter-auran i grunden. Musiken är bra, om än lite överproducerad ibland, och Van Ettan har en sådan där underbart bra och oakrobatisk röst som man inte, inte kan älska.
43. Céu – APKÁ!
Det finns saker att älska och hata med Apká. Den brasilianska sångaren Céu är helt klart en intressant artist. Hon gör egensinnig musik. Apká är full av underbart uppfinningsrik popmusik. Skivan är producerad på ett sätt som får den att kännas som en verkligt sammansatt helhet, även om vissa låtar sticker ut lite extra. Ocitocina är en av höjdpunkterna med sitt lågmälda groove och sina fuzziga gitarriff. Det finns tyvärr också ett par låtar som utmärker sig på ett mindre smickrande vis. Närmare bestämt de två låtarna där hon sjunger på engelska – de lämnar tyvärr en del att önska rent textmässigt.
42. Denzel Curry – ZUU
Denzel Currys senaste album behövde ett par månader för att verkligen växa på mig. Efter förra årets fulländat artistiska Taboo kändes Zuu till en början lite lättviktig. Men man gör sig en otjänst om man börjar jämföra de två. Zuu är en råare och mer direkt skiva. Texterna är enklare och mer rakt på sak. Det är inte en skiva att sitta och tänka djupa tankar till. Det är banger efter banger. Rakt upp och ner, riktigt bra södernrap. Och den utger sig inte för att vara något annat.
41. Newen Afrobeat – Curiche
Inte mycket att säga om den här skivan egentligen. Svängig, solig och härlig afrobeatmusik från det chilenska bandet Newen Afrobeat. Klassiskt påtryckande trummor och drivande blås, kryddat med lite jazz-rockig gitarr. Gött så.
40. Jouis – Mind Bahn
Medlemmarna i Brightonbandet Jouis säger själva att de drar inspiration från Canterburyscenen i England på 60- och 70-talen. Och det hörs, helt klart. Den progressiva folkrocken med inslag av jazz och psykadelisk musik återkommer även i Jouis musik. Men till skillnad från sina föregångare trasslar de inte in sig i överdrivet komplicerade låtstrukturer och tålamodsprövande femtonminuterslåtar. De har ett tajtare låtskrivande och ett mer modernt rundat sound. Ibland tonar musiken också ner i lösa och fria stycken som i gitarrballaden Beachcomber, eller i den Satie-inspirerade låten Cat.
39. Angel Bat Dawid – Oracle
Spirituell lo-fi-jazz med rå sång och spoken word-inslag. Dawids debutalbum Oracle har onekligen en svårsåld USP, men musiken är inte riktigt så pretentiös som det kanske låter.
Dawid sjunger och spelar klarinett, men hon jobbar också heltid på ett skivbolag i Chicago. Hon har varit aktiv i avant garde-scenen i hemstaden i några år, men ”aktiv i avant garde-scenen i hemstaden” omsätts inte nödvändigtvis i lukrativa skivkontrakt. Oracle är en samling demos som är inspelade på Dawids telefon och dator innan och efter olika konsertspelningar. Låtarna nådde Scott NcNiece från skivbolaget International Anthem som ville ge ut dem som de var. Och så blev det. Lite klippande och överdubbande krävdes förstås – men annars består skivan helt av en samling rå och spontana telefoninspelningar. Framtiden är här.
38. Arthur Russel – Iowa Dream
Kulthjälten Arthur Russell gick bort i AIDS 1992. En favorit bland artister och musiknördar som bara gav ut en handfull album under sin livstid. Han lämnade dock efter sig en mängd osläppta låtar och demos som har visat sig vara en riktigt guldådra för musikgrävande. Hans unika och framåttänkande musik har alltid låtit uppfriskande, vilken tid de än har släppts i.
Den nya Russellskivan är en mindre experimentell och mer intim samling låtar från hans tidigaste musikperiod. Den består av musik från ett antal 70-talsinspelningar som aldrig kom längre än till demostadiet. För att vara demoversioner är låtarna dock väldigt väl producerade och väl genomtänkta. De avskalade country- och folkinstrumenten gör att det emotionella och personliga blir tydligare och starkare. Må guldådran aldrig sina!
37. Gnoomes – MU!
En riktigt välgjord tolkning på modern shoegaze från det ryska bandet Gnoomes. Det är rockigt och det drivs på av det patenterat komprimerade och fuzziga soundet som utmärker shoegaze-genren. Men Gnoomes har ett eget sound. De låter inte som London 1990. Det är förvånansvärt melodiskt och det flörtar mycket med både krautrock och new wave. Det finns något flytande och härligt rymligt i deras musik.
