Årets bästa skivor 2020

Ju mindre jag får sagt om det gudsförgätna året 2020, desto bättre. Så jag hoppar över de sedvanliga artigheterna och hoppar rakt in i listan. Street66:s 66 bästa album, EP:s och mixtapes från året som gått. Hoppas det smakar!

48. Bonny Light Horseman – Bonny Light Horseman

Bonny Light Horseman fyller mig med nostalgi för en tid när Tiny Desk-koncerterna var reserverade för taniga tjejer och killar med hipsterkippa och stripigt hår. Det är en utmärkt indiefolk-skiva med enkla, akustiska instrument och okomplicerade låtstrukturer. Låtskrivandet är oklanderligt och Anaïs Mitchells röst låter otroligt vacker över de enkla kompositionerna.

40. Nas – King’s Disease

En till skiva som jag recenserade på bloggen när den kom ut. Jag var förtjust i Nas nya skiva redan från de första raderna. Det är på sätt och vis bara back to basics. Snygg story telling-hiphop med enkla och upplyftande beats. Men varför fixa något som inte är trasigt. Vid 46 år och med 13 plattor under bältet så är det inte rimligt att förvänta sig att Nas ska återuppfinna hjulet. Han gör det han gör, och han gör det bättre än de flesta. Från den nedtonade ”Til The War Is Won”, till den bombastiska ”10 Points” med sitt påtryckande beat och sina triumferande trumpeter, är det ett album som flyger. Hela vägen.

38. Laura Marling – Song For Our Daughter

Laura Marling är en av 10-talets bästa singer/songwriters – i den traditionella meningen. Hennes låtar är alla stöpta i autentisk, romantisk folkpop. Song For Our Daughter är ett konceptalbum med låtar till en påhittad dotter. Det är en melankolisk och intim skiva, som håller en hög nivå rakt igenom sina 36 minuter. Hon går snäppet längre i Americanariktningen här än på föregångaren Semper Femina, men hon dekorerar fortfarande sina kompositioner i vackra stråkar och blås.

37. Sa-Roc – The Sharecropper’s Daughter

Sa-Roc gör rap för gamla hiphoprävar som mig själv. Hon spottar som en pitbull över tillbakalutade boombapbeat. Det är bara att vältra sig i hennes fyndiga raprader: ”Beauty is irrelevant / this is not pageants / I'm a rap dragon” eller ”they still don't know why I'm out for blood, I'm not surprised / I keep my fangs well-hidden behind a model smize / And this tyrannical grammar stay italicized by design”.

35. Lianne La Havas – Lianne La Havas

Lianne La Havas är en av 2010-talets stora fanbärare för neo-soulen. Hennes (till stor del akustiska) soul är smidig som siden och genomjazzig. Hennes röst bär både i de lågmälda styckena och i de mer akrobatiska runs som hon bränner av. Hennes nya, självbetitlade, skiva följer på den inslagna vägen. Kvalitet rakt igenom.

34. HAIM – Women In Music Pt. III

Syskonskaran från Los Angeles hämtar inspiration från mjukrock och modern pop. Men på nya skivan plockar de också element av soul och 70-talsdoftande folkmusik. I grunden är det klassisk gitarr/trummor/bas-musik. Men även om musiken de gör till stor del är klassisk pop, så låter inga av deras låtar som formpressad toplistepop. Det är skitigt när det passar, och svängigt och molnmjukt när det passar. Dessutom ligger texterna mer i fokus än tidigare. Som titeln antyder, så handlar texterna till stor del om misogyni i musikbranschen – allra tydligast blir det på den tungt Joni Mitchell-inspirerade ”Man From The Magazine”. Ljudmässigt låter det väldigt mycket Kalifornien. Skivan har en luftig och obrydd kvalitet – som en biltur genom någon stad med ett ”Santa”-prefix. Som album betraktat är det en underbart välpaketerad helhet. Deras bästa hittills.

33. Idris Ackamoor – Shaman!

Klassisk, välgjord afrojazz från en verklig kultfigur. Idris Ackamoor startade bandet The Pyramids på 70-talet. Ett djupt spirituellt band, och afrocentristiskt in i själen. De turnerade runt om i Afrika ett par år, innan de återvände till USA i mitten på 70-talet. Och sedan splittrades de plötsligt 1977. De sålde aldrig speciellt mycket på den tiden, men i efterhand har Idris Ackamoor och hans Pyramids hunnit bli uppburna undergroundhjältar. Deras återförening på 2010-talet mottogs därför med öppna armar. Nya Shaman! fullbordar en triologi album på Strut Records, och den följer troget på den inslagna vägen.

Sprudlande afrofunk och svävande spirituell jazz samsas i en färgglad och energitjock jazzsmet. Spoken word-styckena må låta retro 2020, och flöjten känns kanske inte helt cutting edge den heller. Men det spelar ingen roll. Studsigheten och lekfullheten väger upp. Med råge.

