En blogg om musik – recensioner, artiklar och tankar. Stort, litet och precis lagom nördigt.
En av hiphopens tidiga pionjärer har gått bort, bara 57 år gammal. Som en av de första stora emceerna, (när hiphopen fortfarande var en liten subkultur i Bronx) var han en av de artister som myntade själva termen ”hip hop”. Vila i frid. Salute, legend!
För någon som växt upp på musik från Cash Money och No Limit är det kanske självklart; de galna albumomslagen med texter i stolt blingbling och clipart-estetik som prydde nästan varje hiphopsläpp från amerikanska södern under några år. More is more, varenda gång. För er som inte hade trap och dirty south i walkmanlurarna när ni var yngre kan det dock komma som en chock att denna stil vid en tidpunkt var det absolut hetaste i hiphopvärlden. Den ultimata antitesen till det moderna och minimalistiska. Och. Det finns en historia bakom de galna designerna. En historia som börjar och slutar i ett litet designföretag från Houston, Texas.
1992 börjar det då nystartade designföretaget Pen & Pixel sammarbeta med ett gäng musikartister. Från början handlar det bara om mindre artister från skivbolaget Bigtyme. De gör enkla, nedtonade omslag, helt i linje med tidens hiphopestetik. I tre-fyra år är Pen&Pixel ett relativt anonymt, och inte speciellt originellt, företag. Men förändringens vindar blåser genom designvärlden i mitten av 90-talet. Internet, och program som Photoshop börjar bli populära och med dem också möjligheten att sätta ihop avancerade bildkollage. Pen & Pixel är snabba med hoppa på trenden och börjar mot mitten av 90-talet överföra detta till sina albumomslag. Men Pen & Pixel utforskar inte bara de nya medierna – de drar det till sin absoluta spets. Deras egensinniga omslag gör dem snabbt till en snackis bland unga artister. 1995 börjar de göra omslag till album från Cash Money Records och året därpå No Limit. 1996 gör de prototypiskt utflippade bildkollage på skivor som Takin' No Shortz med Hollow Tip. De galna, överdådiga omslagen speglar den nya musiken som börjar ta form i södern. Från det opolerade och hårda, skitiga, till det som senare skulle bli B.G, Big Tymers och Bling-eran.
Berättelsen om Pen & Pixel tar slut 2003 efter att musiknedladdningar har slagit hårt mot hela musikbranschen. Men under några år i slutet av 90-talet och början av 2000-talet hade de ett närmast osannolikt inflytande över hiphopen från södern – i en intervju med Noisey berättar grundaren Sean Brock att de jobbade med mellan 6-8000 klienter. Ska man tro Sean Brock så låg Pen & Pixels framgång under succéåren delvis i att de utan förbehåll lyssnade på artisterna och deras idéer:
Vill du posera framför en glassbil som sprängs i småbitar – visst!
Vill du flyga in över en strand på en bh i läder – inga problem!
Den barnsliga friheten gör att det finns något väldigt tilltalande med omslagen, trots allt. Och gömt under alla galna bildlager finns det ibland idéer och koncept som handlar om paranoia och polisbrutalitet och gaturikedom, snabba cash – men framförallt är många av dem jävligt roliga. Pen & Pixel är nästan omöjliga att hata. Här är några av mina favoritomslag:
The Beatles är ett oöverskådligt band. Ett sånt där sällsynt band som du, din mamma och hennes mamma före henne kan enas i. Och deras storhet ligger inte bara i de siffror de sålt eller i den långlivade populariteten de har avnjutit: The Beatles är ett viktigt band. Ett av de viktigaste banden i musikhistorien. Inte för att de nödvändigtvis var allra först med så mycket – utan för att på den stora världsscenen var de först med nästan allt. Därför skriver jag om Beatles och Tomorrow Never Knows. Men först lite kontext.
1966. The Beatles var större än Jesus. Kristna ledde skallgång mot John Lennon och bandet slutade spela live. Så överväldigande var skriken och hurraropen under deras spelningar att man knappast kunde höra musiken. Det är lugnt, jag har redan hört låtarna, sa John Lennon. Beatles hade växt ur pojkbandsepitetet, året innan hade de släppt det mogna och kritikerrosade albumet Rubber Soul. Rubber Soul: ett album som lösgjorde sig från det singelfokus som hade plågat musikvärlden. Bara så där. Ett koncist projekt, inte en samling strödda singlar och b-sidor. Snart skulle albumet ta över singelns plats som den stora kassakon och förändra musikhistorien. Men, jag avviker från ämnet. Kanske för en annan text.
5 augusti 1966. Beatles släpper skivan Revolver, som snabbt hamnar på toppen av topplistorna. Sista låten på skivan heter Tomorrow Never Knows.