36. Maurice Louca – Elephantine
Ett uppfriskande kort och tajt jazzalbum med en underbart obegriplig albumuppsättning. Den Kairofödda kompositören Maurice Louca leder projektet, men han samarbetar med en eklektisk samling musiker. Däribland den svenska saxofonisten Anna Högberg och basisten Elsa Bergman. Tillsammans blandar de lågmälda arabiska jazzrytmer med partier som bitvis är både högljudda och dissonanta. Elephantine är inte ett helt självklart insmickrande album – men det är ett hypnotiskt och pulserande album med härligt skränande blås och kreativa kompositioner.
35. JPEGMAFIA – All My Heroes Are Cornballs
All My Heroes Are Cornballs är ett överfall på sinnena – på ett bra sätt. Rapparen JPEG Mafia har skaffat sig ett nytt förhållningssätt till att skapa musik: radera inget. Alla idéer, alla utspel ska med. Och det märks. Det är ett fullproppat album. Det är glitchigt, hårt, och mjukt samtidigt. JPEGMAFIA kan plötsligt bryta ut i smörig r&b-sång, för att sedan explodera i ett stenhårt Punkskrikande. All My Heroes Are Cornballs är som att ha 20 internetflikar uppe och försöka ta in all information samtidigt.
34. La Bruja de Texcoco – De Brujas Peteneras y Chachalacas
De Brujas Peteneras y Chachalacas är en spännande och nytänkande tolkning av mexikansk folkmusik. Octavio Mendoza Anario (artisten bakom La Bruja de Texcoco) blandar in klassiska barocka stycken i den gitarrbaserade folkmusiken, och ibland kraschar låtarna in i rena avant garde-stycken.
Det är ett album som framför allt tar avstamp i det magiska och mystiska. Anario sjunger om en helare som hjälpte henne hitta kraft i sin kvinnlighet. Hon dyker djupt ner i mexikansk folklore samtidigt som hon utmanar det traditionella historieberättandet med kommentarer om sin identitet som transkvinna. ”Om jag dör, begrav mig i en klänning”, sjunger hon på den melankoliska Suite Aquelarre.
33. Nubiyan Twist – Jungle Run
Nubiyan Twist är ett band som man kan stämpla med den tveksamma världsmusik-etiketten utan att skämmas. De ringar in det mesta: nigeriansk afrobeat, etiopisk ethiojazz, amerikansk R&B, till och med lite brasiliansk MPB. Allt inlindat i en livlig Londonjazz.
32. O Terno – <atrás/além>
Ett riktigt, riktigt bra popalbum. Varken mer eller mindre. O Terno plockar från MPB, indie och country och bygger upp ett storslaget popalbum med stråkar och blås. Det är känslosamt och nostalgiskt och i vissa stycken nästan orkesterlikt. Det finns ett stråk av den där medelklassmjuka hipsterpoppen som dominerade topplistorna i början av decenniet, men det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt.
31. Bill Callahan – Shepherd In A Sheepskin Vest
”We turn darkness into morning, we turn belief into evening”
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om Bill Callahan gör soluppgångs- eller solnedgångsmusik. Den sitter bekvämt någonstans mittemellan melankoli och hoppfullhet.
Musiken på Shepherd In A Sheepskin Vest är enkel och opretentiös. Majoriteten av skivan är bara gitarr, bas och trummor. Låttexterna är desto mer avancerade – Callahan skriver svävande och svårfångat. Fast, trots att han håller en hög abstraktionsnivå, så har han en talang för att fånga enkla och vackra bilder. Den inledande meningen till låten 747 till exempel, där han sjunger ”I woke up on a 747, flying through some stock footage of heaven”. Callahan har ett röstomfång som knappt spänner två pianotangenter, men det passar på något vis hans okonventionella pratsång perfekt. Det finns något inneboende nostalgiskt och tryggt omfamnande i hans musik.
30. Lifafa – Jaago
Ett charmigt och mysigt housealbum från den indiska producenten Lifafa. Skivan inleds med ett par minuter välkomnande dragspel och Lifafas varma röst, för att sedan dyka rakt ner i ett skönt trumgroove med luftiga syntackord. Lifafa bygger mot ett härligt och soligt crescendo och sedan stannar han där. Resten av skivan är ett rent nöje att lyssna på. Stora synthackord och lounge:iga gitarrer, mjuka ljudmattor och skruvade röstsamplingar. Han har gjort en poäng av att bara sjunga på hindi och urdu och än så länge har han inte något större följe utanför Indien. Men den här musiken är för bra för att inte slå igenom internationellt.
29. Skyzoo, Pete Rock – Retropolitan
Ett sent tillskott på listan, men Retropolitan borde ha varit given från början.
Jag har försökt hålla mig från att fylla mina listor med old school-vurmande boombap-rappare från New York, men det här är för bra för att inte ha med. Varje sekund andas hiphop på riktigt. Superproducenten Pete Rock är i toppform och rapparen Skyzoo snirklar sig kring smarta punchlines med ett Brooklyn-stort självförtroende. Det är rakryggad, bröstet ut–musik. Lyssna på Truck Jewels, Eastern Conference All-Stars eller den underbart studsiga Glorious. Det här är musik som talar för sig själv.