32. Mateus Aleluia – Olorum

Jag är inte den mest raffinerade musiklyssnaren (jag gillar glad och svängig musik) men den här skivan tilltalar min raffinerade sida. Den är elegant och lågmäld, morgonkänslig och taktfull. Och blåset (jag älskar blås) ligger som en sista kryddning. Inte överanvänd, inte underanvänd. Precis lagom.

31. Rolling Blackout Coastal Fever – Sideways to New Italy

Det finns så mycket musik att allt låter som något. Och Rolling Blackout Coastal Fever låter som mycket. Som 90-talsbrittpop, eller 00-talsindie, eller kanske neo-psychadelia? Möjligtvis någon 60-talsrockflört? Sideways to New Italy låter många influenser skina igenom, fast ingen fullt ut. Innan jag krånglar bort den här recensionen helt, så kanske jag bara ska ge er hisspitchen: Energitung pop med rockambitioner och ändlöst med smakfulla gitarrmelodier. Väldigt enkelt, väldigt bra.

30. Caribou – Suddenly

På Suddenly ger Dan Snaith sin egen röst en mer framträdande roll än tidigare. Han sjunger naket, intimt och nedtonat, och hans fragila röst låter försiktig över de spretiga beatsen.

Musiken är barnsligt sprudlande och lekfull. Han tar ett par trevande kliv i plunderphonics-riktningen med mer plottriga och färgglada sound. Men gömt bland de försynta och okonventionella styckena, finns också de mer upplyftande dansgolvslåtarna, som singeln ”Never Come Back”. Det är en vinnande kombination.

26. Liv.e – Couldn’t Wait To Tell You…

Couldn’t Wait To Tell You… är det egentligen helt självklara, men på något sätt ändå otippade, kärleksbarnet mellan neosoul och abstrakt hiphop. Båda grundar sig i jazzen och soulen – det sega och coola. Men i Liv.es händer blir musiken som en enda drömmig filmscen. Vissa delar låter som en 70-talsmusik som matats genom ett kaotiskt 2020-filter, andra delar låter renodlat jazziga. Det är nyckfullt och lätt när Liv.e studsar runt bland sina influenser och sound.

Den gemensamma nämnaren är den sega och komprimerade ”abtract hip hop”-produktionen som ligger över allt som en täcke. Där Erykah Badus neosoul var krispig och kristallklar, är Liv.es musik utsmetad och lite instabil.

Som alla andra skivor i det ”abstrakta” fältet så består också denna av massa korta, lösryckta låtar. Många under två minuter. Det bidrar till det där sporadiska och rastlösa som gör skivan verkligt intressant.

25. Nubya Garcia – SOURCE

Nubya Garcia är en av alla unga, hyllade, toktalangfulla musiker som jazzmetropolen London har fostrat de senaste tio åren. SOURCE följer i debutskivans fotspår, i gränslandet mellan jazz och hiphop. Här blandar hon också in dub-influenser (”Source”) och cumbia (”La Cumbia Me Está Llamando”). Skivans essens är dock fortfarande den flytkraftiga och suggestiva jazzen.

24. Blu & Exile – Miles

Blu! Min gamla undergroundhjälte, allas gamla undergroundhjälte. Efter att jag hittade till hiphopen via min pappas gamla A Tribe Called Quest-skivor, tog det inte lång tid innan jag blev en outhärdlig rapnörd som trodde att jag var bättre än alla andra. Jag djupdök i backpackhiphopen och rapforumen och fick snabbt lära mig att Blu & Exiles debutskiva var kristi återkomst, det nya millenniets Illmatic. Men i takt med att mitt intresse för undergroundrap började minska, så minskade också mitt intresse för Blu & Exile – jag begravde dem någonstans i hjärnbalken (någon som vet var minnen lagras?).

Nu är de i alla fall tillbaka i kritikernas goda lag med skivan Miles. Det är en uppväxtskildring och en total jazzhyllning. Musikaliskt är det fantastiskt bra, men den lider lite av längden. De 95 minuterna hade kunnat vara 60. Och då hade Miles hamnat ännu högre upp på listan.

23. Zé Leônidas – Zé Leônidas

Sambajazzig MPB med folkrockundertoner. Zé Leônidas självbetitlade skiva är en välproducerad och elegant aftonupplevelse. Det är en omsorgsfullt konstruerad ljudbild där dissonanta pianoackord och elgitarrer samsar med de mjukaste och spänstigaste nylongitarrerna du kan tänka dig. Men det är också ett album fullt av små överraskningar. Som när Zé Leônidas låter den sambastudsiga och behagliga ”Flecha” mynna ut i ett ljudkaosigt elgitarrsmos. Eller som den sitarrkryddade och Beatlesdoftande balladen ”Nas Asas de um Blackbird”.

22. Curren$y & Harry Fraud – The OutRunners

Det finns egentligen inte så mycket att säga om The OutRunners. Jag älskar Curren$ys slappa flow och hans södernslang, och jag älskar weedsega soulbeats. Och det här är precis det. Södernsegt i kvadrat. Jazzigt och utsmetat. Luta-sig-djupt-bak-i-soffkuddarna-musik.