6 april 1966. Första inspelningsdagen i Abbey Road-studion för Tomorrow Never Knows. En LSD-stinn John Lennon vill fånga ljudet av 100 mässande munkar och tillsammans med George Martin lägger han grunden för låten med en kort ljudsnutt – en tamburadrone som spelas i halv hastighet och som Ringo får lägga ett tungt men repetitivt trumspår över. Resterande beatlar är imponerade, en hel låt byggd kring ett enda ackord, och en enda trumrörelse. Den första inspelningsnatten blir sen; John Lennon vill sjunga i en mic som snurrar runt hans huvud, George Harrison vill spela gitarr baklänges. Den Stockhausenfrälste Paul McCartney vill göra något helt nytt: en idé han hämtar från musikinnovatörerna bakom Musique Concrete.
Dagen därpå kommer Paul till inspelningen i Abbey Road-studion med en kasse fylld med korta snuttar ljud på magnetband som han vill lägga till låten. Bandet väljer ut de fem som de tycker passar bäst. Bland de utvalda ljudsnuttarna finns ett skratt spelat i hög hastighet för att låta som fiskmåsar och ett samplat Bb-ackord från en orkesterinspelning. Inte helt okomplicerat med 60-talsteknologi – de får spela upp de samplade ljuden live över den inspelade musiken. Medan låten spelar i bakgrunden höjer och sänker de reglagen. Upp och ner. Liksom spelandes de samplade ljuden som instrument. Till slut har de en låt som de är nöjda med och George lägger på ett gitarrspår, matat genom en fuzzpedal och uppspelat med en Lesliehögtalare, sedan inspelat igen och vänt baklänges. Sist får John lägga sin mässande flumsång över låten (även den matad genom en Lesliehögtalare).
Fyra månader senare debuterar Revolver på listorna. Populärmusikens första möte med sampling och baklängesgitarr. En låt med bara ett ackord. Aldrig förr (och knappast senare heller) kan topplistepop ha låtit som Tomorrow Never Knows måste ha låtit för den genomsnittliga topplistepoplyssnaren då. Turn off your mind, relax and float down stream.
Soundsystem-kulturens inflytande sträcker sig inte bara till liknande musikkulturer i Storbritannien och Sydamerika, utan också till hiphop, drum and bass och så mycket mer. Ändå har den blivit förpassad till en fotnot i musikhistoriens annaler. Det här är berättelsen om en av historiens färgstarkaste musikrörelser och karaktärerna som drev den framåt.
Folk vill gärna tro att hiphopens rötter är all american, red maple tree – och visst, den historien är lång och rik – men när hiphopens fader och upphovsman Dj Kool Herc höll den mytomspunna festen på Sedgwick Avenue den elfte augusti 1973, det första breakbeatet och hiphopens startpunkt, så var det ett möte mellan amerikansk och jamaicansk kultur. Den amerikanska halvan är skriven in i döden; om det är något hiphop-heads älskar så är det att tävla i historiekunskap. Den berättelsen som jag vill skriva börjar 20 år tidigare, i Kool Hercs födelsestad: Kingston, Jamaica.
Soundsystem-kulturen föddes i utkanterna av Kingston under det tidiga 50-talet. Den växte fram som en undergroundrörelse i de ruffa utkanterna av staden, härjade av gängvåld men också fulla av dans och musik, med kvartersfester dit Deejays kom och spelade skivor på hemmagjorda ljudsystem. Till en början var allt utomhus och helt gratis. Alla var välkomna.
Småskaligheten och spontaniteten gör det svårt att sätta en exakt startpunkt för rörelsen men Tom the Great Sebastian brukar sägas vara det första riktiga ljudsystemet. Tom the Great Sebastians historia sträcker sig dock inte längre än ett par 1950-talsår i relativ obemärkthet. Så jag väljer att rikta strålkastarljuset mot två andra ljudsystem. Två ljudsystem vars betydelse kom att eka genom hela 60- och 70-talen och vars operators kom att få legendstatus i jamaicansk musikhistoria. Ljudsystemen tillhörde de två ikonerna Coxsone Dodd och Duke Reid.
