Inskickat del två av tre

Del två i serien med inskickad musik. Från jazz, till hiphop, till electro. Ni hittar alla låtarna i spellistan längst ner.

1. Amvon Music Production – ”Livet”

En stilren popsingel med jazzhjärta. ”Livet” är en härligt finstämd låt – en elegant aftonmusik. Stöpt i det patenterat svenska vemodet så finns ändå något upplyftande i Amvons musik. Det är svart och vitt, men också utsmyckat med svängande blåssektioner och lekfulla melodier.

2. Ilugdin Trio – ”My Story”

Spasiba! Ilugdin Trio är en bubblande jazztrio från Ryssland. Deras senaste släpp ”My Story” är ett drömskt och inåtblickande album. Det finns en definitiv Esbjörn Svensson-inspiration, och det ger förstås ett stort plus i min bok. Låten som jag lagt in på listan, ”Case”, är studsig, mjuk och spännande rakt igenom sina dryga nio minuter.

3. The Moore – ”Sir Roger Moore’s summer chill out”

Låten tar sig på ungefär lika stort allvar som titeln antyder – knappt något alls. Det är en befriande opretentiös dos somrig electro. Luftig och enkel. Fans av 90-talselectro kommer definitivt att känna sig hemma. Det är obesvärad och okomplicerad ligga-vid-poolen-musik.

4. ERA LUX – ”Nobody’s Master Nobody’s Slave”

ERA LUX är en Piteåbaserad elektronisk duo. Deras senaste singel låter som en framtidsvision från 1980 – med dramatiskt sång och dånande syntar. Tjockt och dansant och retrofuturistiskt.

5. Naomi Runa – ”Som du är (Sacred union)”

Långt ifrån den hiphop som vanligtvis florerar på Street66. Naomi Runas musik är sprituell, svävande, jazzig, trippy, känslosam och sexuellt laddad. Hennes halvt pratade/sjungna flow har en nästan meditativ kvalitet. Ungefär så här jag tänker mig att att en New Age-variant på ”Let’s Talk About Sex” skulle låta.

6. Animal Kix – ”Darkland(s)”

Senaste singeln från mannen bakom monikern Animal Kix (Mikael Jakobsson) är en shoegazigt utsmetad låt. Glittrig, med dubblade sångmelodier och sirapssega gitarrer.

Inskickat från sommaren!

Den första sommarmånaden har varit en av de märkligaste för Street66:s inkorg hittills. Inte bara för att det har svämmat över med inskickade mejl, men också för hur spridda skurarna har varit. Ukrainska PR-byråer som vill samarbeta (hur? varför?), ett par meddelanden som jag inte kan avgöra om det är google translate:ade botmeddelanden eller genuina galningar som har skrivit – och en foliehatt som ville uppmärksamma att ett amerikansk band har snott stil och sound från något ultralokalt, svenskt countryband. Jotack.

Utöver det så har det förstås skickats in massa ny musik. Jag har inte hunnit lyssna/svara på allt, men jag har hunnit samla ihop några favoriter. Så, för att gottgöra den bristfälliga aktiviteten senaste tiden så kommer ett urval av guldkorn från mejlkorgen. Håll till godo!

1. Kabiri – ”Stockholm Freestyle”

Ny dubbelsingel från hårdspottande hiphopsluggern Kabiri. På den avskalade och uppskurna ”Stockholm Freestyle” (producerad av samarbetspartnern 610) får hans bars utrymme att skina. Det är två minuter rena raprim, inga konstigheter. Självklart och självsäkert. Kolla också in den andra singeln, “Temperament”.

2. Now Open Smokes – ”Soft Lie”

På ”Soft Lie” finns de där 80-talsinfluenserna som känns så ingrodda i samtidsmusiken att de knappt känns 80-tal längre. Soundet är tjockt och souligt. Och den nästan nonchalant smäktande sången ger ekon av artister som Morrisey, och (mer samtida) Perfume Genius. Det är en mjuk och smakfull Cocktail-pop.

3. Buteo Band – ”Somedays”

Nybakade bandet Buteo Band har hunnit släppa tre singlar som alla förtjänar uppmärksamhet. Deras musik är vackert finstämd och mjuk – lite Jackson Browne:ig. Till spellistan har jag plockat med deras senaste singel, ”Somedays”, som kryddar det okonstlat nedtonade med mer moderna indievibbar. Akustiskt blandas med elektroniskt och man kan ana ett stråk av Jens Lekmansk indie-melankoli där i mötet någonstans. Ett stilsäkert släpp.

4. Onda Avsikter – ”Stupid Drug”

Låten ”Stupid Drug” är från Onda Avsikters självbetitlade debut-EP. Låten påminner om en av de där postpunkiga, akustiska, lite råa låtarna. 80-taligt på ett sätt som man inte direkt tänker på när man tänker på 80-talsmusik. Enkel, kort och effektiv.