21. Monophonics – It’s Only Us

Det är konstigt att ett så tydligt 60/70-talssound kan kännas så distinkt tvåtusental. Det psykedeliska soul-återtåget har blivit en genre i sig. Det som kändes som en blek pastisch, har blivit en fullt livskraftig och helt egen musik. På sätt och vis är Monophonics 2020-soul en mognare släkting till sin unga och färgglada 60-tals kusin. De där skavankerna som man lätt glömmer bort med sina rosatintade nostalgiglasögon – de evighetslånga gitarrjammen, de lökiga körerna, de tröttsamt upprepande texterna – de är nedslipade i den moderna retrosoulen. Det är mjukare, rundare och mer inbjudande. Det är Wilson Pickett och Tame Impalas utomäktenskapliga musikbebis. Och bakom lagren av kompressorfunk och urtvättade drömmoln döljer sig en rejäl dos högoktanig soulmusik.

20. Sisters of Invention – Nostalgia

Inte en skiva, men en EP som inte sätter en fot fel. Sisters of Invention är göteborgssystrarna Karolina och Malin Almgrens sprudlande jazzkreation. En vaggande och inbjudande variant – deras musik är mjuk och varm som ett lapptäcke. Karolinas saxofonspel är fantasieggande och lekfullt och sången har precis rätt mängd svensk brytning för att fylla min trygghetsbägare till ytspänning.

19. Elliot Moss – A Change In Diet

Det är svårt att inte göra James Blake-jämförelsen när man lyssnar på A Change In Diet. Den mjuka rösten och den elektroniskt välproducerade musiken är nära besläktad med sin brittiska motpart; och om skivan lider av något så är det nog det. Det är finurligt och smart, men det är inte helt nyskapande. Fast jag vet inte, kanske är det inte helt rättvist att fela skivan för det. För A Change In Diet är inte en popskiva mängden. Elliot Moss står i princip för all musik och produktion själv, och man kan riktigt höra hur han har suttit och pillat med minsta lilla detalj i datorn. Varje glitchig spricka, varje ackordbyte. Hans musik låter som varje överambitiös, ung folkhögskolestudent önskar att hens musik lät.

18. Roísin Murphy – Róisín Machine

”How dare you sentence me to a lifetime without dancing?”

Frisk blandning av 80-tal, disco och house. Det är polerat, men inte sådär platt som discohouse ibland kan bli. Det är hårt ibland, mjukt ibland – och alltid otroligt snyggt. Dessutom är Róisín Machines höjdpunkter löjligt höga. Roísin Murphy och Sheffield-producenten Richard Barratt står för 2020s dansigaste disco.

17. Destroyer – Have We Met

Destroyer är en av mina stora 2000-talsfavoriter. Hans svaga röst och hans ultrasnygga sofistipop gör något med mig som jag inte riktigt kan förklara. Och även om nya Have We Met inte är hans bästa eller smartaste skiva, så får den såklart plats på den här listan. Produktionen blir ibland lite väl 80-talsihålig. Men de mäktiga syntarna, de leriga gitarrmelodierna, hans poetiskt obrydda texter…

… Äh, vet ni vad? Jag lyssnar på Have We Met igen samtidigt som jag sitter och korrläser den här listan. Och jag tycker om den mer för varje gång jag hör den. Strunta i vad jag skrev tidigare, jag flyttar upp den till plats 17. Jag har övertygat mig själv. En jävla pangplatta.

16. Freddie Gibbs & The Alchemist – Alfredo

Alchemist har förmodligen gjort det enskilt starkaste musikåret 2020. Inte mindre än fem projekt har han producerat – alla fem hårt hajpade av hiphopinternet. Alfredo är det mest uppmärksammade, och det (enligt mig) bästa han har släppt i år.

På Alfredo paras Alchemists patenterat dammiga samplehiphop med Freddie Gibbs stenhårda gangsterrap. Beatsen är avskalade men förvånansvärt vackra. Fullt av reverbdränkta elgitarrer och glittriga syntar. Alchemists beats låter liksom svävande och hans produktion stoltserar med årets kanske lägst mixade trummor. Det drömmiga och lycksaliga erbjuder en snygg kontrast mot Freddie Gibbs akrobatiska kokainrap. Ibland låter det som att han rappar direkt över slick 70-talssoul. Självsäkert och glammigt – en vinnande kombo.

15. Moses Sumney – Græ

Den falsettsjungande amerikanen Moses Sumney vill inte bli kallad ”R&B”, så jag ska undvika att kalla honom det. Men då får han nöja sig med epitet ”genrebändande”. Græ är en soulig, jazzig, rockigt, poppig och ambient skiva som siktar, och flyger, högt.