Det finns många historier om Coxsone Dodd och Duke Reid, men för att inte tråka er in i olidligheten så ska jag undvika att återberätta dem alla. En av det mer kända anekdoterna tänkte jag i alla fall nämna för att den säger något om den hårda rivaliteten under de tidiga soundsystem-åren. En rivalitet som sträckte sig bortom det rent ekonomiska och som ingen tog mer seriöst än Duke Reid. Duke Reid hade redan tidigt i sitt liv haft kopplingar till ungdomsgäng i Kingstons yttre korridorer och hade allmänt ett rykte för att vara våldsam och hetlevrad. Ofta kunde han ses vid sitt ljudsystem beväpnad med revolvrar och med en kungakrona på huvudet. Vid ett tillfälle bestämde han sig för att ta med sig ett antal erkända rudeboys till Coxsone Dodds ljudsystem för att skrämma bort folk och riva ner festen. En av Dodds deejays, Prince Buster, satt och spelade tärning ett kvarter bort när han fick höra att Duke Reid jagade bort folk med knivar och pistoler. Han släppte tärningarna och sprang dit – bara för att få skallen sönderslagen med en sten av en av Duke Reids hejdukar. ”För att du hänger med Coxsone” lydde hälsningen. Osannolikt nog skulle Buster (som återhämtade sig från skallspräckningen) och Duke Reid bli goda vänner senare i livet. Det säger kanske något om 60-talets Kingston, det med.
På soundsystem-festerna spelades uteslutande amerikansk rythm and blues – det här tilldrog sig innan musikscenen på Jamaica till fullo hade blommat ut. Det var dock inte helt lätt att snabbt få tag på bra skivor från staterna och det skapade en svår konkurrens bland deejays om vem som hade den nyaste och fetaste musiken. I den konkurrensen föddes så kallade Sound Clashes – tävlingar mellan två ljudsystem – inte bara i storlek och volym utan också mellan deejays och vem som fick publiken att dansa mest. Det var inte ovanligt att deejays skrapade bort etiketten från skivorna för att inte avslöja vad de spelade. Jamaicaner är djupt tävlingsinriktade människor, som soundsystem-legenden Bunny Striker Lee uttryckte det.
Svårigheterna i att ligga i framkant med ny musik gjorde till sist att flera soundsystem-operators startade egna musikstudior där de gav ut musik. Först småskaligt med enstaka singlar i små upplagor, men så småningom växte vissa studior sig stora. Två goda exempel är just Dodd (som startade det legendariska Studio One) och Reid (som öppnade Treasure Isle). I början spelade de in ganska bleka rip offs av låtar som de hörde på amerikansk radio, men i takt med att den inhemska musiken växte sig starkare så började de ge ut mer och mer Ska och så småningom också Reggae och Dancehall.
Amerikansk radio hade också en annan, lite mer otippad påverkan, på soundsystem-kulturen. Denna påverkan blev en tidig klyka på ljudsystemens tidslinje. Det handlade om det speciella sättet som radiopratarna introducerade musiken. I Jamaica utvecklades detta till en uppdelning av ansvar vid ljudsystemet. Varje ljudsystem fick en Selector (som stod vid skivspelaren och valde musik) och en deejay/singjay (som höll i micken). I och med denna uppdelning växte också något nytt fram, i tät symbios med deejaykulturen: toasting. Coxsone Dodds deejay Count Machuki (inga väljer artistnamn som jamaicanerna) brukar anses vara en av förgrundsgestalterna till toasting. Toasting är, och ursäkta farfarstermen, att pratsjunga över låtar. Oftast görs det genom att hajpa upp publiken eller genom att berätta historier. Den typen av pratsjungna berättelser är förvisso gammal i afrikansk musikkultur och karibiska musikstilar som calypso och mento. Men i Jamaica gjordes det live över skivor som en selector valde ut. Toastingens framfart ledde till att producenter som King Tubby började göra instrumentala mixar på sina skivor specifikt för att deejays skulle kunna toasta över dem.
På 60-talet började toastande deejays göra sig ryktbara över hela landet med artister som U-Roy (inte att förväxlas med I-Roy) och Dennis Alcapone (vad sa jag om jamaicanernas artistnamn?). U-Roy kom dessutom 1970 att bli den första att lägga toasting på vax med skivan Version Galore. På Version Galore toastar han över ett antal versioner av redan existerande reggae- och ska-låtar. Singeln “Wake the Town” som är till exempel hämtad från Alton Ellis “Girl I've Got A Date”. Inte helt olikt sampling med andra ord – nio år innan Sugar Hill Gang släpper “Rappers Delight” och introducerar världen till hiphop.
Med en kort och olycksam DJ-karriär framför sig.
Härom dagen läste jag något i ett musikforum som fick mig att tänka på lögn. Någon på forumet ville slå hål på storyn om funkgitarristen Eddie Hazels tiominuterssolo på låten Maggot Brain. Storyn går ut på att hela solot spelades in direkt, i en enda lång tagning. En ren myt, enligt forumisten. ”Ren myt?”, tänkte jag, och mindes Mandela-effekten och en kväll på internets bakgator några år tidigare.
