NOID – “Där det växer”

NOID dyker djupt ner i en sagostark svensk musiktradition – och landar någonstans i nollpunkten mellan jazz och folk:ig popmusik. Deras musik är trolsk och trygg, och sådär jazzigt inbjudande.

Där det växer är ett pandemiprojekt – inspelat i folkhögskolekarantän i Sjövik. Men även om musiken är en produkt av instängdhet och riktlinjer så är musiken eskapistisk och drömmig. Det är som att kliva in i en gammal svensk folksaga, eller någon svunnen (fantasi)värld. Ida Wingborgs texter är bortåtblickande och inåtblickande på samma gång och fyllda med naturbilder och metaforer (”Undrar om det finns en annan plats, tusen himlar som jag inte kan nå härifrån”, ”Blås mig bort, på ditt hav”).

Det är ett svårfångat och akvarellmålande språk. Och det emulgerar med musiken som i en majonäs. Eller ja, om jag ska använda en matmetafor så kanske jag borde använda något fluffigare och luftigare. För Där det växer är en lätt och flyktig bit musik. Om Anton Tallroths ståbas och Ingmar Pettersson Olséns piano har en studsig dans mot varandra, så ligger Johan Swartlings saxofon som ett glittrigt strössel ovanpå. Och Nora Mauritzsons trumspel är vispande lätt.

Rekon – “Rekon”

Rekon är en stämningsfull skiva på två helt olika vis. Varmt och inbjudande – och samtidigt ansträngt och iskallt. 

Skivan börjar med en harmoniskt ganska traditionell och folklig låt, men efter hand lossnar den mer och mer i strukturerna. Den mjuka kvällsjazzen blir till ambienta musikstycken, och till frijazz. 

För om det finns en varm öppenhet i introlåten, med en tydlig underton av svensk folkmusik – så är det betydligt mycket mer spänning och motstånd i den avslutande “Required Space”-triologin. Det blir som en total förvrängning av den strukturerade och mjuka folkjazzen. Trummorna, elgitarren och träblåset tävlar och stretar mot varandra och strösslar låtarna fulla med improvisatoriska slingor.

Det är en sliten jämförelse i recensentvärlden, men det finns något David Lynch:igt med Rekons attityd till musiken. Kanske allra tydligast blir det i låten “Recurring Dreams” som blandar en walking-basgång med en skruvad och atmosfärisk jazz. Det är musik som ligger i brännpunkten mellan det mysiga och det obekväma.