Hiphop, pop och konsten att skjuta upp!

Månadens musiksvep bjuder på mycket pop, lite hiphop och en perfekt balans av skitigt och mjukt. Dessutom: svajigt filosoferande kring formuleringar och lösningsorienterad prokrastinering. (Den som bara vill lyssna på den fina musiken kan förstås bara scrolla ner).

Förra månaden förberedde jag en ingressmening inför det här musiksvepet. Eftersom det är omöjligt att förutspå vilka musikhändelser som kommer vara aktuella en månad in i framtiden så optade jag för det säkra alternativet: plattityder om vädret. ”Nu har vårsolen äntligen orkat sig över vinterhorisonten – välkommen att bada i vårmyset”, formulerade jag mig.

Spola fram klockan till första veckan i april och snön faller horisontellt utanför fönstret. Min lökiga vårformulering hade fallit offer för det nyckfulla aprilvädret. ”Dumt att slösa bort en färdigskriven mening”, tänkte jag och sköt upp musiksvepskrivandet. Och se på fan om det inte har blivit vår igen! Lathet lönar sig. Välkomna att bada i vårmyset! 

Minns ni Muse? Knappt jag heller. Brittrockarna får äran att inleda månadens musiksvep – med månadens sämsta låt. De sållar sig till listan av (halv)respektabla artister som har svalt det röda pillret med hull och hår. Singeln ”Compliance” är en musikalisk representation över vad som skulle hända om tunnelbanekändisen Jesustanten steg in i båset och la en vers. Kolrenad konspirationslyrik! Så här marknadsförde de låten på Instagram:

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av MUSE (@muse)

Joyner Lucas bjöd även han på ett edgy iq-bottennapp med låten ”Ye Not Crazy” – till ingens förvåning. Men. Nog raljerat. Här kommer månadens höjdpunkter! 

Jag har inte tröttnat på retroinspirerad psykedelisk soul och jag hoppas att ni inte har gjort det heller. Få band gör det lika bra som Monophonics. Nya singeln ”Warpaint” är kvalitet i kvadrat. Ösigt och fuzzigt men samtidigt med en melodisk mjukhet.

Mars har radat upp bangers i olika genrer och stilar. Rosalías nya album kan väl egentligen räknas in i sin helhet (inte lika bra som förra, men betydligt mer bangers-tungt) men jag väljer att lyfta låten ”SAOKO” lite extra i det här svepet. Passar också på att slå ett slag för electropopdängan ”Step by Step” med Braxe & Falcon och indieälsklingen Panda Bear (Noah Lennox) på sång.

På annat håll fortsätter Weval att släppa högoktanigt poppig house, ständigt överraskande Sudan Archives bidrar med soulig popperfektion på låten ”Home Maker” och rymdrockarna Spiritualized (mest kända från 90-talsklassikern Ladies and gentlemen we’re floating in space) bjuder på throwbackindie. Caroline Polachek, en mästare på det dramatiska och smäktande, gör syntig och storslagen pop på låten ”Billions” och australiska Hatchie fyller den färgglada popkvotan med ”Lights On”. En låt som låter som om shoegaze fick en bebis med lyxig dansgolvspop.

Everything Everything är tillbaka med ny musik, de också. Jag tycker fortfarande att de är plågsamt ojämna men när de träffar rätt är deras musik både rolig och oväntad. Som tur är lutar deras senaste släpp mer mot det roliga – singeln ”Teletype” är en liten glädjeinjektion. Hipsterfavoritena Arcade Fires singel ”The Lightning” är färgstark den också, men Arcade Fire är väl i princip alltid bra?

Jag har också fastnat lite extra för två spensliga och välfriserade brittiska rappare den här månaden. ArrDee som är 19 men låter som en gammal geezer nere på puben. Och så Aitch som lägger souliga flows på tjock Manchester-dialekt. Låtarna ”War” och ”Baby” är en bra introduktion till deras skilda sounds.

Jag vill också ge en shoutout till den uppiggande duon Denzel Curry och T-Pain. Deras nya singel ”Troubles” har Kenny Beats på just det, beatet. En låt som pratar om problem på ett lättsamt och enkelt sätt.

Övrigt nämnvärt från hiphopvärlden:

• ”How the Story Goes” med Wiz Khalifa, Big K.R.I.T och Girl Talk. Härligt tillbakalutad hiphop.