Græ är ett betydligt mycket ambitiösare projekt än föregångaren (2017 års Aromanticism). Det är också ett album av mastodontproportioner – både i låtmängd och i musikaliska idéer. Från den morrande basen på ”Virile”, till den jublande explosionen i slutet på ”Neither/Nor”, till den rekontextualiserade Esbjörn Svensson-samplingen på ”Gagarin”.

Moses Sumney utforskar stora ämnen som maskulinitet (”Virile”, ”Jill/Jack”), men han zoomar också in på personliga förhållanden och berättelser (”Bystranders”, ”Bless me”). Resultatet är en intim och vackert skiva, som inte skyr vare sig dissonans eller mörker.

14. Quelle Chris – Innocent Country 2

”Vital part of makin’ omelettes is breaking eggs”

Innocent Country 2 är en liten instruktionsbok i att leva och frodas i en värld som är trasig. Det är en ärlig, humoristisk, mörk och upplyftande skiva.

Quelle Chris kan ibland tendera att bli pratig och distanserad på ett sätt som jag har ganska svårt för. Men här är han både direkt och känslosam. Dessutom är Chris Keys produktion något av det mest suggestiva och inbjudande Quelle Chris någonsin har rappat över. Som det ofta är med Quelle Chris, så är en stor del av behållningen den mörka humorn som genomsyrar skivan. Den syns i hela passager och i hela låtar, men den där mörka humorn lyser också igenom i enskilda rader – som när Cavalier rappar ”I’m finding comfort in my personal space of pain” på låten ”Living free”. Faktum är att gästartisterna står för några av höjdpunkter på skivan. Cavalier, Denmark Vessey och Earl Sweatshirt står alla för klockrena insatser. En annan höjdpunkt är på låten ”Graphic bleed outs”, med sitt sagobeat och fantastiska flöjtsolo. Det är gåshud när Merril Garbus ståtligt jazzsjunger ”you slid the knife inside my lungs inside my lungs until they burst”. Hade kunnat vara en lökig emotext, men i den här kontexten låter det helt surrealistikt. Jag har redan citerat tre rader i den här korta texten, och jag vill egentligen inte tråka ihjäl er med copy/pastade texter. Men, jag vill ändå avsluta med ett stycke som jag tycker sammanfattar Quelle Chris textskrivande. ”I died the other night/couldn’t find the energy to fight the call of the tunnel’s light/so I just rode that wave/and at the epicenter of this euphoric transfer/a choir of angels awaited me/a joy like no other swelled in my spirit as the choir began to sing: face down, ass up, face down, ass up”

13. Makaya McCraven – We’re New Again

Varför ska man göra en nytolkning på en tio år gammal skiva som redan omtolkats en gång? Därför.

We’re new again är en total omkastning av Gil Scott-Herons sista skiva innan han gick bort (I’m New Here). Scott-Herons original var känslostarkt och spännande, men det var också ofärdigt och fragmentariskt. Flera av valen som gjordes under produktionsdelen kändes hastiga och oklara – en stor del av skivan vilade på nakna spoken-word-passager från Gil Scott. Ett knappt år senare släppte Jamie xx We’re New Here. En kittlande och märklig fusion av poesi och electro. Men det kändes inte som Gil Scott-Herons vision, inte fullt ut. Makaya McCraven fulländar äntligen musiken. Det finns en rytm och en spirituell kvalitet i skivan som saknades i de två tidigare versionerna. McCravens livliga trumspel känns som en hommage till Gil Scott-Herons rötter – och det bluesiga och jazziga är passande arrangemang till vad som i slutändan blev hans musikaliska avskedsbrev. Värdigt, och vackert.

12. Dumama + Kechou – Buffering Juju

Ett verkligt egensinnigt album från den spännande Sydafrikanska duon Dumama + Kechou.

Texterna på Buffering juju rör sig djupt inne i Sydafrikansk folklore, och i magiskt förvriden realism. Sången är lätt och liksom flyter över instrumenten, men också rösterna är magiskt förhöjda genom lager och effekter. Musiken är en experimentell blandning av elektronisk produktion och akustiska instrument. Gitarrer, piano, och traditionella inslag som båginstrumentet Uhadi samsas med helelektroniska texturer och svepande syntsound från producenten Kerim Melik Becker. Duon har också ett antal gästartister som för med sig en egen prägel på de låtar de välsignar. Amerikanska frijazzaren Angel Bat Dawid kryddar låten ”Uveni” med sitt luftiga klarinettspel och Sydafrikanska Sina Makuzeni bygger på trumgroovet på ”Wessi walking mama” med sitt smakfulla trumbonspel. dumama + kechou låter sin lekfullhet och experimentvilja lysa igenom, utan att någonsin tappa taget om det som gör musiken mottaglig och lättlyssnad. Buffering juju är ett bångstyrigt men välvilligt väsen. Ett av årets mest uppiggande skivor.

11. The Avalanches – We Will Always Love You

We Will Always Love You känns på något vis som det sista naturliga steget i The Avalanches musikaliska utveckling.