28. Boogarins – Sombrou Dúvida
Brassebandet Boogarins blandar frodiga ljudlandskap med skitig distortion och baklängesgitarrer. Det är modern psykadelisk rock med influenser lite överalltifrån. De har den Tame Impala-osande ”Invencao”, men de har också låtar som lutar sig tungt mot elektroniska ljud och samplingar. Sombrou Dúvida är en blandad musikkompott, men samtidigt är själva musiken relativt lättillgänglig. För det är en poppig platta i grunden. En gitarrtung, poppig platta, dränkt i ett drömmigt och flytande sound som man bara vill dyka rätt ner i.
27. Shafiq Husayn – The Loop
Jazzig och bastung neo-soul, kryddad med Funkadelic-funk och förenat med patenterat torra hiphoptrummor. Shafiq Husayn släpper inte musik ofta, men när han släpper något är det alltid bra. Hans maximalistiska produktioner – tjocka på både ljud och idéer – låter bättre än någonsin på The Loop. Musikaliskt fortsätter det på samma bana som Shafiq En' A-Free-Ka från 2009, där idéer och låtstrukturer är flyende och suddiga. Men på The Loop lutar Husayn mer mot tjocka basljud och elektroniskt hackande syntar. Featurelistan är lite av en ”who’s who” för neo-soul och r&b. Erykah Badu, Bilal och Hiatus Kaiyote för att nämna några namn. Mixen av sound och artister gör att det känns mer som en samlingsskiva, eller spellista, än ett regelrätt album. Men vad gör det när musiken är så här bra?
26. Shinchiro Yokota – I Know You Like It
Googlar man på Shinchiro Yokotas diskografi hittar man bara två släpp: ett från 2016 och ett från i år. Men Yokota har varit aktiv på dansmusikscenen i Japan i snart 30 år. Bland insatta housefans är han lite av en kultfigur som tillsammans med samarbetspartnern Soichi Terada har varit med och format soundet för skivbolaget Far East Recordings i Tokyo. Han har aldrig gjort något riktigt mainstreamväsen av sig (i alla fall inte utanför Tokyo) men de senaste åren har han, med lite draghjälp från en rad återutgåvor med Far East Recordings, fått lite buzz även utanför Japan. Den buzzen ledde till debutplattan från 2016, och nu också till skiva nummer två. Några av låtarna är omarbetade versioner av musik som Yokota gjorde under 90-talet, resten är nyskrivna. Det är luftig och solig dansmusik med discosamplingar som ekar 90-tal. Det är en uppfriskande dos deep house från en underuppskattad undergroundfigur.
25. Nick Cave – Ghosteen
Nick Caves Ghosteen är inte en skiva för alla. Och det är definitivt inte en skiva för alla lägen. Även om Cave själv aldrig uttryckligen uttalar det så är det svårt att inte se känslospår av traumat från hans sons bortgång i sorgen och uppgivenheten på Ghosteen. Texterna är kryptiska och behandlar sorg och känslosamhet på ett brett och allmängiltigt vis. Men vissa rader blir tyngre med vetskapen. Som när han i den gospellika Ghosteen Speaks upprepar ”I am beside you, look for me” som ett mantra, eller hans hesa ”I love my baby and my baby loves me” på låten Leviathan.
Men där hans förra skiva var mörk och rå, är musiken på Ghosteen varmare och mjukare. Skivan är nästan helt utan trummor och bärs framåt av enkla pianoslingor och stråkar. Musikaliskt gränsar det till filmmusik. Det är musikaliskt sparsmakat, men emotionellt fulladdat. Ibland drar det i väg långt åt det ambienta, låglågmälda. Men oftast är det ett väldigt vackert och på något vis också ett hoppfullt album.
24. Bon Iver – i,i
Bon Ivers fjärde album sitter stilmässigt någonstans mittemellan Bon Iver, Bon Iver och 22, A Million. Det är fragmentariskt och glitchpoppigt, men det kastar sig inte huvudstupa in i det skruvat elektroniska soundet som gjorde 22, A Million speciellt. Det är ett känslosammare och mer upplyftande album än föregångaren. På i,i har Justin Vernon skapat ett atmosfäriskt album som pendlar mellan experimentell produktion och klar, rak indiepop.