• ”Bekväm”. Svensk hiphops Farsan Baloo-karaktär Aki är tillbaka med Masse Salazar på the one’s and two’s. Jag intervjuade Aki i vintras (plugg!) och han är precis så rolig och avslappnad som man hoppas att han är.

• ”No Effort”. En bounce:ig New York-historia med den älskvärda Princess Nokia.

För månadens dos smooth shit står Jordan Rakei, Rex Orange County (med gästvers från Tyler, the Creator), Londonbaserade jazzkollektivet Kokoroko och två solmosiga låtar från afrojazzarna Jembaa Grooves senaste skiva. 

Sist men inte minst en eklektisk kvartett låtar från Afrika. Afroblues med Oumou Sangaré, gitarrbaserad soukous med Gonora Sounds, verkligt säregen musik med den mystiske Papé Nziengui och överdådigt pampiga ”Yenmule Muladdiwen” med Fanfara Station.

Det och mycket mer hittar ni på månadens lista. På återseende!

Solig vårmusik och falska förhoppningar

Februari kom och gick och så kunde man plötsligt skönja lite vår. Falsk trygghet förstås (nu sitter man bara och väntar på att ett historiskt snökaos ska driva in) men trevligt så länge det varar. 

Den här månaden har jag dykt djupt ner i det udda, märkliga, svåra och obegripliga. Åtminstone i jobblivet. I det verkliga livet har jag gjort precis tvärt om. Som en motreaktion mot den svårsmälta musiken jag har tuggat i jobbet har jag spenderat min (sparsamma) fritid med att lyssna på enkel och snäll musik. Det speglas i svepet.

På februarilistan finns gott om solig musik. Det bjuds på varm och inbjudande afrofusion från den västafrikanska-brittiska diasporan med det färgstarka energiknippet K.O.G. – färgen speglas i omslaget, inte så mycket i låttexten kanske. Det blir också dubbelt upp lyxig och jazzig afropop med Juanita Euka. Med mjuka rumbarytmer och välproducerad popkänslighet. Och så de solmosigaste av dem alla: ”Only you know” med drömpopsduon Beach House. Från nya skivan Once twice melody. 

Februarimixen är också ovanligt full av olika former av elektronisk musik. 

”Nova” – en hypnotiskt repetitiv electrosingel från IDM-världens eviga mystery man Burial.

”Minute by minute” – bombastisk electrofunkpop (är det en genre? Borde vara det) med holländska (jaja, nederländska) Weval. 

”Estación Esperanza” – Sofia Kourtesis bygger sin singel kring den feelgood-nostalgiska ”Me gustas tú” av Manu Chao. Visst är jag lättflörtad när det kommer till Manu Chao och Esperanza-plattan, men peruanska Kourtesis hittar något oemotståndligt bubbligt i sin house-rekontextualisering av Manu Chaos gamla hitsingel. ”¿Qué horas son mi corazón?”

För de substansstinna dansgolvstuggarna finns här också ”Rosewood” med den brittiske producenten Bonobo, och Axel Bomans remix av ”Et annet sted”, med norska Hubbabubbaklubb. 

Hiphop? Givetvis. 

Det blir smooth skit från den soulpackade trion Saba, 6lack och Smino.

Pusha T släpper nytt och låter som han alltid gör – jävligt bra! Han hade sitt otroliga år 2018 och sedan försvann han. Det känns tryggt att ha honom tillbaka.

Listan innehåller förstås också sin beskärda del klassiskt brunkig NY-rap från Conway och Roc Marciano. Typen av hiphop där man nästan kan höra dem väsa rapraderna genom tänderna. En subtil hårdhet, om det nu finns något sådant. 

Pop och rock då? Jo då. Tillåt mig bli långrandig. 

”Little League” med indieälsklingen Wallice. Visst, det är zeitgestmusik. Den emopoppiga balladen som pendlar mellan känslobefriat lågmäld sång och förlösande skrikande refränger är påtagligt ”rätt i tiden”. Det är gjort, det är tippat, men det är så ruggigt välgjort. 