Jag har egentligen en annan historia att berätta, men jag vill stanna upp vid de där internetbakgatorna en stund. Mer specifikt vid foliehattarnas och konspirationsteoretikernas hemvister. Och till Mandela-effekten förstås – minns ni den? Mandela-effekten var en sån där foliehatt-teori som föddes i mängden av allt annat flashback-mög, men som av någon anledning fick en del uppmärksamhet också i de mer rumsrena delarna av internet. Jag tänkte inte göra någon djupdykning i fenomenet här men i korthet försöker effekten förklara varför vi människor minns saker som aldrig har hänt. Och just det, jag glömde nästan. Den bygger på parallella universum. Tror jag. Det blir fort rörigt. Nåväl. Nu till min berättelse.
...
Jag är 9 eller 10 år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Kanske betalar föräldrarna inträde och kanske går pengarna till vår klassresa två år senare. Viktigast är i alla fall att det är vårt disco och att läraren låter oss ansvara för allt själva. Rasmus och Alma vill fixa läsk, jag och mina två bänkgrannar vill ordna musik. Läraren pratar med föräldrarna och någon säger att vi borde ta med tre skivor var. Det låter rimligt, instämmer de andra.
Matsalen kryllar av folk redan två timmar innan discot. Föräldrar och barn som springer runt och dekorerar, ett gäng pappor som står och inspekterar ljudanläggningen. Jag frågar mina bänkgrannar vad de tog med för musik. Hits for Kids och Adam och Eva-soundtrack. Soft. Vi har haft helt olika ambitionsnivåer. I mina händer har jag tre egna skivor som jag brände dagen innan. ”Axels dans 1” med hip hop, ”Axels dans 2” med Latin och ”Axels dans 3” med remixad jazz (det var det tidiga 2000-talet och de första Verve Remixed-plattorna hade precis kommit ut - Felix Da Housecat, Sinnerman och ja, ni kanske minns). Jag har lagt ner flera timmar på mina mixar. Allt är perfekt. När tillfället kommer går jag upp till musikpapporna som står och skålar i Champis. Jag räcker fram skivorna och känner mig viktigast i hela rummet. Min tur nu!
Papporna tar en snabb titt på mina skivor och de utskurna låtlistorna som jag efter mycket möda har lyckats pilla in i fodralen. I snirkligt typsnitt kan de läsa namn som R.Kelly, Keith Murray och Snoop Dogg. För ett ögonblick ser papporna mycket rådvilla ut och jag tänker att de kanske uppskattar hur fint jag har klippt pappersbitarna nästan helt utan vassa kanter och fula stickor.
En fet silverklocka kastar solkatter som bränns i ögonen. Duns duns från barnen som tappar stolar på golvet. Papporna står runt mig i en halvcirkel och i en blinkning är förvirringen borta. På bästa pappaspråk meddelar de sedan i en gemensam stämma att de skulle bränna upp familjeförmögenheten innan de spelar den obscena skiten som jag har kommit släpandes med.
Förnedrad och besegrad återvänder jag ut på dansgolvet och Nick ställer sig bredvid och frågar när de ska spela min skiva och jag säger jag att inte bryr mig. Det blir bara Hits for kids ändå.
Så mycket gillar jag min historia att jag inte kan sluta berätta den. Hela tiden, till alla. Men det är inte så okomplicerat som jag vill att det ska vara. Det finns en annan version. En version där min pappa bränner skivorna åt mig och där jag skäms i smyg.
Jag är nio eller tio år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Självklart vill ingen tioåring dansa till Eric B Is President. Det vet till och med jag. Jag vet det på vägen till discot och jag vet det när föräldrarna frågar vad jag hade tagit med för musik. De frågar snällt. Jag har aldrig varit en bra lögnare. Musiken ligger i fickan och jag gömmer händerna och säger att jag glömde visst. De ser på mig med snälla pappaögon och låter bli att peka på skivorna som sticker ut ur barnjackan. En månad senare tvingar jag mamma att köpa en Hits For Kids-platta.
…
Helt ärligt minns jag inte längre vilken version som är sann. Vilka minnen som är på riktigt. Kanske bara minnen av minnen som jag skapat själv. Kanske gör det mig inte till en lögnaktig berättare. Eller, kanske, gör det mig till ett offer för Mandela-effekten. Eddie Hazels gitarranekdot kan vara både sann och osann och då spelar bara den bästa versionen roll – visst?
Lyssna vidare:
Jag samlade mina Disco-mixar (det som fanns på spotify) i en lista om ni vill lyssna. Så, mina vänner: Min Lista. Make em', Make em’ Clap to This.