Den där skivan som de gjorde för 20 år sedan, som gjorde dem till undergroundhjältar, den går inte att göra längre. Då använde de sig av hundratals samplingar för att reverse engineer:a en skiva, med precis de instrument och ljud som de ville ha. Nu har Robbie Chater och Tony Di Blasi i stället reverse engineer:at en sampleskiva, nästan helt utan samples. We Will Always Love You har en liknande atmosfär och känsla som deras tidigare projekt, men med mer disco och mer house. Visst saknar skivan det där inneboende udda och oberäkneliga som de huntratals obskyra samplingarna skänkte Since I Left You, men den vinner i stället något på alla gästspel från samtida artister. Och de där gästspelen är underbart otippade. De har totalignorerat generations- och genregränser på ett uppfriskande knäppt vis. Det känns inte helt självklart att Johnny Marr, Vashti Bunyan, Denzel Curry och Neneh Cherry skulle funka ihop på en och samma skiva. Men i The Avalanches vidsynta electrovision funkar de alldeles utmärkt. Det är som att lyssna på en DJ-mix direkt från någon typ av overklig drömvärld. Där allt är fluffigt och färgglatt och alla artistsamarbeten är möjliga.

10. Perfume Genius – Set My Heart On Fire Immediately

Set My Heart On Fire Immediately är Mike Hadreas femte album under pseudonymen Perfume Genius. Det är ett ett tungt och smärtsamt album, men ett som aldrig blir hårt eller aggressivt. För Mike Hadreas mörker är mjukt.

Han tacklar en del stora teman på Set My Heart On Fire Immediately – kärlek, förlorad kärlek och åldrande– men han avlutar skivan i en stillsam (men inte särskilt munter) insikt. "I thought the sea would make some pattern known, and swim us safely home. But there's no secret, just an undertow”. Och det är ungefär så hans texter ser ut rakt igenom. Personliga, men ofta dolda bakom ett poetiskt bildspråk. Musikaliskt är det fullt av oväntade höjdpunkter. Den sparsmakade produktionen förhöjer de delar som verkligen står ut; de svällande stråkarna som punkterar låten ”Jason”, eller de förvrängda ylandena i bakgrunden på ”Leave”. Skivans verkliga höjdpunkt är dock den genuint otroliga poppärlan ”On the floor”. Kanske är det Mike Hadreas poppigaste låt hittils, och kanske är det hans bästa. De glittriga gitarrerna, den lite avigt shufflande rytmen, hans The Smiths:igt smäktande ”I just want him in arms” i slutet. Storslaget.

9. CJ Fly – RUDEBWOY

Med tanke på hur svårt jag har för producenttaggar så borde jag egentligen knocka ner det här albumet några platser – bara för att sätta ner foten. Men riktigt så småsint är jag inte. Jag kan se förbi de ständiga ”Static Selektah!”-shout outsen, och i stället se till de honungslena beatsen och CJ:s lediga flow.

RUDEBWOY är en skiva som tar tydligt avstamp i 90-talets New York-sound med hårda trummor, pianoloopar, blåssamples och karibisk slang. Det fullkomligt bubblar över av älskvärda 90-talsklyschor. Han har ”reppa min stad”-låten ”CITY WE FROM” med Conway, kärlekslåten ”I TRIED” där han rappar mot sin kvinnliga motpart OSHUN och den ”Today Was A Good Day”-liknande sommarlåten ”BLOCK PARTY”, där han drömmer tillbaka till dagarna när ingen sköt, alla var glada och bara festade och rökte weed. Men RUDEBWOY för också tankarna till västkustgruppen Pharcydes avslappnade och luftiga sound. För CJ Fly är ingen hardcorerappare. Hans flow är nedtonat och hans texter fokuserar mer på historieberättande än skryt och drogdeals. Och RUDEBWOY är inte bara en exalterad 90-talshyllning. Här finns en hel del modernt och eget: hans patoisflow, de sjungna refrängerna och det digitalt renodlade soundet utmärker skivan, och CJ själv. Skivan är också full av tyngre och mer personliga berättelser. CJ är personlig och öppen och han målar upp en ganska oglamorös bild av livet som rappare. ”I'm livin' check to check and yet some people claim they want this life. If only you knew this what it came with”, rappar han på ”GOIN THRU”. Han har texter om mental hälsa, och om hur hans pappa kom till Amerika, fastnade i brottslighet och sedan kämpade sig ur det. Och det är den typen av berättelser lyfter skivan till mer en bara en härlig sommarplatta. Att den sedan avslutas med en fet Pro Era-posse cut gör förstås inte saken sämre.

8. Mourning [A] BLKstar – The Cycle

En nyckfull retroframtidsvision från Clevelandkollektivet Mourning [A] BLKstar.