”Letters in concrete” med Memphis LK. Kanske kvalar hennes musik in på guilty pleasure-kontot? Nya singeln är väldigt producerad. Den är melodiskt enkel och radiopopigt plastig. Men den har en otroligt ear worm-kvalitet. ”All the leeeeettteerrs written in concrete”. Det sätter sig på huvudet, på bästa möjliga vis! 

”Toubouk inte chihoussay”. Högklassig Touaregrock signerat Etran de L’air. Fullt med karaktäristiskt stökiga men melodiska gitarrslingor.

”Faller” med svenska Moonica Mac. Mac sjunger i sin måttfulla och patenterat vackra sagoröst. Jag myser av den här vågen av moderna tolkningar på svensk folk- och vismusik som växt fram under senare år. Benjamin Ingrossos senaste skiva är väl det tydligaste kvittot på trenden, men Moonica Mac är nog det (musikaliskt) bästa exemplet!

”King of Sweden” med pappapopparna Future Islands. Det är en klassisk Future Islands-låt i alla bemärkelser. Matande trummor – check, tjocka syntar – check, smäktande sång – check. Här låter sångaren Sam Herring sången (och musiken) svälla upp till ett öronbedövande crescendo. Sverigekopplingen då, finns det något att hämta där? Nja. Den verkar faktiskt obefintligt, titeln till trots.

Discofunkiga ”There’s only one” med Winston Surfshirt och Genesis Owusu. Owusu verkar vara oförmögen att missa just nu. Han har radat upp en snuskig hitkavalkad senaste tiden. Den här singeln är inget undantag.

Och så en riktig throwback. Jazzig citypop från en av genrens verkligt stora: Taeko Onuki. Hon sjunger fortfarande som att året är 1977 och hon står med en mild sommarvind i håret, på en båt eller strand någonstans. Löjligt sorglöst. Hennes röst har inte åldrats en dag. 

Sist men inte minst: två jazztips!

Rak jazzfunk från Ezra Collective som kopierar Parliament-estetiken, men med betydligt mycket mindre utomjordingar. Och så mina gamla favoriter: polska domedagsjazzarna Niechęć. Det är dystopiskt, deppigt och maskinlikt malande. Jävligt bra! Kanske ett logiskt ställe att sätta punkt också när världen går i bitar.

Till nästa gång! Njut av musiken! Läs inte bara de deppiga nyheterna! 

(Någorlunda) Nytt år, ny musik!

Det är något särskilt med årskiften. Inte på ett bra sätt. Man bränner liksom av de stora höjdpunkterna i december bara för att landa i två månaders pyspunka. Det är skrämmande hur lätt man viker ner sig för denna bistra sanning. 

Men livet måste levas framåt, som ångesthipstern Sören Kierkegaard lär ha sagt. Nytt år, nya tristesser.

2022 är tigerns år enligt kinesisk astrologi. Det säger mig ingenting men det låter coolt. Ett steg framåt från råttans och oxens år måste det ju i alla fall vara. På Street66 inviger vi tigeråret med ett varmt och spännande musiksvep. Det blir melodiskt, melankoliskt och m… megakul? Jaja. Lite ringrostighet i skrivarmen får man räkna med efter ett vinteruppehåll. Nu! Ny musik! Häng på! 

Dublin, vackra, skitiga musikstaden Dublin. Det finns en soul i den irländska popen. ”The irish are the black people of Europe”, som det klassiska citat från The Commitments lyder – har väl åldrats så där halvbra, men jag är beredd att se mellan fingrarna för allt Commitments-relaterat. Fountains D.C:s senaste singel ”Jackie Down the Line” är Dublin in i själen. En indiebanger som andas 2000-tal och hembrända cd-skivor. What good is happiness to me if I have to wield it carefully? skrålar sångaren Grian Chatten på sin bredaste Dublin-dialekt.

Den pretentiösa och högtflygande popen har för övrigt haft en strålande inledning på 2022. Förutom Fountains D.C. har Daniel Rossen släppt en utmärkt melankolisk indieballad, Anaïs Mitchell en retropaketerad och americanaosande popjuvel och så Marissa Nadlers fantastiska singel ”Seabird”. Hennes utsmetade folkmystik må vara en aquired taste, men jag kan inte rekommendera henne nog – Nadler missar ej! 

På andra sidan Atlanten bjuder den evigt himmelska osloavantgardisten Jenny Hval på drömmig folkpop. Singeln ”Year of Love” är också den en fullträff.

