I och med att rapparen Rikard ”Skizz” Bizzi meddelade att han ska lägga micken på hyllan och sluta rappa för några dagar sedan så vill jag ta tillfället i akt och skriva några ord om hans sista skiva: Ur funktion 3. Den hamnade aldrig på min årsbästalista trots att den nog borde ha gjort det. Enligt spotify var det en av mina mest lyssnade skivor 2018 och det säger trots allt nånting. Så nu får den en revansch. Kanske lite hastigt och osammanhängande, men jag tycker iallafall att den förtjänar ett omnämnande.
Men först några ord om Skizz själv – en hiphopoutsider och en pseudoveteran i rapgamet. Man måste påminna sig om att han inte skivdebuterade med MAR och Stockholmssyndromet förrän 2010 – Skizz har veterantyngd i rösten. Beats och rhymes från en svunnen tid. Egenproducerad musik och en rå och släpig rapröst. Skizz är omisskännligt svenskt men musiker ekar samtidigt tungt av Kalifornien och tillbakalutad amerikansk 90-tals boombap. Han refererar till Sven Tumba, rimmar på ”plytet”, kör Madicken-klipp genom ett RZA-filter och producerar fet synthfunk. Det är en fin balansgång mellan autenticitet och pastisch. Autenticitet är egentligen ett vanskligt ord när man pratar om musik, men rap som bär sina influenser så tydligt som Skizz riskerar lätt att glida över i något som bara låter som en blek kopia. En hommage, snarare än något eget. Och det är en av Skizz verkliga storheter: han håller sig alltid på rätt sida gränsen.
Hans sista album är skiljer sig en hel del från hans tidigare projekt. Musikaliskt är det rått och nedtonat. Borta är den soliga G-funken. Beatsen bär märkbart mer New York-funkig prägel än de tidigare skivorna. Den patenterade feta basen, de avskalade trummorna och så falsksången i refrängen på Arkitekterna. I ett parallellt universum hade skivan kunnat existera (Iallafall musikaliskt) mitt i en blomstrande gyllene era i New York – någonstans i tiden innan RnB-refrängerna tog över.
Textmässigt är det varken fullt ut gangstarap eller snuskrap. Det finns struggle-bars och kärlekslåtar. Men framförallt är det bars-tungt projekt. Ur funktion 3 känns egentligen mer som ett mixtape än en regelrätt skiva. Det är inte en speciellt sammanhängande skiva, och det är också en väldigt kort skiva. 25 minuter och bara tre av låtarna är över tre minuter långa. Det känns lite som en teaser för en jävligt fet platta och ibland önskar man att han skulle utveckla Madicken-samplingarna mer och kanske bygga en karaktär kring det. Albumet hade också kunnat tjäna på att ha några gästartister med lite mer energi än Skizz Bizzi. Men, man ska inte fastna i vad skivan inte är, och för att låna från den monotona rappens kung Guru: ”it’s mostly the voice that gets you up” – och Skizz levererar hesa slöbars bättre än någon annan i Sverige.
Det är, trots dess tydliga influenser, fräscht och och ärligt. Mixen av det amerikanska – den smutsiga storstadsrappen – och det svenska är sömlös och självklar. Det är en kort och tajt album som håller hög kvalitet rakt igenom och det är framförallt ett värdigt avslut för en av den svenska rappens verkligt osjungna hjältar. Lyssna på Ur funktion 3 och gå sen tillbaka och lyssna igenom hela hans katalog.