Mourning [A] BLKstar är åtta personer starka, men de är ledda av bandledaren och kompositören RA Washington. De håller till i en liten lokal i Cleveland, men de hade lika gärna kunnat hålla till på en annan planet. Eller i en annan tid. Det är något fullkomligt tidlöst med deras musik. Syntar, samplingar och loopade beats blandas med tradjazz, gospel och blues. En pyttipanna av influenser och sound, med en fullständig respektlöshet för genregränser. Kombinationen av svepande syntackord och den smärtsamt skrikande soulsången känns skärrande först, men ju längre man kommer desto mer börjar allt klarna. När jag hör det loopade lo-fi-beatet på ”The wants”, med sina New Orleansjazziga trumpeter och sin souliga sång, så tänker jag högt att ”Varför gör inte alla såhär?”. Men allra mäktigast blir det när de leker med blues- och gospelinfluenser. Låten ”Devil get behind me” låter som en spirituell gammal bluessång i en science fiction-film. ”Devil get behind me, I’m anointed by the blood that you spill” sjunger James Longs till en sorgsen blåssektion och trummor som låter som att någon slår en klubba mot ett järnvägsspår. Blues- och gospelinsinfluenserna sträcker sig också till texterna. Mourning [A] BLKstar använder sig av både indirekta politiska rader som på ”Devil get behind me” (”violence seems to be this country's only creed”), och direkt deppiga kärleksrader, som i LaToya Kents och James Longs fram-och-tillbakasång på ”Been around” (”Our love is awful, it’s so painful”). The Cycle är soul för en framtid där maskinen har tagit över. Metalliskt, pulserande och stampande. Fullt med enkla men ack så vackra trumpet- och trombonmelodier och sånginsatser som kittlar alla känslonerver.

7. Afriquoi – Time Is A Gift Which We Share All The Time

Afriquois nya EP är en dansant och hypnotisk triumf. Lättsamt utan att vara ointressant – och en lyckad fusion av både ljud och kultur.

London har onekligen blivit den stora smältdegeln för karibisk-afrikansk-europeisk-musik de senaste åren. Afrobeat, reggae och jazz har kokats ihop till ett eget och igenkänningsbart London-sound. Afriquoi är ett av de projekt som navigerar detta potpurri-sound allra bäst. Deras fokus är på dansmusik, och med mer centralafrikanska än västafrikanska influenser. Kongolesisk soukousgitarr paras med syntbas och trummor och livlig sång. Det är en sprudlande och fantasifull skiva (ehm, EP). Den mest väloljade dansmusiken 2020. Det finns en spelglädje och en stöddighet som är helt oemotståndlig. Det är musikeskapism när den är som bäst. Och det är omöjligt att tänka tunga tankar när man lyssnar på deras musik.

Time is a gift which we share all the time en välkomnad glitch i det röviga året 2020. Ett smakfullt djembe-trummande från André Marmot och Fiston Lusambos snygga gitarrspel är ryggraden i projektet. Men det lyfter en extra nivå av Oli Coles väloljade produktion och Sally Kebba Sussos lekfulla koraspel. Lycksaligt och välbehövligt.

6. Boldy James – Manger On McNichols

Detroitrapparen Boldy James har släppt fyra hajpade projekt i år. Manger On McNichols är utan tvekan det mest spännande.

Boldy James är en late bloomer. Han fyllde 38 i augusti, men han albumdebuterade inte förrän 2013. Majoriteten av hans raprader på den här skivan är dock inspelade långt innan det – för 10-15 år sedan, i producenten Sterling Toles studio. De spelades in över spartanska samplebeats och hamnade på en hylla, i väntan på bättre tider. När Sterling Toles väl plockade fram låtarna igen så gav han dem en ordentlig makeover och byggde ett helt nytt album kring Boldy James rapverser. Jazzigt, rastlöst och fritt. Att texterna är mer än tio år gamla märks, inte för ämnena är daterade, utan för att Boldy var på en annan plats i livet. Då var han, för att citera Sterling Toles, ”Knee deep in street shit”. Han rappar om ett liv i utkanten av samhället, och han blir ofta plågsamt personlig. Som på låten ”Middle of next month” där han rappar ”I just lost my two twins in an accident / Would've been my firstborn kids”. Eller på den hjärtskärande ”Mommy dearest”, där han han riktar sig direkt till sin mamma.”I love you, I just got a fucked up way of showin' it” rappar han desperat i refrängen. Sterling Toles är från Detroit han också. Han har jazz- och hiphopbakgrund, men säger själv att han vill göra musik som Radiohead och Stereolab. När han producerade om Manger On McNichols tog han in okända, lokala jazzmusiker som fick bidra på olika sätt. Ett gitarrlick här, en saxofonmelodi där. Resultatet blir en underbart oordnad blandning av hiphop, elektronisk musik och jazz. Manger on McNichols är inte ett aktuellt album. Inga av raderna säger något om 2020, för inga av raderna är skriva 2020. Men Manger On McNichols är en hjärtskärande insyn i en persons psyke, längst nere botten.

5. Luedji Luna – Bom mesmo é estar debaixo d’água

Bom mesmo é estar debaixo d’água är ett sofistikerat album. Det är jazz och det är samba. Det är klassisk och det är tidlös musik.