I hiphopvärlden har finsmakarfavoriten Fatlip (från västkustkollektivet Pharcyde) teamat upp med Blu och Madlib på den smittsamt souliga ”Gangsta Rap”. 

Det blir också gubbig OG-rap med Your Old Droog, Nas och Benny the Butcher (med gästverser från J.Cole och Alchemist på the one’s and two’s). Men årets första musiksvep bjuder också på den stenhårda ”Walkin” med Denzel Curry. En låt som ekar av smutsig gammal Houstonrap – både i det hackiga flowet och det trögflytande beatet. En (street66)certifierad banger! 

På singeln ”Surround Sound” utövar Atlantaartisten JID rapgymnastik på högsta nivå över en Black Starr-flörtande sampling av Aretha Franklins ”One Step Ahead”. 21 Savage droppar en vers, han också, men besitter som bekant inte samma pulshöjande flow. 

Som för att hamra hem det melodiska raptemat på månadens lista finns här också musik från Saba och Krayzie Bone, 6lack och EARTHGANG. 

Jag har också smugit in versionen av ”Life of the Party" med André 3000s vers. Visst, den kom ut i slutet på 2021, men jag missade den när Deluxeversionen av Kanyes album först släpptes så den får komma med här i stället.

Övriga guldkorn:

Afrofuturistisk popenergi med Ibibio Sound System.

Skränig och garagerockig approach till jazz och klassisk arabisk musiktradition med egensinniga El Khat. Komplett med hemmagjorda instrument och lo-fi-estetik.

Snuskigt tajt samba från Zé Nigro och Alessandra Leão. Rakt igenom råkompetent.

Hikaru Utadas kombination av citypop och bubblig electropop. Ett underbart tuggummisockrigt och maximalistiskt 11-minutersepos. 

Det var allt då, tänker ni? Nej. Här finns också ny musik från Fred Again…, The Weeknd, Nokia Koné, Warsaw Afrobeat Orchestra, Ibrahima Cissokho och många fler. Men det får ni utforska på egen hand. Så, håll till godo, här är månadens bästa låtar! 

Vintersvepet 2021 – den stora hipstermixen!

Ni trodde väl ändå inte att jag hade glömt er? Va?!

— Musiksvepet avsnitt 35: Street66 glömmer sina läsare —

35 musiksvep har jag tydligen mäktat med. Inte mycket till milstolpe kanske, men så firar jag också med en osedligt försenad text och en död (?) meme. Helt ärligt har jag förstås inte glömt bort någon – mer än möjligtvis Fader Tid. Tiden smälter liksom ut i intet när man knegar och vardagslunkar sig genom mörkerdelen av året. 

Det halvhjärtade jubileet kröns i alla fall med en riktig nördmix. Även med Street66-mått mätt. Inga publikfrierier och en katastrof ur ett sökmotorsperspektiv – namn som Defcee, Ajak Kwai, Pigeon och Femi Koya är inga SEO-monster. Men för alla likasinnade (musikhipsters) är mixen ett sant Smorgasbord av dolda pärlor. 

Listan börjar i den lite stökiga electro-afrobluesen med Montparnasse Musique och låten ”Le Serpent”. Men sedan fylls det på med mjukare och enklare toner.

Alfa Mist bjuder på snuskigt snygg Londonjazz. Nedtonat och hiphop-rotat. 

Den pop-puttriga ”Never Know” med Sam Evian och den glittriga ”Brave” med Slow Sunset fyller mjukpopkvoten. 

Gamla hipsterfavoriterna Beirut bjuder på en osläppt gammal singel. En underbar indie-folk-fix, rätt in i nostalgiådran. 

I det lite flummigare popträsket har vi Animal Collectives ambitiösa ”Prester John”. Fullt av påhittiga infall och med en svårtydd text om en medeltida skröna lyckas låten ändå på något vis vara catchy.

Petite Noirs remix på sydafrikanska Stiff Paps gqom/hiphop-banger ”Tuff Times” är en mörk, mystisk och dansvänlig på samma gång. 

I elektronisk väg är fältet annars tjockt med inbjudande house och påhittiga crossovers. Utmärker sig gör Quantic med ”Let the Sparks Fly", Julian Dyne, Weval och Mssingno. Team Distant med sin remixade afrobeat och Hakushi Hasegawa med sin glitchigt spruckna citypop sticker också ut! 