5. Division 7 – ”Bered en plats för…”

”Bered en plats för…” är en rakt igenom högklassig EP. Men när man gör en Spotifylista bör man vara kräsen och jag har valt att plocka med låten ”Majorna”. Det är pop som andas indieandetag från en enklare, rakare tid. Division 7 spelar rått, snabbt och kul. Deras senaste EP hade otvivelaktigen gått het på alla hemmafester (bland stuprörsjeans och kajalpennor) för 10-15 år sedan.

En musikmix från maj

Månadens musiksvep är ett perfekt litet mikrokosmos över allt Street66 står för. Listan börjar med Nicki Minaj och slutar med en kongolesisk artist med 3 spotifylyssnare i månaden. Precis som det ska vara.

Däremellan studsar musiken mellan ytterligheter. Först klaras hiphop- och R&B-sjoket av förhållandevis fort. Det är grisig Griselda-lunk och dreamteam-uppsättningar med Currensy, Alchemist och Freddie Gibbs vid rodret. Dessutom gubbig (men underbar) R&B från Raheem Devaughn, ”My life” från J.Coles ojämna The Off-season – och så en svensk hiphoplåt för en gångs skull. "Grace Kelly” från Jaqe och Didas EP Driftarens guide till galaxen. Ett av årets bästa svenska hiphopsläpp.

Jag har också tänjt lite på månadsgränserna för att få med en låt från Tony Allens svanesångsalbum. Reality can be whatever I want it to be. 

Efter det hiphop:iga blir det vackert bräckligt med ”Air forces” från kanadensaren Mustafas solodebut. Sedan blir det brunkig britt-rock från IDLES och Sports team och gitarrgrisigt från touaregrockaren Mdou Moctar.

I mitten kommer ett stort, tungt och genreglidande parti. Här finns electro-, jazz- och samba-influenser. Här finns också steel pan-musik och en hel uppsättning arabisk jazz. Vad sägs om det? Bra! Såklart! 

Om jag ska lyfta några låtar särskilt vill jag rikta er uppmärksamhet mot Montparnasse Musique och Mbongwana Star och deras singel “Bitumba”. Det är en pigg och egensinnig blandning av råa trumgrooves och elektroniska inslag.

Jag måste också lyfta Sons of Kemets utmärkta nya album Black to the future. Lyssna på ”Hustle” och ”To never forget the source” för att få ett smakprov på hur högklassig deras Londonjazz verkligen är.

Bland det lite mer lättsmälta kan jag rekommendera den drömsouliga och house:iga, ”Don’t forget your neighborhood” med Cola Boyy och The Avalanches. Sedan finns afrobangern ”Minus me” med Alostmen, “Nähe” med Roedelius, “Sarará” med Saidêra, “Tunnel” med Polo & Pan och Channel Tres… Och ja, ni ser ju själva. Alldeles för mycket för att lista här. In och lyssna i stället. Finns absolut ingen anledning att inte dyka ner, med ansiktet först, i den här toppenmixen. 

På återseende! 

En spretig och sprudlande januarimix

Ett nytt år brukar betyda någon form av omstart, även om allt känns likadant. För mig tar omstarten sig uttryck i den lilla mentala paus jag tar efter att ha färdigställt årsbästalistan. Det brukar vara välbehövligt – för mot slutet börjar jag se skivrecensioner i frukostflingorna. 66 färdiga recensioner, och hundratals albumlyssningar kan göra även den skrivgladaste knäsvag. Hur som helst så känns det alltid som en liten comeback när jag publicerar det första musiksvepet för året. Och efter att ha lagt ett självpåtvingat embargo på mitt musiklyssnande i ett par veckor så känns det piggt att återvända till musiksvepandet och låtletandet. 

Nåväl, dags att komma till själva listan kanske. Och min utläggning om omstart och comeback för mig faktiskt osökt in på en av januarilistans höjdpunkter: Sweet Trips (snärtigt betitlade) ”Walkers beware! We drive into the sun”. För er som inte känner till Sweet Trip så är de ett egensinnigt pop/rock/electro-band som hade sin storhetstid i början på 2000-talet. Deras största musikaliska gärning är det glitchiga popeposet Velocity: Design: Comfort från 2003. Ett ambitiöst album som var långt före sin tid. Deras nya singel är inte lika märklig och intrikat, men det är en otroligt snygg shoegaze-dänga. Det är deras första musik på snart tio år och det är ett kärt återseende.

I januari-popväg utmärker sig annars den sofistikerade konstbritten William Doyle och den svårgreppbara och svettigt glammiga australiensaren Kirin J Callinan. 

Det finns förstås också en god mängd opretentiös och dansant musik i januarimixen. João Selvas singel ”Navegar” är löjligt studsig och afrikansk-franska electro-projektet Voilaaas ”Fighting slowly” är afrogung när det är som bäst. 

I andra änden av spektrat återfinns den stillsamt vackra ”Umdali” från Sydafrikanska Sibusile Xaba och svenska Erik Jeors stjärnspäckade jazzsingel ”Vila din vilja”.

Listan är förstås inte komplett utan en fet portion rykande het hiphop från bland annat slowthai, Lukah och Bas. Det är en härligt spretig och sprudlande start på året. Håll till godo! 