23. Purple Mountains – Purple Mountains
Jag har haft två distinkt olika upplevelser när jag har lyssnat på den här skivan. Första gången jag hörde David Bermans sidoprojekt Purple Mountains visste jag inte mycket om honom som artist och person. Det fanns en lätthet i countryfolkmusiken och en distans i hans sångröst som gjorde att jag tolkade hans sorgliga texter som kärleksfullt berättade underdoghistorier om sorgsna förlorare. Men sedan läste jag om hans självmord i augusti, bara en månad efter att albumet släpptes. Och nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om det längre. Det är en brutalt tung lyssning med den informationen i bakhuvudet och textrader som ”I’ve spent a decade playing chicken with oblivion” känns omöjligt tragiska så här i efterhand. Det är ett otvivelaktigt starkt och känslosamt album. Men, herregud, det är verkligen nattsvart. Till och med på låten I Loved Being my Mother’s Son, som börjar som ett kärleksbrev till hans mamma, blir det mörkt. Hans pratar om hur hon var där för honom när han ”inte kunde räkna sina vänner på ena tummen”. Och sedan, oundvikligt, om mammans bortgång. Det finns inget ljus att ta med sig från Purple Mountains. Men Berman har också en talang för att hitta små skärvor av morbid humor i sina texter, mitt i allt det det hjärtskärande tragiska: "When I try to drown my thoughts in gin, I find my worst ideas know how to swim” från låten That’s Just the Way That I Feel till exempel. Lyssna. Men lyssna på egen risk.
22. Maquinas – O cão de toda noite
O cão de toda noite är jazzrock. Men det är inte jazzrock på det intensiva och överkomplicerade fusionsättet – deras musik drar mer åt mörk och avskalad postrock. Det är snarare rock som smyger sig in i jazzmusiken än tvärt om. Och även om instrumenten för det mesta är lätta och nedtonade så finns det en alltid en tyngd och ett mörker i musiken. Det märks i thereminen som ligger och skär i låten Sintomas och det märks definitivt i den gälla rockgitarren i Prepare-se Para o Pior. Ibland kan musiken kännas lite stillastående, stampande. Men för det mesta lyckas Maquinas föredömligt väl med att skapa en obehaglig och industriell stämning mitt i det jazzigt flytande.
21. FKA Twigs – Magdalene
Magdalene är ett vackert, bräckligt och varierat album. Det snuddar vid högtidlig kammarmusik för att sedan övergå i glitchiga, hackande och bastunga produktioner. FKA Twigs har anlitat flera olika producenter för att forma hennes sound – från New York-producenten Nicolas Jaar till dubstepstjärnan Skrillex. Det varierade soundet ger skivan en fragmentarisk känsla, där inget musikaliskt tema förädlas på riktigt. Men det finns något estetiskt snyggt i det imperfekta – i sprickorna i musiken och i de digitala glitcherna som liksom tvingar sig genom. Det gör att albumet känns rått och känsligt.
Det finns en intertextualitet mellan Twigs Magdalene och den enigmatiska bibelkaraktären Maria Magdalena. Men det sambandet är mer själsligt än bokstavligt. Egentligen handlar texterna om sorg och uppbrott. Magdalene är ett trasigt album, både textmässigt och musikaliskt.
20. black midi – Schlagenheim
Nya, skitiga och riktigt spännande noise-rockare från musikmeckat London. Black midi är ett av årets mest kritikerrosade band och det är lätt att se varför. De har ett vilt och eget sound. Bakom allt det grisiga finns något folkigt, nästan countryaktigt i deras låtskrivande. Musiken är konstant skavande och känns ibland som att den bara är en hårsmån från att implodera i en metallisk gitarrkakafoni. Schlagenheim är ett oförutsägbart och dynamiskt album – musiken tänjer på sig själv och slappnar av och skär rakt in i öronen. Det finns en friktion mellan instrumenten och samtidigt finns det ett grundgroove som håller allt på plats. De spoken word-lika och David Byrne-inspirerade sångpassagerna tappar ibland bort sig i det högljudda instrumentkaoset. Där står sångaren Geordie Greeps punkskrik upp bättre mot ljudvolymen. Men båda har sin plats på skivan. Låttexterna gränsar mot att vara lite väl komplexa, men skivans underbart tunga dissonans och fullständiga kaos mer än kompenserar för de tillkortakommandena.
19. Danny Brown – uknowhatimsayin¿
Danny Brown har klippt sig och fixat tänderna. Den högintensiva hiphoprebellen från Detroit ser provocerande normal ut. Han verkar dessutom vara mer tillfreds än någonsin – och det speglar sig i musiken. uknowhatimsayin¿ är inte skogstokigt som hans tidiga album, och inte heller mörkt och rått som Atrocity Exhibition från 2016. Istället lutar han sig mer mot punchlinerap och humor än tidigare. Brown har själv kallat det för hans ”stand-up-album”. Men hans flow är inte bara fyndigt och skämtsamt, Danny Brown låter bättre än någonsin på uknowhatimsayin¿. När han verkligen vill kan han fortfarande spotta eldheta hiphoprader. Lyssna bara på Savage Nomad för att höra vad Brown kan göra med ett beat. uknowhatimsayin¿ är inte Danny Browns mest avancerade album, men den stjärnspäckade producentuppsättningen (Flying Lotus, Q-Tip och JPEGMAFIA för att nämna några) gör det till hans mest välklingande album. Och de smarta och roliga raptexterna lyfter albumet några snäpp extra.