För den som tar sin afrobeat traditionellt – utan elektronik – finns också pärlor att plocka. Newen Afrobeat med sin Fela Kuti-cover, och Ogun Afrobeat med låten ”Afroshark”.

Radamiz och Curren$y bjuder som vanligt på högkvalitativ, tillbakalutad och soulig hiphop.

Curtis Harding dyker helhjärtat ner i den psykedeliska retrosoulen på skivan If Words Were Flowers – låten ”Can’t Hide It” är en av höjdpunkterna. 

Juçara Marçal reppar den mer expirimentella sidan av musikspektrat. Hennes låt ”Delta Estácio Blues” låter som att någon har brutit sönder en sambalåt och satt ihop bitarna helt fel igen. En svår men spännande röra! 

Britten Theon Cross bidrar med en fet portion dub. Algeriska Imarhan kommer gör touregblues i en mer nedtonad och finstämd tappning. Förvånansvärt vackert, faktiskt.

Här finns också Jazz/soul/hiphop-hybriden ”Hold On Pt.2” från smältdegelsmeckat London. Och ett par renodlade bangers i form av bland annat ”Down South” med Wale, Maxo Kream och Yella Breezy.

PS. Varför har ingen sagt att Ivan Ave är norrbagge? Jag var 100 procent säker på att det var någon chill LA-snubbe i Stones Throw Records-anda. Men icke. Han är uppvuxen på den norska vischan, visar det sig. Hans nya singel ”What a Day finns” med på listan. Jag tar det en gång till. Han är från den norska landsbygden!

Det var allt för nu! Vi hörs till jul, och så förstås när det vankas årsbästalista! Ett av årets finaste traditioner om du frågar mig. För den som känner sig frustrerad av den låga uppdateringsfrekvensen på Street66 så har jag skrivit ett gäng recensioner på Nöjesguiden som finns att läsa här (där alla hiphop/r&b-recensioner är skrivna av yours truly), i nästa nummer av Kingsize har jag dessutom med ett par intervjuer, och slutligen har jag gjort ett radioreportage till jazzradion i P2 som man kan lyssna på här! På återseende!

Soundtrack till vardagslunken – Musikmixen 2021

September har varit den förlamande trötthetens månad. Återgången till vardagslunket har lett till par grejer. 1. Jag har aktivt undvikit alla (musik)nyheter. 2. Jag har inte ens vågat blicka mot den allt mer svällande mejlkorgen som biter på skuldkänslan varje gång det plingar till i mobilen. 

Musikmässigt har jag fastnat i ö-musik, Kap Verde, Haiti och Trinidad och Tobago. Kanske bjuder jag på en spellista här i veckorna, vem vet. 

Jag har också lyssnat på belarusisk folk, electro och electro-folk till ett reportage om musiken under protesterna förra året. Varierande kvalitet, måste jag erkänna. Men spana in artisten SHUMA om ni vill ha en inblick i min arbetsvecka.

Nåväl, jag ska inte dra ut på blogg-biten av det här inlägget längre än jag behöver. Tillåt mig presentera ett urval av veckans bangers. I dag i listform! 

• Här finns den drypande sarkastiska “Thank You”, med belgisk-karibiska artisten Charlotte Adigéry. En låt där hon tackar alla fantastiska män som åtar sig sig att hjälpa henne, rätta henne, förklara för henne, trots att hon inte ens har frågat. Äntligen lite välförtjänt uppskattning till oss män! 

• Din månatliga dos bubblig indienostalgi, signerad Mathien och låten “Baptized”.

• Sufjan Stevens fortsätter släppa fantastiska singlar med fruktansvärda omslag. Nu är skivan slutligen ute och den gör ingen besviken (musikaliskt alltså). Utöver de låtar som redan har florerat på musiksvepet så passar jag på att tipsa jag om låten “Fictional California”.

• Rapparen Blu är tillbaka med (ännu) ett Beatles-beats. Det mest tolkade bandet (enligt whosampled) men definitivt inte det mest samplade. 

• Marlon Craft – “Halal”. Youtube-rapparen som har tagit det långa och svåra klivet ut i den “riktiga” musikvärlden fortsätter att imponera.