NOID – “Där det växer”

NOID dyker djupt ner i en sagostark svensk musiktradition – och landar någonstans i nollpunkten mellan jazz och folk:ig popmusik. Deras musik är trolsk och trygg, och sådär jazzigt inbjudande.

Där det växer är ett pandemiprojekt – inspelat i folkhögskolekarantän i Sjövik. Men även om musiken är en produkt av instängdhet och riktlinjer så är musiken eskapistisk och drömmig. Det är som att kliva in i en gammal svensk folksaga, eller någon svunnen (fantasi)värld. Ida Wingborgs texter är bortåtblickande och inåtblickande på samma gång och fyllda med naturbilder och metaforer (”Undrar om det finns en annan plats, tusen himlar som jag inte kan nå härifrån”, ”Blås mig bort, på ditt hav”).

Det är ett svårfångat och akvarellmålande språk. Och det emulgerar med musiken som i en majonäs. Eller ja, om jag ska använda en matmetafor så kanske jag borde använda något fluffigare och luftigare. För Där det växer är en lätt och flyktig bit musik. Om Anton Tallroths ståbas och Ingmar Pettersson Olséns piano har en studsig dans mot varandra, så ligger Johan Swartlings saxofon som ett glittrigt strössel ovanpå. Och Nora Mauritzsons trumspel är vispande lätt.

Venus – “Fokus”

”Jag vill att du ska slösa min tid”

“Fokus” är den egensinniga och suggestiva debutsingeln från Stockholmsartisten Venus. Det är modern R&B, men på något sätt är det också antitesen till R&B-romantik. “Fokus” handlar om vackra men flyktiga förbindelser. Ett kärleksbrev till kk-relationen. ”Ge mig något annat än kärlek”, sjunger hon i hooken.

Musiken är len och smidig men bygger upp mot storslagna syntar i refrängen och små elektroniska utsmyckningar spridda över verserna. Det är R&B:igt och poppigt och elektroniskt på samma gång och allt rör sig i ett segt och drömmigt töcken. Syntarna och basen släpar och pulserar, men slår stenhårt. Det är en omsorgsfullt målad ljudbild.

Hela låten är en fin balansgång. Mellan det honungslena och det skarpa i syntarna. Mellan det rytmiska och mjuka i Venus sång. Och mellan det vardagliga och övernaturliga i musikvideon (om ni vill ha hela upplevelsen så kolla in den snygga och fantasiflummiga musikvideon, signerad samarbetspartnern Paul Adamah). Det är en löjligt självsäker, träffsäker debutsingel.

En sprakande och bubblig höstmusik

Suck. Jag har märkt ett mönster i hur jag skriver mina musiksvep.

Jag satt och krigade med inledningen till det här musiksvepet när jag snabbt scrollade igenom bloggen för lite inspiration. Min blick stannade till vid augustilistan. ”En av mina absoluta favoritlistor”, hade jag skrivit. Sedan flög blicken snabbt tillbaka till mitt word-dokument och min första mening som stod skamset ensam: ”Oktoberlistan är kanske min bästa hittills”. Uppenbarligen är ”kanske den bästa hittills” ett återkommande tema i mina musiksvep. 

Nåja. Att min ryggradsreaktion är att tycka att varje månad är den bästa är trots allt ett gott tecken – tycker åtminstone jag.  Jag tror inte att det handlar om att jag är alltför frikostig med superlativen. Bara att att jag på riktigt känner att varje musikmix är den bästa.

Så, vad har Oktobermixen gjort för att förtjäna mitt exklusiva ”bästa”-epitet? 

Den är bra för att den är en total mix. Totalt kända och totalt okända artister - från vitt skilda genrer. Ibland låter det konstigt och forcerat med ett så stort omfång på musikstilarna, men ibland låter det självklart. Här låter det självklart. 

Listan börjar med en nybakad debutant: unga Oklahomarapparen PawPaw Rod. Det är en sån där smittsamt svängig låt. Gitarrdriven och funkig. Och en låt som aktiverar nackmusklerna och rycker i dansinstinkterna. 

Mixen innehåller också en hel del mer namnkunniga hiphopnamn. Eller vad sägs om Ghetts, Benny the Butcher, Joey Badass, Sampa the Great och Kendrick Lamar? Och för er som gillar er hiphop med housebeats har jag med två nya låtar från smooth talkern Channel Tres. En mästare i den oheliga alliansen mellan hiphop och old school-house.

Men det är inte hiphopstjärnorna som utmärker sig allra mest den här månaden. Några av mina oktoberfavoriter är rätt renodlad pop. Jävligt skarp pop. Lyssna bara på JWesterns bubbliga och mjuka Regret It All. Eller maffiga Godview från amerikanska Yummms debutplatta. Men min popfavorit är nog ändå singeln Cut it loose med det relativt obskyra Brooklynbandet Maxband. Det är som den mjukaste versionen av art punk du kan tänka dig – om Parquet Courts var ett fluffigt popband, typ. Jag vill också ge en snabb shout out till de ack så nördiga och ack så älskvärda Mountain Goats som släppte ett album förra veckan. Den försiktiga och melankoliska balladen Picture of My Dress finns med i mixen.