18. Dizzy Mandjeku, Alé Kumá – De Palenque á Matongé
Soligt, svängigt, lite gubbigt kanske, men helt jävla underbart. Dizzy Mandjeku är en respekterad och etablerad gitarrist och musiker som en gång i tiden spelade med Rumbalegenden Franco Luambos OK Jazz-band i Kongo. På De Palenque á Matongé spelar han tillsammans med det colombianska bandet Alé Kumá.
De två parterna möts på mitten, i den sydamerikanska- och kubanska musiken som från början har sina rötter i Afrika. Blandningen är sömlös och självklar. Det musikaliska släktskapet mellan den afro-colombianska musiken och Mandjekus rumba och soukous har aldrig känts så påtagligt som här.
17. William Doyle –Your Wilderness Revisited
Your Wilderness Revisited låter distinkt 2019 i hur det plockar och blandar från olika genrer. Pop, folk, jazz och ibland elektroniskt. Skivan innehåller många olika element som inte borde fungera ihop: de hackigt elektroniska ljuden på Brian Eno-samarbetet Design Guide, eller smooth jazz-saxofonen på An Orchestral Depth. Men Doyle får det att funka. Your Wilderness Revisited är ett dynamiskt och levande album som sammankopplar Sufjan Stevens-ambitiös storpop med en taggig progressivitet.
16. Benny the Butcher – The Plugs I Met
Förra årets Tana Talk 3 hamnade högt upp på min årsbästalista. Nya EP:n The Plugs I Met är inte en lika sammansvetsad albumupplevelse, men på sätt och vis är den ändå tajtare och mer potent. Den renodlar den fullmatade drograppen ytterligare några steg. Det är kort och koncist med tunga beats, hårda raprader och kokain som en blodröd tråd genom projektet. Och Benny gör det han gör bäst: han glänser med snillrika flows och minnesvärda raprader. Hans styrkor ligger i de hårda och ärliga texterna. Hans drogskildringar är oglamorösa och tunga. Han är mindre metaforer och mer rakt på sak. På The Plugs I Met cementerar han sin plats som den starkaste soloartisten ur rapkollektivet Griselda.
15. Richard Dawson – 2020
Jag hade med Dawsons förra skiva Peasant på en respektabel 36 plats på min årsbästalista för 2017. Men hans nya album 2020 har gjort sig förtjänt av en högre plats. Där jag tyckte att Peasants texter kunde bli lite väl invecklade och otydliga, står texterna på 2020 ut som det bästa med albumet. Centrerade kring ett löst tema om ”det moderna livet” behandlar texterna bland annat ensamhet, depression och miljöfrågor. Men Dawson gör det genom att berätta små ”slice of life”-historier. Som en ungdomsfotbollsmatch där huvudpersonen missar öppet mål på låten Two Halves, eller om en tjänsteman som inte vill gå till jobbet på låten Civil Servant. Det kantiga och oortodoxa gitarrspelet och sången är kvar, men 2020 är mer rockig och mindre folkig än sin föregångare. Musikaliskt drar det till viss del från Canterburyscenen i England på 60-talet, men egentligen har det mer gemensamt med det som kom efteråt – Dawson påminner en del om Robert Wyatts solomusik från 70-talet. 2020 är ett smart och egensinnigt album som kräver ett par lyssningar för att verkligen sjunka in.
14. Slauson Malone – A Quiet Farewell, Twenty Sixteen to Twenty Eighteen
Slauson Malone är inte en officiell medlem av lo-fi-hiphopkollektivet sLUms, men han har samarbetat med flera av artisterna. Och det är en passande utgångspunkt. Hans musik har många gemensamma nämnare med sLUms-soundet, men Slauson Malone är abstrakt lo-fi-hiphop taget till sin absoluta spets. Det är experimentellt och uppklippt och fragmentariskt. Majoriteten av låtarna är under två minuter – en stor del är under en minut. Det är ett levande album som växlar soulsamplingar, jazz och ibland helt elektronisk musik. Malone lyckas stå ut i det lo-fi-mosiga hiphophavet både på grund av hans fantastiskt precisa produktion, men också för att han låter musiken ta sin tid och för att han vågar fylla tomrum med tystnad. A Quiet Farewell låter som en framtidsvision för experimentell hiphop.
13. Ana Frango Eléctrico – Little Electric Chicken Heart
Little Electric Chicken Heart är en brasiliansk skiva som har lyckats med konststycket att korsa både den Mexikanska golfen och Atlanten. Det är första gången på länge som jag har varit med om en riktig hajp i både USA och Europa för ett brasilianskt MPB-album. Men varför just Ana Frango Elétrico?
