En liten blogg om musik.

Musikanekdoter och parallella universum

Häromdagen läste jag i ett musikforum och tänkte på lögn. Någon ville slå hål på myten om Eddie Hazels tiominuterssolo på Maggot Brain. Myten, tänkte jag, och mindes Mandela-effekten och en kväll på internets bakgator för ett par-tre år sedan. Lögn och förbannad lögn och musikanekdoter. Verkar spela mindre roll när det handlar om gitarrsolon och stagedive. Jag tänkte på lögn, inte för att musiknördar är särskilt förljugna, men för att minnet ibland fungerar så.

Tillbaka tvåtre år och till internets bakgator. Mer specifikt till foliehattarnas och konspirationsteoretikernas hemvister. Jo. De riktigt ljusskygga. Minns ni Mandela-effekten? En sån där hatt-teori som föddes i mängden av allt annat flashback-mög men som av någon anledning fick en del uppmärksamhet också på de mer rumsrena delarna av internet. Letar du i respektabla tidsskrifter så hittar du inte mycket, men har du tid och ork finns många och långa trådar på flashback och reddit. Jag tänkte inte göra någon djupdykning i Mandela-effekten här men i grunden ska den förklara varför vi människor kan vara övertygade om helt olika versioner av samma händelse, och varför vi minns saker som aldrig har hänt. Och just det, jag glömde nästan. Den bygger på parallella universum. Tror jag. Det blir fort rörigt.

Jag har en historia som jag tycker om att berätta. Jag är 9 eller 10 år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Kanske betalar föräldrarna inträde och kanske går pengarna till vår klassresa två år senare. Viktigast är iallafall att det är vårt disco och att läraren låter oss ansvara för allt själva. Rasmus och Alma vill fixa läsk, jag och mina två bänkgrannar vill ordna musik. Läraren pratar med föräldrarna och någon säger att vi borde ta med tre skivor var. Det låter rimligt, instämmer de andra.

Matsalen kryllar av folk redan två timmar innan discot. Föräldrar och barn som springer runt och dekorerar, ett gäng pappor som står och inspekterar ljudanläggningen. Jag frågar mina bänkgrannar vad de tog med för musik. Hits for Kids och Adam och Eva-soundtrack. Soft. Vi har haft helt olika ambitionsnivåer. I mina händer har jag tre egna skivor som jag brände dagen innan. En med hip hop, en med Latin och en med remixad jazz (det var det tidiga 2000-talet och de första Verve Remixed-plattorna hade precis kommit ut - Felix da housecat, Sinnerman och ja, ni kanske minns) är resultatet av flera timmar framför cd-hyllan. När tillfället kommer går jag upp till musikpapporna som står och skålar i Champis, räcker fram skivorna och tänker på rymdraketer. Min tur nu!

Papporna tar en snabb titt på mina skivor och de utskurna låtlistorna som jag efter mycket möda har lyckats pilla in i fodralen. I snirkligt typsnitt kan de läsa namn som R.Kelly, Keith Murray och Snoop Dogg. För ett ögonblick ser papporna mycket rådvilla ut och jag tänker att kanske uppskattar de hur fint jag har klippt pappersbitarna nästan helt utan vassa kanter och fula stickor. En silverklocka kastar solkatter som bränns i ögonen. Duns duns från barnen som tappar stolar på golvet. Papporna står runt mig i en halvcirkel och i en blinkning är förvirringen borta. På bästa pappaspråk meddelar de sedan i en stämma att de skulle bränna upp familjeförmögenheten innan de spelar den obscena skiten som jag har kommit släpandes med.

Förnedrad och besegrad återvänder jag ut på dansgolvet och Nick ställer sig bredvid och frågar när de ska spela min skiva och jag säger jag att inte bryr mig.

Så mycket gillar jag min historia att jag inte kan sluta berätta den. Hela tiden, till alla. Men det är inte så okomplicerat som jag vill att det ska vara. Det finns en annan version. En version där pappa bränner skivorna åt mig och där jag skäms i smyg.

Jag är nio eller tio år gammal och min klass ska anordna ett disco för alla tredjeklassare i skolmatsalen. Självklart vill ingen tioåring dansa till Eric B Is President. Det vet till och med jag. Jag vet det på vägen till discot och jag vet det när föräldrarna frågar vad jag hade tagit med för musik. De frågar snällt. Jag har aldrig varit en bra lögnare. Musiken ligger i jackan och jag gömmer händerna och säger att jag glömde visst. De ser på mig med snälla pappaögon och låter bli att peka på skivorna som bränner hål i jackfickan. En månad senare tvingar jag mamma att köpa en hits for kids-platta.

Jag är själv inte säker på hur det gick till. Vilka minnen som är på riktigt. Kanske bara minnen av minnen som jag skapat själv. Kanske gör det mig inte till en lögnaktig berättare. Kanske gör det mig bara till ett offer för Mandela-effekten. Eddie Hazels gitarranekdot kan vara både sann och osann och då spelar bara den bästa historien roll – visst?

Lyssna vidare:

Jag samlade mina Disco-plattor (det som fanns på spotify) i en lista. Inte bara för mellanstadiediscon, inte alls för nostalgi. Så, mina vänner, Make em' Clap to This.