Min vana trogen har jag också välsignat era öron med en hel del piggt, sydamerikanskt jazzgung. Ny musik från venezeluanska kvintetten Raul Monsalve y los Forajidos, colombianska Jimena Angel och så ett par brasilianska bangers signerade Gal Costa och Ana Frango Elétrico. 

Och för att hålla er på tårna har jag avslutat månadsmixen med den råa och ökenrockiga Chismitten från Touaregbandet Mdou Moctar. Underbart! Blir varm i magen bara av att tänka på det. Höstmusik kan vara färgglad och lekfull, den också!

Listan hittar ni som vanligt här: STREET 66 MUSIKSVEP

Till nästa gång! 

En spretig septembermix

Från grime till country, från afrobeat till New Orleans-jazz. Septembermixen spretar åt alla håll genremässigt, men kvalitetsmässigt är det desto mer homogent. Högsta klass. Bara! 

September ändå. En riktigt trött månad. Vädermässigt, energimässigt, tillbaka-till-vardagen-mässigt. Tur då att det finns musik att pigga upp sig med. Och tur att street66 finns, och kan hooka upp er med den senaste och fetaste musiken. 

Septembermixen är en märklig (men underhållande) best. Listan inleds med en grimebanger från Skepta, Frisco och Jme – och ny musik från Kojey Radical och slowthai. Men den går snabbt över i ny musik från Fleet Foxes, en bluesig countryballad från Chris Stapleton och en sitar-kryddad psykedelisk popdänga från King Gizzard & the Lizard Wizard. 

Listan innehåller flera pigga hiphopsinglar från relativt okända rappare. Den souliga “What’s That”, från Louisianarapparen VRITRA och den old school-tunga “Tree Gods” från producenten Jimmy Plates tillsammans med hiphopkollektivet Endevers. Artister som helt klart förtjänar mer hype. 

Samtidigt har det varit en bra månad för afrobeat och funk. Bosq-remixen på Pat Kallas låt “Canette” är en höjdpunkt, men “Bakunda Ulu” och “Eye Vim” förtjänar också ett omnämnande. 

Självklart avslutar jag allt med lite höstjazz. Musik som låter som känslan av att sitta hopkurad framför en öppen eld. Här finns den moderna “Frontline” med Butcher Brown och den mer traditionella “Pueblo” med Aquiles Navarro. Men min personliga favorit är nog ändå “Hope – LOCK IN” med Fat Freddy’s Drop. Jag vet, jag vet. Fat Freddy’s Drop är inget jazzband. Men de har ofta flirtat med genren – och på “Hope – LOCK IN” dyker de helhjärtat in i New Orleansjazzen. Det är honungslent, lågintensivt och det givetvis i baktakt. Lyssna! Njut! 

Spellistan hittar ni som vanligt här: STREET66 MUSIKSVEP 2020. Till nästa gång!

Ny musik från Augusti! Färgglatt och hundraprocentigt

Det är roligt hur det funkar ibland. För två veckor sedan satt jag på ett café och kammade febrilt genom månadens nya musiksläpp – och hittade ingenting. Fullkomligt oinspirerat. Nu, två veckor senare, sitter jag hemma i soffan och krigar med att trimma ner en alldeles för lång augustilista.

Det släpps bra musik varje dag – ibland måste man bara leta lite mer noggrant. Augusti var tunt på stora och omtalade släpp. Inget som verkligen stod ut. Men det betyder förstås inte att det var en sämre musikmånad, bara att man måste leta lite djupare.

Resultatet av mitt letande blev en augustilista med lite färre kända namn än vanligt. Men det blev också en av mina absoluta favoritlistor.

Om augusti generellt har legat lågt på stora musiksläpp så har ändå hiphopvärlden puttrat på som vanligt. Så klart. Det går inte en månad utan högoktanig hiphop nu för tiden. Big K.R.I.T. har släppt en trumtung södernbanger, Armani Caesar och Benny the Butcher har släppt en klassisk hiphop-throwback med smakfulla scratchningar som andas DJ Premier, och Nas album har jag förstås redan skrivit om på bloggen. Men det är inte bara old man-rap på listan. Jag har också plockat med några betydligt yngre namn: Pink Siifu, Eto, Choicevaughan – för att nämna några. Jag har också plockat med Thundercats Dragon Ball Durag igen. Den här gången är det en remix med Smino och Guapdad 4000 som får inleda hela mixen. Får man ha med samma låt två gånger på samma lista? Så klart!

All denna fantastiska hiphop, och då har jag ändå lämnat ute vissa låtar som åtminstone förtjänar ett omnämnande. Inte minst Stas Thee Boss nya EP On the Corner. Det är en singel/EP-hybrid som hon har släppt som en sammanhängande låt på Spotify. I själva verket är det dryga 15 minuter med flera individuella låtar och radioskits. Lite svårt att pressa in i listan, men hon är en rappare att hålla utkik för. Helt klart.