Little Electric Chicken Heart har en kvalitet som är svårkvantifierad. Skivan spricker i sömmarna av glädje och lätthet – charmighet rent av. Det är en smittsam glädje. Samtidigt är det är ett album som lånar mycket från genrer som är mer välbekanta för den amerikanska och europeiska publiken. Ana Frango Elétricos musik är stöpt i indiepop och ibland smyger hennes musik in på sofistipop-territorium. Och hon är skicklig på att kombinera sina popinfluenser med MPB:n och samban. Den fuzziga sologitarren låter fantastisk i kontrast mot de reverbdränkta indieackorden. Över allt ligger lekfulla trummor och en studsig blåssektion. Little Electric Chicken Heart är sorglös och luftig. Det är en en ren glädjeinjektion.
12. James Blake – Assume Form
Assume Form är ett genomarbetat men spretigt album. Det drar från många av Blakes olika influenser. Den mjuka och moderna r&b:n, den nedtonade future garagen, den Travis Scott-stylade trap-hiphopen. Och han får det att funka. Det är ett modernt och aktuellt, men samtidigt experimentellt album. Det blandar den lättillgängliga mainstream-r&b:n, med ballader som drar åt det smäktande hållet och med precist producerade elektroniska låtar. Blakes röst är som alltid lågmäld och fragil och produktion är otroligt snygg. Skivan flyter som ett vatten och Blake går från klarhet till klarhet.
11. Weyes Blood – Titanic Rising
Kärlekslåtar från en ond och högteknologisk framtidsvärld. Weyes Blood kallar sig själv för en ”nostalgisk futurist” och det är en träffande etikett. Hennes musik är storslagen, reverbtung och popepisk. Men samtidigt finns det något grundat, country-aktigt i botten. Det är ambitiöst och sentimentalt, men det känns aldrig påklistrat. Hennes musik har en märkligt morbid positivitet mitt i allt det dystopiska. ”Dont cry, its a wild time to be alive”, sjunger hon på låten Wild Time och det känns helt uppriktigt.
10. Fire! Orchestra – Arrival
Fire! Orchestra är ett ständigt föränderligt jazzkollektiv som rör sig mellan spirituell jazz, frijazz och storbandsmusik. Vid en tidpunkt var de 30 musiker, nu ”bara” 14. I grunden av jazzorkestern finns trummisen Andreas Werlin, saxofonisten Mats Gustafsson och basisten Johan Berthling.
Deras nya album Arrival är ett riktigt mastodontalbum. Inte nödvändigtvis i längd (det är en timme och sju minuter långt) men det har en riktigt tjock närvaro och tyngd. Dessutom har albumet inte mindre än tre låtar över tio minuter. Mer än på något tidigare Fire! Orchestra-album är det på Arrival ett stort fokus på Sofia Jernbergs och Mariam Wallentins sång. Under skivans bästa stunder lyfter sången musiken flera nivåer, i dess sämsta så känns den ibland lite långtråkig. Men skivans verkliga styrka ligger i hur Fire! Orchestra balanserar de tystlåtna och välklingande stunderna med klimax av frijazzig dissonans. Det är inte så mycket blås som man kanske kunde förvänta sig, men de gnisslande stråkarna och den orkestrala produktionen spelar snyggt mot den mer tillbakalutade blåssektionen. Och när de väl förlitar sig på blåsinstrumenten blir det väldigt effektfullt – som när den djupa oboen rullar in på låten Blue Crystal Fire. Och till sist måste jag snabbt bara nämna den sista låten. Det är en hjärtskärande vacker cover på discobandet CHIC:s At Last I Am Free. Hur coolt är inte det? Väldigt coolt är svaret.
9. Grip – Snubnose
”Take the culture we created and sell it back to us for a profit”.
Grip är en Atlantarappare som sticker ut från mängden. Hans hiphop är soulig och ledig, och uppblandad i trap med Atlanta–DNA rakt igenom. Albumtiteln Snubnose anspelar på den kortpipiga revolvern med samma namn och Grip gör jämförelser mellan den cykliska och våldsamma mekaniken i den snurrande trumman i revolvern och folket i hans omgivning. Revolvern dyker också upp som ett bokstavligt inslag i introt där Grips kusin (som ska representera honom själv som ung) visar sina kompisar var hans farbror har gömt sin pistol. Sedan dyker det upp illavarslande referenser till revolvern albumet igenom – men det är inte förrän i outrot som vi får veta slutet på berättelsen. Ett hårt skott och en ung kropp som faller mot marken.
Grip är en verklighetsnära berättare. Han rappar om våld och manliga ideal i sitt område och om slagsmål utanför klubben där någon bär vapen. Snubnoses tema om vapenvåld har gjorts förut, men Grip gör det över en typ av soulig trap där man inte ofta ser genomtänkt historieberättande.