• Ishmael Ensambles – “Morning Chorus”. En vackert diskret låt som börjar i det lilla och försiktiga för att sedan växa sig stor i ett triumferande crescendo.

• Bakithi Kumalo – “Happy village”. Den sydafrikanska basisten med en spotifysida som ser ut som din farbrors facebook. En lätt och ljus låt som sprudlar av spelglädje. Jazzig och liksom svävande. 

• “OOO”. Den portugisiske producenten Branko är tillbaka med avig elektronisk låt. Uppklippt men inbjudande och medryckande. 

• Den egensinniga grime-MC:n och producenten Casisdead har släppt nytt. “Park assist” är en mörk och synttung singel – dressad i hans patenterat sega och abstrakta flow.

• Internetfavoriten och undergroundrapparen Lil Ugly Mane har börjat släppa musik igen. Långt borta är den sega södernrappen – hans två senaste singlar låter som rostig alt-rock direkt från 1997. Otippat, men bra. 

• Little Simz fortsätter gå från klarhet till klarhet. På nya albumet är hon lekfullare än någonsin. På höjdpunkten “Point and Kill” teamar hon upp med Nigerianska stjärnproducenten Obongjayar för en afrobeats-stöpt hitlåt.

• I kategorian “jazz med mjukt soulig sång” har jag tre låtar att lyfta särskilt. Ari Lennox flyter lätt över Theo Crokers trumpet på “Every Part of Me”. Brittany Howard gör en mäktig ballad-insats på jazznördsfavoriten Nate Smiths “Fly (For Mike)”. Och sist men inte minst den otroliga “Ke Nako” med sydafrikanska kompositören och pianisten Bokani Dyer. 

• I den nordafrikanska sektionen hittar vi marockansk blues från Daraa Tribes och arabiska flamenco-vibbar från Algeriska Labess. 

• Jazzigt och rockigt från israeliska Shay Hazan Quintet med låten “Desert Snake”.

• Sudansksvenska Ebo Krdum har släppt ett nytt album, Diversity, och det är en oväntat väloljad kombination av afrikansk blues och svensk folkmusik. Intervjuade honom för övrigt i veckan och lät mig imponeras över hur skärpt han var. 13 språk flytande! Bara en sådan sak. 

• “She Doesn’t Love You”. Elektro-folk från sierra leonska projektet Kondi Band. 

• Ständigt briljanta Maher Cissoko har släppt en ny singel. “Miniyamba” heter den. Ett lyckopiller till låt! 

• Givetvis finns det också ett gäng klassiska hiphop-bangers att hänga upp sig på. Griselda-tugg från Westside Gunn nya album, en avskalad och tung Elucid-låt, Memphisrap från Lukah och abstrakt hiphop från brasilianska Guilherme Basta.

Tror att det ringar in det mesta, resten får ni själva upptäcka på listan. På återseende!

Musikmixtape från sommaren 2021

Efter ett sommaruppehåll som aldrig ville ta slut är Street66 äntligen tillbaka – lagom till säsongsstart. Men det är som med alla andra säsongsinledningar, man måste värma upp innan man kan prestera på topp. Skriva några slöa intromeningar, tänja lite på den kreativa ådran. Se till så att man inte sträcker sig när man försöker sätta den i krysset från halvplan.

Det har varit en sommar som har gått i slitgörats tecken. Jobb, kroppsarbete och ännu mer jobb. Jag har varit så långt bort från musikvärlden att det känns oärligt att kåsera kring Donda, Drake, ABBA och vaccinpass. Vad jag kan erbjuda är en kort anekdot från igår. Apropå vaccinpass. 

Den här texten började nästan med en lång och bitter utläggning om alla artister som släppt covidförnekande konspirationslåtar det senaste året. Spotify skrämde mig nämligen med att pusha för en ny singel från neosoul-legenden Bilal. Låten hette “Red Pill” – och ja, ni kan säkert gissa vad den handlade om. Fullständig galenskap. Låten var dessutom värdelös. Efter att den initiala chocken hade lagt sig noterade jag dock några diskrepanser. Bilal lät inte som han brukade. Han röst var hårdare – och han var britt. Spotify hade helt enkelt blandat ihop två Bilals.