I mitten av listan har jag tryckt in ett helt sjok av 80-talsmosig tuggummipop. Lyssna på Róisín Murphys färgstarka “Something More”, synttunga “Remote Control” med amerikanska bandet Discovery Zone. Eller varför inte “SWAY”med japanska knowone – den ostigaste och glammigaste av dem alla. En riktig toppenlåt dock, om ni frågar mig. 

Det finns också mindre mjuk musik. Hurulas “Tro på er ruin”, eller Sports Teams genombrittiska indierock på låten “Camel Crew”.

Listan huserar också Everything Everythings “Violent Sun” som ger mig 2000-talspopsrysningar genom hela nacken. Underbart. Och Stockholmsduon Teo Runsiö och Frans Torells debutlåt “Change” under pseudonymen Teddy Failure. 

Där finns också 23-åriga CHIKA med en fantastisk rnb-banger och det gladaste och färgstarkaste omslaget från augusti. Och 42-åriga Chris Stapleton med en klassisk countryballad och augustis klart själlösaste omslag. 

Om ni har lyssnat på mina listor innan så vet ni redan att det kommer en sektion med samba och MPB också. Direkt från Brasilien. Sommarglädje i destillat. Lyssna på Caixa Cubo eller Duo Gisbranco. Givetvis finns det också ny afrobeat (även om det har varit svältfött på den varan i augusti) med Muyiwa Kunnuji. Och givetvis avslutas listan med lite kvalitetsjazz. Smooth, experimentell, soulig jazz. Det blir faktiskt inte bättre än så. Mycket nöje.

STREET66 MUSIKSVEP 2020

Corona, Corona, Corona

Ni är trötta på det, jag är trött på det. Det där viruset. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en handfull ruggiga månader som 2020 har bjudit på hittills. Ett enda utdraget ”ur askan i elden”-moment.

Gott är det väl då att vi har musiken. Och med all den här påtvingade hemma-tiden har man äntligen möjlighet att komma ikapp med sitt musiklyssnande. Jag har doppat mina handspritade händer i den stadiga strömmen musikskit och vaskat fram de klarast lysande gulkornen från mars. Bara för er att luta er tillbaka och njuta.

Marslistan är 35 låtar lång och min vana trogen har jag försökt balansera ut musikvärldens Europa/Nordamerika-fixering med ett gäng otroliga låtar från Afrika och Sydamerika. Här finns mer bekanta namn som The Weeknd, Childish Gambino och Tony Allen – men också mer obskyra namn som Al-Qasar, Bamba Wassolou Groove och Native Dancer. 

Det är ett mixtape fyllt med färg och flytkraft. Ingen tid för uppgiven blues nu, det får vi tillräckligt med från nyheterna. Så sträck på er, drick en sugrörsdrink, öppna fönstret och lapa lite vårsol. Och glöm inte att lyssna på listan förstås.

Ta hand om er och kom ihåg att tvätta händerna!

STREET66 MUSIKSVEP

Februari, färg och vårmusik

Ett försenat men färgglatt februarisvep. Det har vi gjort oss förtjänta av. Det är mars, det är meteorologisk vår och ingen vill lyssna på deppsång när tussilagon börjar blomma.

Februarispellistan består som vanligt av ett gäng noga utvalda låtar från månaden som har gått. Totalt 39 stycken den här gången. Det är afrobeat, reggae och luftig house. Dessutom innehåller listan lite härlig svensk falsksång – ett vårtecken så gott som något. Men listan är förstås full med massa bra hiphop också. Hård hiphop, mjuk hiphop, lo-fi- och in your face-hiphop. 

Så till namedrop-delen. Februari har varit tjock på bra musiksläpp: Denzel Currys EP med producenten Kenny Beats, rapparen Royce da 5’9:s nya album, afrobeatgruppen Antibalas, houseproducenten Nicolas Jaars andra albumsläpp under aliaset Against All Logic. Men februari har också bjudit på en del oväntade släpp. Bland annat nya singlar från ethiojazzgudfadern Mulatu Astatke och det ljusskygga plunderphonicskollektivet Avalanches. Allt, och mer, finns representerat på listan. 

Passa på att lyssna och njut av solig, fin, go’, underbar musik innan Corona muterar och gör oss alla till zombies som skiter genom öronen. Adjö deppiga februari! Rätt in i våren! Nu åker vi! 

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Debutsläpp för Stockholmstrion June Vide

Atmosfäriskt, vackert och suggestivt. June Vides A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All the Time) är en pricksäker och lovande debut som ger mersmak.

June Vide uttalas [Jun Vidd] och betyder ungefär ”juni i tomhet”. Inte så viktigt, men det låter fint. Bandmedlemmarna heter Agnes Båth, Klara Malmer och Sally Otter Arosenius och har spelat ihop i drygt ett år. Deras debutalbum är grundad i pop och flörtar med elektroniska och ambienta element, men har också ett distinkt och eget sound.