8. El Khat – Saadia Jefferson
Eyal El Wahab heter mannen bakom det Israelbaserade projektet El Khat. Han sjunger på arabiska, har sin grund i jemenitisk folkmusiktradition och hämtar inspiration från både brittisk jazz och ethiojazz. Hela albumet är fullt med hypnotiska grooves som drivs på av hemsnickrade instrument och trummor. Ovanpå det ligger svävande stråkar, en känslig blåssektion och så förstås El Wahabs högtidligt reverbbehandlade röst. Inspelningarna är organiska och rotade och de små rytmiska inslagen kommer och går på ett genomtänkt vis. En av årets roligaste överraskningar.
7. BCUC – The Healing
Sydafrikansk folkmusik med starka jazzinslag från det unga och spännande Sowetobandet Bantu Continua Uhuru Consciousness (förkortat BCUC). Deras musik är trumtung och bastung och hög på energi. Musiken liksom tuggar och mullrar sig fram. Sångaren Nkosi Zithulele sjunger på ett manande och pratigt sätt, som då och då bryter ut i guttural skriksång. Det är talande för BCUC:s musik. En blandning av kantigt och skitigt, och runt och svängigt. Rytmerna är hårda och avskalade men fyller ändå hela ljudbilden. Ovanpå basen och trummorna ligger hesa blåsinstrument som skriker ritualistiskt, nästan besatt. Någonstans i mitten av albumet rör det sig mot en mer afrobeatig riktning. Musiken blir souligare och jazzigare.
Den sista låten är ett samarbete med poeten och hiphopartisten Saul Williams. Den är fantastiskt bra, men den hade med fördel kunnat vara längre än de fyra minuterna den tilldelas. Med tanke på att de andra låtarna är över femton minuter långa känns det lite korthugget. Men också ett band som BCUC måste ha en singel, antar jag.
6. Freddie Gibbs, Madlib – Bandana
Fråga: hur följer man upp ett av tiotalets mest hyllade hiphopalbum? Svar: med en av årets bästa skivor. Producenten Madlib och rapparen Freddie Gibbs släppte sitt gemensamma debutalbum Piñata 2014. Det var ett album som byggde sin egen hajp, baserat bara på hur bra det var. Piñata hade en tillbakalutad södernrapkänsla och en stöddig gangsteraura. Det var UGK med New York-attityd. Deras nya skiva Bandana går i en mer intensiv riktning. Gangster-take:en på södernfunk har fått stå tillbaka lite för ett modernare och mer trap-inspirerat sound. Albumet är råare och mixen är otydligare. Skivan har knappt några anpauser och Gibbs rappar som en besatt. Hans flow är snabbare och mer varierat än någonsin. ”Gangsta” Gibbs rappar som vanligt om kokain och våld, men han spottar också arga, politiska rader på Bandana. Han pratar om drogmissbruk i utsatta områden och jämför Donald Trumps presidentskap med Reagan-eran.
Madlib är som alltid fantastisk. Hans mästerliga öra för att gräva upp obskyra samplingar och skapa smakfulla loopar är oöverträffat. Även om beatsen inte når samma höga toppar som på Piñata, så skapar han en hård och mörk atmosfär som perfekt matchar Gibbs råa rap. Bandana är ett fullmatat album. Det är musik som är tillräckligt utmanande för att tilltala de mest inbitna hiphopfansen, men också med ett tillräckligt underhållningsvärde för att funka för de flesta. Det finns inte en tråkigt millimeter på Bandana.
5. Michael Kiwanuka – Kiwanuka
Kiwanuka är en skiva som hämtar inspiration från både 60- och 70-talssoul, men som sveper in sina influenser i ett egensinnigt sound. Musikaliskt tar det avstamp i en folkig soul á la Bill Withers, men produktionen drar iväg både mot det psykadeliskt rockiga och det orkestralt storslagna. Det finns dessutom enkla och nedtonade pianomotiv som smyger in och ut i låtlistan.
Michael Kiwanukas röst har en melankolisk och tidlös kvalitet. Den är utmärkande, men det känns som att den har funnits där för alltid. Skivans teman rör sig kring kärlek, framtid och hopplöshet. Kiwanukas låttexter är ofta personliga, som på den fantastiska You Ain’t the Problem, men ibland blir han också politisk, som på låten Hero. Kiwanuka är ett tidlöst och välproducerat album. Det är årets bästa soulalbum.
4. The Comet Is Coming – Trust In The Lifeforce of the Deep Mystery
Det finns beröringspunkter mellan Trust in the Lifeforce och förra årets fantastiska Sons of Kemet-skiva Your Queen Is a Reptile. Både banden är små jazzuppsättningar från London som leds av saxofonjätten Shabaka Hutchings. Men om Sons of Kemet är en het och djup afrokaribisk, Londongumbo, så är The Comet is Coming mer futuristisk neonjazz. Det finns spår av gumbojazzen här också, men istället för en tuba så dubbleras saxofon- och klarinettmelodierna av syntar.
