Albumrecension: Mdou Moctar – Afrique Victime

Det är inte speciellt god skribentkutym att droppa en recension drygt två veckor efter att en skiva släpps. Men nu har jag återbesökt den skivan ikväll och jag har suttit och funderat över varför den klingar så väl med mig. Det finns något svårfångat, livligt och direkt, i musiken som rycker tag i mig. Och det vill jag skriva om. Så det här blir inte så mycket en klassisk recension som det blir en dåligt underbyggd essä. Kom igen, det blir kul!

Men först ett kort intro till Mdou Moctar. Han är en gitarrist först, och en sångare i andra hand. I den traditionellt ganska snäva bluesrocken från Västafrika har han utmärkt sig genom att experimentera med elektroniska inslag och field recordings. Hans musik är historieberättande, även för oss som inte pratar Tamashek (den lokala berberdialekten som han sjunger på). 

Han har varit med längre än hans Spotifysida vittnar om och han har en musikalisk bakgrund värdig en underjordshjälte. Hans tidiga musik spreds som MP3-filer via mobiltelefoner runt om i Sahelbältet. Det dröjde tills 2010 innan hans musik till slut släpptes på cd – på en samlingsskiva med det underbart krassa namnet: ”Music from saharan cellphones”. Nu är han aktuell med sitt sjätte album: Afrique Victime.

Så. Vad gör Afrique Victime speciell?

Ingenting egentligen. Det är ganska klassisk touaregrock, med stunder av finstämd mjukhet och field recording-snuttar.

Den elgitarrbaserade touaregrocken har blivit lite av en doldisfavorit bland hipsterfans med gitarrfäbless. I en tid där den klassiska gitarr-rocken dödförklaras stup i kvarten står den råa bluesrocken från Västafrika ut som en tritonus (se där, min musikteori var inte bortkastad!) bland allt det välpolerade. 

På Afrique Victime är det inte det egensinniga och märkliga som sticker ut. I stället är det det raka, enkla och direkta. Fan vad man saknar energin i livemusik – Mdou Moctar är i alla fall och touchar vid den intensiteten. Hans låtar är rossliga, imperfekta och stöpta i någon typ av renodlad spelglädje. 

Han blandar det skränigt gälla elgitarrmoset på låtar som ”Taliat” med mjuk akustisk gitarr på nedtonade låtar som ”Tala Tannam”.

Han har också låtar som hämtar livskraft direkt ur 70-talsrocken – som titelspåret med sitt pumpande rocksolo. Det ångar av svettig gitarrenergi, med en bluesig shuffle som bara verkar öka i tempo ju längre låten går. 

Afrique Victime är inte speciellt, eller revolutionerande på något vis. Men det är en välbehövligt opolerad och dynamisk portion gitarr-rock. Jag tror aldrig att jag har känt av bristen på ärlig, okonstlad musik som nu. Musik som Mdou Moctars må vara imperfekt, med den gör i alla fall något med mig. Och det är jag tacksam för. Vi kan alla behöva lite förlösande gitarrbrunk i våra liv.

En sprakande och bubblig höstmusik

Suck. Jag har märkt ett mönster i hur jag skriver mina musiksvep.

Jag satt och krigade med inledningen till det här musiksvepet när jag snabbt scrollade igenom bloggen för lite inspiration. Min blick stannade till vid augustilistan. ”En av mina absoluta favoritlistor”, hade jag skrivit. Sedan flög blicken snabbt tillbaka till mitt word-dokument och min första mening som stod skamset ensam: ”Oktoberlistan är kanske min bästa hittills”. Uppenbarligen är ”kanske den bästa hittills” ett återkommande tema i mina musiksvep. 

Nåja. Att min ryggradsreaktion är att tycka att varje månad är den bästa är trots allt ett gott tecken – tycker åtminstone jag.  Jag tror inte att det handlar om att jag är alltför frikostig med superlativen. Bara att att jag på riktigt känner att varje musikmix är den bästa.

Så, vad har Oktobermixen gjort för att förtjäna mitt exklusiva ”bästa”-epitet? 

Den är bra för att den är en total mix. Totalt kända och totalt okända artister - från vitt skilda genrer. Ibland låter det konstigt och forcerat med ett så stort omfång på musikstilarna, men ibland låter det självklart. Här låter det självklart. 

Listan börjar med en nybakad debutant: unga Oklahomarapparen PawPaw Rod. Det är en sån där smittsamt svängig låt. Gitarrdriven och funkig. Och en låt som aktiverar nackmusklerna och rycker i dansinstinkterna. 

Mixen innehåller också en hel del mer namnkunniga hiphopnamn. Eller vad sägs om Ghetts, Benny the Butcher, Joey Badass, Sampa the Great och Kendrick Lamar? Och för er som gillar er hiphop med housebeats har jag med två nya låtar från smooth talkern Channel Tres. En mästare i den oheliga alliansen mellan hiphop och old school-house.

Men det är inte hiphopstjärnorna som utmärker sig allra mest den här månaden. Några av mina oktoberfavoriter är rätt renodlad pop. Jävligt skarp pop. Lyssna bara på JWesterns bubbliga och mjuka Regret It All. Eller maffiga Godview från amerikanska Yummms debutplatta. Men min popfavorit är nog ändå singeln Cut it loose med det relativt obskyra Brooklynbandet Maxband. Det är som den mjukaste versionen av art punk du kan tänka dig – om Parquet Courts var ett fluffigt popband, typ. Jag vill också ge en snabb shout out till de ack så nördiga och ack så älskvärda Mountain Goats som släppte ett album förra veckan. Den försiktiga och melankoliska balladen Picture of My Dress finns med i mixen.

Min vana trogen har jag också välsignat era öron med en hel del piggt, sydamerikanskt jazzgung. Ny musik från venezeluanska kvintetten Raul Monsalve y los Forajidos, colombianska Jimena Angel och så ett par brasilianska bangers signerade Gal Costa och Ana Frango Elétrico. 

Och för att hålla er på tårna har jag avslutat månadsmixen med den råa och ökenrockiga Chismitten från Touaregbandet Mdou Moctar. Underbart! Blir varm i magen bara av att tänka på det. Höstmusik kan vara färgglad och lekfull, den också!

Listan hittar ni som vanligt här: STREET 66 MUSIKSVEP

Till nästa gång!