The Beatles är ett oöverskådligt band. Ett sånt där sällsynt band som du, din mamma och hennes mamma före henne kan enas i. Och deras storhet ligger inte bara i de siffror de sålt eller i den långlivade populariteten de har avnjutit: The Beatles är ett viktigt band. Ett av de viktigaste banden i musikhistorien. Inte för att de nödvändigtvis var allra först med så mycket – utan för att på den stora världsscenen var de först med nästan allt. Därför skriver jag om Beatles och Tomorrow Never Knows. Men först lite kontext.

1966. The Beatles var större än Jesus. Kristna ledde skallgång mot John Lennon och bandet slutade spela live. Så överväldigande var skriken och hurraropen under deras spelningar att man knappast kunde höra musiken. Det är lugnt, jag har redan hört låtarna, sa John Lennon. Beatles hade växt ur pojkbandsepitetet, året innan hade de släppt det mogna och kritikerrosade albumet Rubber Soul. Rubber Soul: ett album som lösgjorde sig från det singelfokus som hade plågat musikvärlden. Bara så där. Ett koncist projekt, inte en samling strödda singlar och b-sidor. Snart skulle albumet ta över singelns plats som den stora kassakon och förändra musikhistorien. Men, jag avviker från ämnet. Kanske för en annan text.

5 augusti 1966. Beatles släpper skivan Revolver, som snabbt hamnar på toppen av topplistorna. Sista låten på skivan heter Tomorrow Never Knows.

6 april 1966. Första inspelningsdagen i Abbey Road-studion för Tomorrow Never Knows. En LSD-stinn John Lennon vill fånga ljudet av 100 mässande munkar och tillsammans med George Martin lägger han grunden för låten med en kort ljudsnutt – en tamburadrone som spelas i halv hastighet och som Ringo får lägga ett tungt men repetitivt trumspår över. Resterande beatlar är imponerade, en hel låt byggd kring ett enda ackord, och en enda trumrörelse. Den första inspelningsnatten blir sen; John Lennon vill sjunga i en mic som snurrar runt hans huvud, George Harrison vill spela gitarr baklänges. Den Stockhausenfrälste Paul McCartney vill göra något helt nytt: en idé han hämtar från musikinnovatörerna bakom Musique Concrete.

Dagen därpå kommer Paul till inspelningen i Abbey Road-studion med en kasse fylld med korta snuttar ljud på magnetband som han vill lägga till låten. Bandet väljer ut de fem som de tycker passar bäst. Bland de utvalda ljudsnuttarna finns ett skratt spelat i hög hastighet för att låta som fiskmåsar och ett samplat Bb-ackord från en orkesterinspelning. Inte helt okomplicerat med 60-talsteknologi – de får spela upp de samplade ljuden live över den inspelade musiken. Medan låten spelar i bakgrunden höjer och sänker de reglagen. Upp och ner. Liksom spelandes de samplade ljuden som instrument. Till slut har de en låt som de är nöjda med och George lägger på ett gitarrspår, matat genom en fuzzpedal och uppspelat med en Lesliehögtalare, sedan inspelat igen och vänt baklänges. Sist får John lägga sin mässande flumsång över låten (även den matad genom en Lesliehögtalare).

Fyra månader senare debuterar Revolver på listorna. Populärmusikens första möte med sampling och baklängesgitarr. En låt med bara ett ackord. Aldrig förr (och knappast senare heller) kan topplistepop ha låtit som Tomorrow Never Knows måste ha låtit för den genomsnittliga topplistepoplyssnaren då. Turn off your mind, relax and float down stream.