Det är ett rumsligt, atmosfäriskt och skimrande album – delvis inspelat i Nacka kyrka. Men det där rumsliga och atmosfäriska är inte en biprodukt av en magisk kyrklig ambiens. För låtarna är inte inspelade i en högtidlig kyrksal, utan en våning ner, i en studio i källaren. Och det är nästan mer passande, för A Sea Is A Place Within är storslaget och vackert – men det är också syntetiskt.

Skivan inleds med den sparsmakade No Need. En morrande basgång och skimrande gitarr- och syntmelodier bygger sakta upp låten bakom sångaren Agnes Båths digitalt dubblade sång. Det är ett vackert och försiktigt intro som sätter tonen för resten av skivan, där det bildliga och drömska följer som en molnvit tråd. 

Efter No Need följer höjdpunkten Holy. Det är en underbart svävande låt. Det är som att den har körts genom ett filter, trängt igenom ett tjockt lager regn och bara lämnat kvar det med mest flytkraft och lätthet. Men det är också en bedräglig låt. För när June Vide sjunger om kärlek på Holy så är den inte på riktigt: ”I’ll let you fool me, ’cause I’m still dreaming”, sjunger Agnes Båth. Och det är inte bara texten som hintar mot självbedräglig kärlek. Också musiken flörtar med det syntetiska och overkliga: två gånger spränger musiken ut i glitchiga elektroniska sprickor som tränger igenom den mjuka ljudmattan.

Stockholmstrio med drömpop-DNA. Från vänster: Sally Otter Arosenius, Agnes Båth, Klara Malmer.

Musikaliskt är det annars en genomgående flytande och drömmig skiva. Mycket reverb och mycket distans. Den runda, djupa basen och de lätta och mjukt proddade trummorna ligger långt bak i mixen. Ovanpå brer skimrande ljudlandskap ut sig, med filmiska lager av digitala stråkar och syntar. Och Klara Malmers glittriga gitarrmelodier ligger strödda som strössel. Det är en mjuk musik som är suggestiv utan att någonsin behöva höja rösten.

Texterna på skivan följer i liknande spår – även de klädda i drömskt bildspråk. De är känslosamma men svårfångade och ofta tvetydiga: allt det där drömska är vackert, men det är inte på riktigt. Skivan handlar till stor del om förlorad och olycklig kärlek. Men det blir aldrig rakt igenom nattsvart. Melankoliskt, visst, men det finns samtidigt en självmedvetenhet och självsäkerhet i texterna. Som på Hello Hello Hello där Agnes Båth sjunger ”I’m strong, darling. You never dare to look for the truth”, eller på Picture Me In Your Mind där hon lekfullt sjunger ”Undress you in my mind, I wanna make you feel shy”.

June Vides musik hänger som en pendel mellan den tidigaste morgonen och den senaste natten. Ibland är det mörkt och melankoliskt, men ibland kan man också skönja ljummen morgonsol och mellan molnen. Skivan avslutas med två av de musikaliskt mest öppna och morgonsoliga låtarna. Den storslagna Ikaros där de trotsig skanderar ”Say my name, say my name, I know it will hurt”, och den lågmält vackra kärleksförklaringen Hani som avslutar skivan. De är visserligen bitterljuva, men de är också fulla på kärlek. Trasig, ful och vacker kärlek.

A Sea Is A Place Within är en skiva som kastar sig själv mellan kärlek, falskt hopp och äkta förtvivlan. Strukturerna är lösa och flytande och leker med skimrande syntackord och flyktiga gitarrslingor. Atmosfäriskt och drömskt. Det är en lovande och egensinnig debut som ger mersmak. 

John Coltrane – Blue World

En rykande färsk 55-åring. Blue World är en samling bortglömda inspelningar med John Coltrane och The Classic Quartet.

Ett tidigare icke släppt John Coltrane-album som har legat och samlat damm i 55 år. Visst låter det kusligt bekant? För bara ett år sedan släppte Impulse! Records den hyllade Both Directions at Once: The Lost Album. Ett album med gamla Van Gelder-inspelningar från 1963 som lades på hyllan innan Coltrane hann avsluta det. Nu släpper Impulse! Records Blue World. En samling nygamla Van Gelder-inspelningar från 1964. Likheterna är onekligen slående. 

Det finns dock några viktiga skillnader. Both Directions var ett tilltänkt nytt album som aldrig realiserades. Blue World är en samling inspelningar som gjordes på förfrågan av filmskaparen Gilles Groulx till den småkultiga filmen Le chat dans le sac. Groulx använde sig i slutändan bara tio minuter Coltrane i filmen, resten lades på hyllan. Masterbanden hamnade hos kanadensiska filminstitutet, men var aldrig tänkta att släppas som ett album. En engångsgrej till en film bara. Coltrane hade annat att tänka på. För några år sedan landade dock banden i händerna på Impulse! som ville släppa inspelningarna som ett album. Det blev ett utdraget gräl om vilka som egentligen ägde rätten till albumet, men Impulse! fick slutligen rätt. Och nu, 55 år efter att det spelades in, finns musiken äntligen tillgänglig för oss dödliga. 