Titeln kan (google)översättas med ”det är bra att vara under vattnet” och det är passande, för hela skivan låter som vatten. Både i musiken: i hur mjuk och följsam den är – lågmäld och liksom porlande. Men det finns också i hennes sång: Lunas röst är jazzigt flytande, men samlad, stark och stolt. Textmässigt är det förvånansvärt känslostarkt (jämfört med hur mjuk musiken är). Ilska, kärlek och trotsig uppriktighet samsas över ett honungslent rhodes-piano, elgitarr, och en studsig och melodisk bas. Det är ett album som börjar i hennes egna upplevelser, och som gör dem stora och betydelsefulla genom att koppla dem till svarta kvinnors upplevelser i allmänhet. Hon gör en version på Nina Simones klassiker ”Ain’t got no, I got life” och gör en låt inspirerad av den amerikanska frihetskämpen Sojourner Truths tal från 1851 – ”Ain’t I a woman”. Skivan hämtar också inspiration ur klassisk afrikansk musiktradition. Men inte den västafrikanska (som oftast dyker upp i brasiliansk musik) utan östafrikansk. Kenyansk närmare bestämt. Delar av albumet är nämligen inspelat i Nairobi och gitarrspelet är signerat den kenyanska gitarristen Kato Change. Ett samarbete som lyser igenom allra tydligast på den rumbainspirerade ”Origami”. Luedji Luna har också gjort en vacker visuell version av albumet i korthet, som man kan kolla på om man vill ha en 23 minuter lång trailer till albumet: *Youtubelänk*

4. Keleketla! – Keleketla!

Ibland är ambitiösa, genreöverskridande projekt överambitiösa och stela. Ibland är de sprudlande och livskraftiga. Det här är ett exempel på det senare.

Keleketla! är ett av årets mest generösa album. Generöst med gästartister, generöst med talang och generöst med energi. Keleketla! är ett löst sammansatt kollektiv av musiker från Sydafrika, Nigeria och Storbritannien. Dessutom gör afrobeatlegenden Tony Allen, keyboardveteranen Dele Sosimi och saxofonshamen Shabaka Hutchings inspirerade gästspel. Alla sätter sin egen prägel på musiken. Det är imponerande hur ledigt Kelektla! flyter mellan afrobeat, hiphop, dub och brittisk jazz genom hela skivan. De leker med traditionella genrer men blandar och målar med dem som en Gerhard Richter-tavla. Texterna är fulla av politiska budskap som kan låta som snömos för vissa – mycket ”frihet” och ”kärlek för alla”, men på en sådan här skiva funkar det. Musiken bär budskapen, inte tvärtom. Och i det starka call and respons-samspelet mellan trummorna och blåset finns det känslor, smärta och glädje så att det räcker och blir över. Den dryga timmen känns frustrerande kort – det är en kvalitetsstämpel så god som någon. Och hade skivan bara varit ”Shepherd song” på repeat i en timme hade den förmodligen ändå kvalat in på listan.

3. RAP Ferreira – Purple Moonlight Pages

”Poetry is illegal unless you're under the underground”

I början av 90-talet möttes ett gäng hiphop-outsiders på ett hälsocafé i Los Angeles och rapbattlade varandra – med ett strikt svordomsförbud. Good Life Café hette caféet och det fostrade en samling superseriösa rapflummare som skrev avancerad rymdpoesi över jazziga beats. RAP Ferreira är en självklar arvtagare i Good Life Café-traditionen. Hans musik är jazzig och formlös och hans rap lindansar mellan hiphop och poesi. Han låter som slampoesi skulle låta, om det faktiskt lät bra.

RAP Ferreira heter egentligen Rory Allen Philip Ferreira, och var fram till i år mer känd under artistnamnet milo. Han är en egensinnig rappare och poet, sprungen ur samma undergroundtradition som Open Mike Eagle och Quelle Chris. Han har dreads och stora glasögon och instagrammar mest bilder på böcker och dikter. För att ge er en bild av RAP Ferreiras referensram: när han skriver skrytbars så använder han schackmetaforer ”I’ll take two knights with a pawn / en passant”. Och har man gått sina 30 hp litteraturvetenskap kan man plocka upp på ett gäng mer eller mindre obskyra litteraturreferenser i hans texter. Från Kurt Vonnegut till Federico García Lorca.

Men man behöver inte vara en bokmal för att få ut något av hans musik. För det bästa med hans låtar, det som värmer mig allra mest, är hans helt vardagliga historieberättande. När andra rappare skriver om en verklighet fylld av våld, droger och starkt scenljus, skriver Ferreira om när han viker tvätt i sin lägenhet. Och hans berättelse om hur han tvättar och funderar på livets stora och små (”Laundry”) är en av årets bästa låtar. Det är skrivet som en boksida. ”I wonder if Chance the Rapper do his own laundry”, undrar han samtidigt som han och hans son plockar upp strumpor ur tvättkorgen. RAP Ferreira är smart utan att vara pretto, rolig utan att vara forcerad. Och – han är jävligt svängig. Det är inte ofta man dansar med i poesi.

