Soundsystem-kulturens inflytande sträcker sig inte bara till liknande musikkulturer i Storbritannien och Sydamerika, utan också till hiphop, drum and bass och så mycket mer. Ändå har den blivit förpassad till en fotnot i musikhistoriens annaler. Det här är berättelsen om en av historiens färgstarkaste musikrörelser och karaktärerna som drev den framåt.

Folk vill gärna tro att hiphopens rötter är all american, red maple tree – och visst, den historien är lång och rik – men när hiphopens fader och upphovsman Dj Kool Herc höll den mytomspunna festen på Sedgwick Avenue den elfte augusti 1973, det första breakbeatet och hiphopens startpunkt, så var det ett möte mellan amerikansk och jamaicansk kultur. Den amerikanska halvan är skriven in i döden; om det är något hiphop-heads älskar så är det att tävla i historiekunskap. Den berättelsen som jag vill skriva börjar 20 år tidigare, i Kool Hercs födelsestad: Kingston, Jamaica.

Soundsystem-kulturen föddes i utkanterna av Kingston under det tidiga 50-talet. Den växte fram som en undergroundrörelse i de ruffa utkanterna av staden, härjade av gängvåld men också fulla av dans och musik, med kvartersfester dit Deejays kom och spelade skivor på hemmagjorda ljudsystem. Till en början var allt utomhus och helt gratis. Alla var välkomna.

Småskaligheten och spontaniteten gör det svårt att sätta en exakt startpunkt för rörelsen men Tom the Great Sebastian brukar sägas vara det första riktiga ljudsystemet. Tom the Great Sebastians historia sträcker sig dock inte längre än ett par 1950-talsår i relativ obemärkthet. Så jag väljer att rikta strålkastarljuset mot två andra ljudsystem. Två ljudsystem vars betydelse kom att eka genom hela 60- och 70-talen och vars operators kom att få legendstatus i jamaicansk musikhistoria. Ljudsystemen tillhörde de två ikonerna Coxsone Dodd och Duke Reid.

Det finns många historier om Coxsone Dodd och Duke Reid, men för att inte tråka er in i olidligheten så ska jag undvika att återberätta dem alla. En av det mer kända anekdoterna tänkte jag i alla fall nämna för att den säger något om den hårda rivaliteten under de tidiga soundsystem-åren. En rivalitet som sträckte sig bortom det rent ekonomiska och som ingen tog mer seriöst än Duke Reid. Duke Reid hade redan tidigt i sitt liv haft kopplingar till ungdomsgäng i Kingstons yttre korridorer och hade allmänt ett rykte för att vara våldsam och hetlevrad. Ofta kunde han ses vid sitt ljudsystem beväpnad med revolvrar och med en kungakrona på huvudet. Vid ett tillfälle bestämde han sig för att ta med sig ett antal erkända rudeboys till Coxsone Dodds ljudsystem för att skrämma bort folk och riva ner festen. En av Dodds deejays, Prince Buster, satt och spelade tärning ett kvarter bort när han fick höra att Duke Reid jagade bort folk med knivar och pistoler. Han släppte tärningarna och sprang dit – bara för att få skallen sönderslagen med en sten av en av Duke Reids hejdukar. ”För att du hänger med Coxsone” lydde hälsningen. Osannolikt nog skulle Buster (som återhämtade sig från skallspräckningen) och Duke Reid bli goda vänner senare i livet. Det säger kanske något om 60-talets Kingston, det med.

På soundsystem-festerna spelades uteslutande amerikansk rythm and blues – det här tilldrog sig innan musikscenen på Jamaica till fullo hade blommat ut. Det var dock inte helt lätt att snabbt få tag på bra skivor från staterna och det skapade en svår konkurrens bland deejays om vem som hade den nyaste och fetaste musiken. I den konkurrensen föddes så kallade Sound Clashes – tävlingar mellan två ljudsystem – inte bara i storlek och volym utan också mellan deejays och vem som fick publiken att dansa mest. Det var inte ovanligt att deejays skrapade bort etiketten från skivorna för att inte avslöja vad de spelade. Jamaicaner är djupt tävlingsinriktade människor, som soundsystem-legenden Bunny Striker Lee uttryckte det.

Svårigheterna i att ligga i framkant med ny musik gjorde till sist att flera soundsystem-operators startade egna musikstudior där de gav ut musik. Först småskaligt med enstaka singlar i små upplagor, men så småningom växte vissa studior sig stora. Två goda exempel är just Dodd (som startade det legendariska Studio One) och Reid (som öppnade Treasure Isle). I början spelade de in ganska bleka rip offs av låtar som de hörde på amerikansk radio, men i takt med att den inhemska musiken växte sig starkare så började de ge ut mer och mer Ska och så småningom också Reggae och Dancehall.

Amerikansk radio hade också en annan, lite mer otippad påverkan, på soundsystem-kulturen. Denna påverkan blev en tidig klyka på ljudsystemens tidslinje. Det handlade om det speciella sättet som radiopratarna introducerade musiken. I Jamaica utvecklades detta till en uppdelning av ansvar vid ljudsystemet. Varje ljudsystem fick en Selector (som stod vid skivspelaren och valde musik) och en deejay/singjay (som höll i micken). I och med denna uppdelning växte också något nytt fram, i tät symbios med deejaykulturen: toasting. Coxsone Dodds deejay Count Machuki (inga väljer artistnamn som jamaicanerna) brukar anses vara en av förgrundsgestalterna till toasting. Toasting är, och ursäkta farfarstermen, att pratsjunga över låtar. Oftast görs det genom att hajpa upp publiken eller genom att berätta historier. Den typen av pratsjungna berättelser är förvisso gammal i afrikansk musikkultur och karibiska musikstilar som calypso och mento. Men i Jamaica gjordes det live över skivor som en selector valde ut. Toastingens framfart ledde till att producenter som King Tubby började göra instrumentala mixar på sina skivor specifikt för att deejays skulle kunna toasta över dem.

På 60-talet började toastande deejays göra sig ryktbara över hela landet med artister som U-Roy (inte att förväxlas med I-Roy) och Dennis Alcapone (vad sa jag om jamaicanernas artistnamn?). U-Roy kom dessutom 1970 att bli den första att lägga toasting på vax med skivan Version Galore. På Version Galore toastar han över ett antal versioner av redan existerande reggae- och ska-låtar. Singeln “Wake the Town” som är till exempel hämtad från Alton Ellis “Girl I've Got A Date”. Inte helt olikt sampling med andra ord – nio år innan Sugar Hill Gang släpper “Rappers Delight” och introducerar världen till hiphop.