Blue World är inspelat med den så kallade ”klassiska kvartetten”: McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på pass och Elvin Jones på trummor. Det är en kvartett i världsklass, i högform. Inspelningarna är gjorda mellan albumen Crescent och den klassiska A Love Supreme – en tidsperiod som får det att vattnas i munnen på de flesta Coltrane-fans. 

Albumet innehåller bara en ny komposition och det är titelspåret, men att nya Coltranelåtar fortfarande kan dyka upp, 52 år efter hans död är anmärkningsvärt bara det. Låten, Blue World, är ett barn av sin tid. Den fullkomligt frodas i ett modalt jazzmys, löst och improvisatoriskt, men känns ändå förvånansvärt mycket som en fullt realiserad låt.

Resterande låtar är tolkningar av gamla Coltrane-kompositioner. Skivan inleds och avslutas med två olika tagningar av klassikern Naima. Det ramar in albumet fint – och de två versionerna är mycket, mycket bra. Samtidigt känns det lite tråkigt. Naima är en låt som någon som bara är det minsta familjär med Coltrane har hört tusen gånger. 

Låtarna lider lite av att omständigheterna för inspelningarna var så lediga och spontana. Versionerna är inte speciellt olika originalen: det händer inget explosivt eller spännande. Det lutar mer åt jamsession än uttänkta omtolkningar. 

Det finns förstås skillnader från originalen. Tolkningen av Tranening In inleds med en tre minuter lång basgång som bygger upp låten bakifrån. Det är ett snyggt grepp och en av höjdpunkterna på skivan. Och tolkningen av Like Sonny är mer nedkokt, och mindre studsig. De bortskalade swing-trummorna till fördel för ett mer stötigt och rytmiskt trummande är effektivt. En mycket bra version. De tre versionerna av Village Blues blir dock lite långrandiga. Det är en bra låt, en lite obskyrare Coltrane-låt. Men det är inte en låt som förtjänar tre platser på en åtta låtar lång skiva. 

Blue World är en inblick i en otroligt spännande period i jazzhistorien och det är en ögonblicksbild av fyra musiker på toppen av världen. Kanske kan man ifrågasätta värdet i en 55 år gammal jamsession med flera tagningar av samma låtar. För vem är en sån skiva? 

Även om det ibland känns säkert, så är allting så väldigt välgjort. Musiken är vacker och inspelningarna är superba. Skivan är på sätt och vis en historisk artefakt snarare än en samling ny musik. Men nya inspelningar från en av de bästa jazzuppsättningarna någonsin – det ska vi vara glada för. För vem är Blue World? För Coltranefantasten! För Jazzälskaren!

Musiksvep: augusti 2019

Augusti, ja. Inte en månad som får det att pirra till direkt – det ligger lite baksmälla i sensommarregnet. Inga saftiga musiknyheter att sätta tänderna i och inga verkligt hajpade musiksläpp. Eller jo, några stora kommersiella album har förstås kommit ut: Taylor Swift, Lana Del Rey och Young Thug. Halvkul.

Men, misströsta inte. Efter att suttit hukad över spotify och diverse andra musiksidor i många, långa timmar så har jag lyckats sätta ihop en otroligt fin samling augustimusik att för er att dyka ner i. Genrerna spänner mellan hiphop, spoken word-jazz och tuareg-rock. Något för alla, det försöker jag hålla fast vid. Här kommer musiksvepet! 

Min augustilista är hiphoptung. Den börjar med Brockhamptons Boy Bye – starka verser över ett tillbakalutat, sampletungt beat. Låten har ett (väldigt slappt tillämpat) tema om depression, men mest av allt är det en riktigt gungig Posse Cut-singel. 

JPEGMAFIA – Jesus Forgive Me I’m A Thot. ”Peggy” har en ny musikfilosofi. En filosofi som går ut på att inte redigera eller radera någonting. Enligt honom själv så är hans nya skiva (som släpps senare i år) helt oredigerad – en ofiltrerad och rå inblick i Peggys musikvärld. Och det märks. Det är helt tokigt. På ett bra sätt.

Rapsody har ett nytt album ute och det är helt klart värt att kolla in. Som vanligt – man vet vad man får med Rapsody. En av de bästa rapparna ute. Lyssna på låten Cleo som samplar Phil Collins-klassikern In the air tonight. En riktigt bra låt, från en riktigt bra skiva.

Ny musik också från rapparen Blu och producenten Damu the Fudgemunk. Blu som en gång i tiden hyllades som den nya rapmessian efter hans briljanta debutalbum Below The Heavens släpptes för ett drygt decennium sen. Han har kanske inte riktigt lyckats möta de oändligt höga förväntningarna som folk har haft på honom sen dess, men han har fortsatt göra konsekvent bra hiphop lite i skymundan. Boombap-gung: sånt är jag svag för.

Sampa the Greats – Freedom. Bara svinbra hiphop, inga konstigheter. Sampa the Great är född i Zambia och flyttade till Australien via Botswana – men hennes musik blöder rött, blått och vitt. Klassisk, medveten New York-rap.