2. Phoebe Bridgers – Punisher

Ibland höjs en skiva till kritikerskyarna i någon form av kollektiv masspsykos. Någon bestämde att det här var genialiskt, så nu är det det. Pheobe Bridgers Punisher är inte en sådan skiva. Den är mer substans än hajp. Det är inte bara ett underbart snyggt popalbum – det är fullt av underbart välskrivna små berättelser.

Jag lyssnade på den här skivan med min lillebror för några veckor sedan och han lyste upp som en liten musikersol när ”Garden song” gick igång. ”Det här hade kunnat vara en vanligt gitarrballad”, sa han, ”men istället har det dubblat gitarrspåret, kört över det med effekter och sidechainat det. Hör du hur det liksom pulserar?”, frågade han. Jag nämner det, inte för att slösa er tid med en låtanalys, men för att uppmärksamma er på vilken ambitiös popskiva Punisher faktiskt är. Det är en skiva både för den som vill titta djupare, och för den som bara vill skumma ytan. För efter den där gitarrlåten (som kunde ha varit en vanlig gitarrballad men som hade dubblade gitarrspår och effekter och sidechain) kommer popbangern ”Kyoto”. En av årets största, bästa och härligaste indiehits.

Men produktion och ambition i all ära, det är i Phoebe Bridgers texter som mycket av behållningen verkligen ligger. Hennes texter är lekfulla, men samtidigt fulla av mörker. Hon har ett sätt att skriva som gör att man rycker till och spolar tillbaka: ”We hate tears in heaven, but it’s sad that his baby died”, sjunger hon på ”Moon song”. Men hon har också ett eget och tragikomiskt sätt att skriva om sånt har skrivits om tusen gånger. Sånt som obesvarad kärlek. ”You couldn’t have stuck your tung down the throat of somebody that loves you more, so I will wait for the next time you want me like a dog with a bird at your door”. Ouch.

1. Run The Jewels – RTJ4

Killer Mike och El-P attackerar RTJ4 med sin sedvanliga frenesi – ”back at it like a crack addict” – och när de väl har låst ens uppmärksamhet i en halvnelson så släpper de aldrig taget.

RTJ4 är högljudd och smutsig musik. Musik som inte ursäktar sig när den är obekväm. Det är också Run the Jewels mest politiska skiva (hittills). Och när det kommer till politisk ”in your face”-rap är det få som kan mäta sig med Killer Mike. Jag skulle väl egentligen kunna ctrl+v:a in hela hans andra vers på ”Walking in the snow” som argument för att sätta RTJ4 på förstaplatsen. Men, jag ska inte göra det. I stället tänkte jag lyfta El-P:s vers på samma låt. Föreställ er detta: Killer Mikes vers är så minnesvärd att den får folk att fullständigt missa rader från El-P som ”hungry for truth but you got screwed and drank the Kool-Aid / there's a line / and it ends directly at the edge of a mass grave / that's their design” och ”funny fact about a cage they're never built for just one group / so when that cage is done with them and you still poor / it come for you”.

Run the Jewels rapenergi smittar av sig – alla gästartister tuggar rapfradga på RTJ4. Gangsta Boo låter som att hon är redo att Tear da Club Up som om det vore 1997 – till och med 2Chainz låter som att han gurglat seltzer ur ungdomens källa. Men den roligaste och mest otippade gästinsatsen kommer på låten ”JU$T” – där Mike och El-P parar ihop hitmakaren Pharrell Williams med vänsterrevolutionären Zach De La Rocha.

Jag vet att det finns kritiker som tycker att El-P:s beat är samma gamla skåpmat på varje RTJ-installation. Men jag vet också att det inte kunde vara längre från sanningen. På RTJ4 går han i en mer synttung och gitarrbaserad riktning. Det är mer hookar, och fler sjungna refränger. Mer poppigt skulle man kunna säga – om man är (väldigt) liberal i användandet av det ordet. Beatsen är uttrycksfulla och varierade och digitalt kaosiga. Från den filmiska ”Never look back”, till den boombap:iga ”Ooh la la". Ibland är det som att El-P slängt allt mot en abletonvägg för att se vad som fastnar. På ett bra sätt. Som på ”Goonies vs. E.T” där gitarrsamplingar, röster, syntar, koklockor och darriga arpeggion fade:ar in och ut. Det är så mycket som händer, så mycket som drar låten i så många olika riktningar. Men allt limmas ihop av en loopad syntbasslinga som ligger och pulserar under hela låten.

Med den bitvis ganska synttunga atmosfären är det vackert att skivan avslutas i den bombastiska och trumlösa ”A few words from the firing squad (radiation)”. Den mullrande elgitarren och den rytande saxofonen har en metallisk duet med varandra. Det är passande att en riktig undergångsjazz får avluta skivan (och den här listan). RTJ4 är min favoritskiva i år och ett perfekt bokslut på 2020. Vilt, argt och kaosigt.