Det är svårt att motstå frestelsen att damma av de trötta Sun Ra-jämförelserna när det kommer till The Comet Is Coming. Inte för deras sound direkt, men definitivt i mytologiserandet kring den egna gruppen och musiken. Det är nytt, eget och mystiskt. Det är ingen sång, eller rap, på Trust in the Lifeforce men de lyckas klämma in ett samarbete med Londonpoeten och spoken word-artisten Kate Tempest på låten Blood Of The Past, där hon levererar ett lika delar underhållande som dystopiskt, anti-kapitalistiskt manifest. ”There’s nothing but progress to eat”.
3. Slowthai – Nothing Great About Britain
Nothing Great About Britain är brittisk in i själen. Slowthai rappar med en rå energi och en uppfriskande direkthet. Det är musik som sammanfattar livet och uppväxten i en engelsk Council Estate helt ärligt och med ”rakt på sak”-rader. Visst låter han lite som Dizzee Rascal, och musiken påminner ibland om The Streets, men Slowthais stil är hans egen. Han hittar en perfekt mix mellan stenhårt och grisigt och lekfullt och nostalgiskt. Nothing Great About Britain innehåller några av årets punkigaste stunder – utan att ens vara punk.
Och på en Londoncentrerad musikscen är det fantastiskt att se någon komma ut och oblygt reppa Northhampton; på låten Gorgeous droppar han vad som förmodligen är musikhistoriens första shout-out till League Two-laget Northhampton Town FC. Slowthais texter är politiska, de är nostalgiska och de är roliga. Under albumets gång hinner han både kalla drottning Elizabeth för en c*nt och driva med den pubhängande och Doc Martensstampande extremhögern.
2. Tyler, the Creator – IGOR
Tyler, the Creators utveckling från en ”edgy” extremrappare med medveten fulproduktion, till en av musikindustrins mest genomtänkta visionärer är underbart otippad. Hans nya album Igor är knappt ens hiphop längre. Det är storslaget, souligt, poppigt, experimentellt, lågmält, högljutt; ett kreativt och medryckande album. I grunden av Igor finns en klassiskt breakupberättelse med teman om kärlek, förlorad kärlek, och sorg. Men det låter inte som ett klassiskt breakupalbum. Det låter inte som ett klassiskt-någonting-album. Det är maximalistiskt men har samtidigt en påtaglig lo-fi-estetik. Ibland är basen nästan helt frånvarande i mixen, ibland känns alla instrument plastigt syntetiska. Men alla val känns genomtänkta och helheten hade känts inkomplett utan dem. Igor är Tylers mest färgglada, uppfinningsrika och underhållande album hittills.
billy woods – Hiding Places
Jag vet att billy woods är svår att ta till sig. Hans flow är oortodoxt och släpigt. Vid första anblick kan han verka som en sådan där självutnämnd ”undergroundrappare” som smälter ihop omöjliga ord och fraser till en pretentiös smörja. Men då har man inte tittat tillräckligt noga. woods har substans. Tonvis med substans.
Hiding Places är en trubbig och paranoid resa in i woods psyke. Albumets teman på gömställen och paranojjor kan tolkas både metaforiskt och bokstavligt. På låten Spongebob sitter woods strandad mitt i krigskaoset i Afghanistan och vädjar till gud: ”the bombs was on us, came back to god like ’muh’fucka you promised, you promised'” (en referens till bibelversen ”I promise every living creature that the earth and those living on it will never again be destroyed by a flood”). I låten Houthi sitter han hemma och reflekterar kring att vara ensam och hålla sig undan. Och så slutet av låten Speak Gently, som handlar om folk som gömmer sig från samhället, där han berättar att han bodde i en lägenhet i 20 år där han hela tiden fick post från gamla hyresgäster – deras räkningar, bilförsäkringar och uppmaningar från polisen. Fattiga människor eftersänder inte sin post, berättar woods, och lägger till: ”After I’m dead, you’re still going to get my mail”. På låten Bigfakelaugh pratar han på ett mer handfast sätt om att gömma saker för sig själv och andra. Han rappar om ett gruppmöte där en socialarbetare ber dem att skriva upp var de ser sig själva om fem år. När blir dags att dela sina svar med gruppen, gömmer han sitt under handflatorna ”cause fuck these ugg-mugs”.
woods är en självmedveten underdog. Han är rampljus-skydd och ställer inte upp på intervjuer. Hans riktiga ålder finns inte ens online. På introspåret rappar han "Too scared to write the book, took it, put it in the hook of a song. No one listened to it, looks like I wasn't wrong. Hid it where they wouldn't look”. Det är dags att börja lyssna. Och kanske läsa den där boken, om han någonsin skriver den.