G Perico – Lil Baby. Jag har en förkärlek till G Perico. Västkustrapparen som fortfarande har jheri curl och låter som som DJ Quick gjorde 1992. Nya låten Lil Baby är dock en av de mest modernt klingande låtarna han har släppt. Den klassiska G-funk-ryggraden kläs upp med lite trap-känsla och en r&b-refräng. 

Jag ska också tipsa om lite hiphop som låter mer 2019. Lofsky och Mick Jenkins. Mörk, alternativ trap med en snygg refräng. Och BLESSED med brittiska Ocean Wisdom och Dizzee Rascal. BLESSED är en riktigt grime:ig hiphopbanger och Dizzee Rascal låter hungrigare än han har gjort på länge.

Avrundar hiphopdelen med ett otippat samarbete. Pusha T och Lauryn Hill. Jo, det stämmer. Kokainkungen och 90-talsdrottningen. Låten Coming Home innehåller chockerande nog inget drogbaron-snack (Pusha T kan dock inte hålla sig från att smyga med ett par kokainmetaforer). Det är en upplyftande låt, förvånansvärt positiv och härlig. 

Sämre ställt med r&b den här månaden än förra. För ert soul-fix får Georgia Anne Muldrow och svenska Snoh Aalegra stå. Winds och Sitautionship heter låtarna. 

Jag smög med lite svensk pop den här månaden också: sir was singel No Giving Up. Dessutom mer musik från Bon Iver. Låten iMi har tagit flera år att förverkliga och den började som en abstrakt idé när Justin Vernon satt i en stuga i skogen och skruvade på rattarna på en transistorradio. Den har en formlöshet, nästan en demokänsla, men den har också en svårfångad känslosamhet.

Det här stycket av musiksvepet har jag ägnat åt två låtar med liknande underliga och svåra texter. Den första är Alex Cameron – Far From Born Again. En förrädiskt trallvänlig och snäll poplåt om sexarbetare. Den andra är Richard Dawson – Jogging. Det går att dra linjer från Dawsons musik till klassisk engelsk folkmusik och till Robert Wyatt och den engelska art rock-scenen. Men Dawsons musik är samtidigt helt egen. Folk, psykadelisk rock och unik låtskrivning. Jogging handlar om paranoia och ångest – och om att börja jogga.

Elbow – Dexter & Sinister. En mycket ambitiös låt. Sju minuter lång, politisk rock. Det finns kanske en ådra av den lite väl genomarbetade musiken hos 70/80-tals rockare som Peter Gabriel, men Elbow håller sig alltid på rätt sida gränsen om pompöst. Rockgubbarna kan än.

I elektronisk musikväg har jag desto mindre att komma med den här månaden. Jag vill tipsa om [dunkelbunt]s: Hiroshima mon amor och Shigetos MCW. Shigeto är egentligen mer jazz än det är elektronisk musik. Men det är jazz genom ett IDM- och housefilter och det räknas ändå, tycker jag.

Jag har också tagit med Ghost Funk Orchestras 70-talsosande Walk Like A Motherfucker och Michael Kiwanukas fantastiska You Ain’t The Problem. You Ain’t The Problem är en soullåt, men inte en klassisk soullåt. Rockigt och energiskt och svinbra. Lyssna själva.

Tinariwen – Kel Tinawen. Nytt från tuareg-rockarna med lite hjälp från gitarristen och sångaren Cass McCombs. Maliblues när det är som bäst. 

Souljazz Orchestra - Well Runs Dry. Min favoritlåt från augusti. Souljazz Orchestra kan vara allt från jazz till funk till afro beat. Man vet aldrig vad man har att förvänta sig när de släpper nytt. Well Runs Dry är en åtta minuter lång jazzig ballad. Nostalgisk och bitterljuv.

Caio Prado - Samba Livre. Ny musik också från en mina brasilianska favoriter från de senaste åren. Prado balanserar skickligt ett smäktande och högtravande sound med ett som är helt vackert och äkta. Det blir ett möte mellan något omisskännligt modernt, med syntharna och 808:en, och ett klassiskt MPB–sound som för tankarna till brasilianska 70-talslegender.

Hope Masike - Gomba. Ny musik från Zimbabwe. Hope Masike är en sångare och mbira-spelare och designer och konstnär och dansare. En verklig multitalang. Lyssna på låten Gomba från hennes nya album.

Jazzmeia Horn – Green Eyes. Horn har släppt en hel skiva med klassisk vokaljazz á la Esperanza Spaldings tidiga skivor. Sån där söndagsmorgonmusik. Brygg en kopp te och lyssna på låten Green Eyes.

Algiers - Can The Sub_Bass Speak? För er som har lyssnat på Rock/punk/Soul/blues:arna Algiers tidigare vill jag lägga in en brasklapp: det här är något helt nytt för dem. Det är en fem minuter lång spoken word-låt med kaosartad avantgarde-jazz i bakgrunden. Sångaren Franklin James Fisher låter som en gammal beatnikpoet när han antar rollen av en obildad rasistisk hatare som spottar ur sig arga, osammanhängande rader. Starkt, spännande och oväntat. 

Glad Lyssning! Här är SPOTIFYLISTAN.