…

Spellistan. Den är lite extra lång den här gången. Den rusar ikapp de månader som missats. Det blir musik från hela sommaren. Några helt sanslösa bangers, det måste sägas. För många för att rabbla här. Men ni ska få en liten teaser.

Det blir klassiskt brassesväng från André Bedurê och Lô Borges. Det blir reggae, dub och dancehall. Det blir afrobeat från Ahemaa Nwomkro och Samson Olawale, pakistansk jazz från Jaubi och psykedelisk Londonsoul från Greentea Peng.

Men det blir också Vince Staples, Silk Sonic och Tyler, The Creator. Flummigt och färgglatt från Hiatus Kaiyote, bräckligt vackert från Sufjan Stevens och ogenerat Michael Jackson-poppigt från Laura Mvula.

Bland de mer okända namnen vill jag slå ett slag för det underbara musikkollektivet Muito Kaballa och deras nya skiva Mamari. Multikonstnären Chisara Agor förtjänar också mer kärlek. 92 lyssnare i månaden på Spotify är skamligt lågt. Lyssna på hennes souliga singel ”Forever”. Sist men inte minst vill jag lyfta brassekollektivet Orquestra Afro-Brasileira och deras comebacksingel ”Damurixá” – 50 år efter deras senaste album. 

Jag kuppade dessutom in en låt från Bo Burnhams senaste comedy special – aldrig har jag lämnat en humorshow med så få skratt och så mycket existentiell ångest. På ett bra sätt, tror jag. Tänkte väl egentligen ta ”Bezos I" (för det syntsolot är inte att leka med!) men det är ju inte ens nära att vara en riktig låt. Så det ”All Eyes On Me” istället. Sad boys rise up!

Skönt att vara tillbaka igen. Lyssna igenom spellistan och skriv gärna vad du tycker. Det är alltid kul att läsa. Just den här gången MÅSTE det faktiskt finnas något för varenda jäkel. Motbevisa mig om du kan.

Till nästa gång! 

En musikmix från maj

Månadens musiksvep är ett perfekt litet mikrokosmos över allt Street66 står för. Listan börjar med Nicki Minaj och slutar med en kongolesisk artist med 3 spotifylyssnare i månaden. Precis som det ska vara.

Däremellan studsar musiken mellan ytterligheter. Först klaras hiphop- och R&B-sjoket av förhållandevis fort. Det är grisig Griselda-lunk och dreamteam-uppsättningar med Currensy, Alchemist och Freddie Gibbs vid rodret. Dessutom gubbig (men underbar) R&B från Raheem Devaughn, ”My life” från J.Coles ojämna The Off-season – och så en svensk hiphoplåt för en gångs skull. "Grace Kelly” från Jaqe och Didas EP Driftarens guide till galaxen. Ett av årets bästa svenska hiphopsläpp.

Jag har också tänjt lite på månadsgränserna för att få med en låt från Tony Allens svanesångsalbum. Reality can be whatever I want it to be. 

Efter det hiphop:iga blir det vackert bräckligt med ”Air forces” från kanadensaren Mustafas solodebut. Sedan blir det brunkig britt-rock från IDLES och Sports team och gitarrgrisigt från touaregrockaren Mdou Moctar.

I mitten kommer ett stort, tungt och genreglidande parti. Här finns electro-, jazz- och samba-influenser. Här finns också steel pan-musik och en hel uppsättning arabisk jazz. Vad sägs om det? Bra! Såklart! 

Om jag ska lyfta några låtar särskilt vill jag rikta er uppmärksamhet mot Montparnasse Musique och Mbongwana Star och deras singel “Bitumba”. Det är en pigg och egensinnig blandning av råa trumgrooves och elektroniska inslag.

Jag måste också lyfta Sons of Kemets utmärkta nya album Black to the future. Lyssna på ”Hustle” och ”To never forget the source” för att få ett smakprov på hur högklassig deras Londonjazz verkligen är.

Bland det lite mer lättsmälta kan jag rekommendera den drömsouliga och house:iga, ”Don’t forget your neighborhood” med Cola Boyy och The Avalanches. Sedan finns afrobangern ”Minus me” med Alostmen, “Nähe” med Roedelius, “Sarará” med Saidêra, “Tunnel” med Polo & Pan och Channel Tres… Och ja, ni ser ju själva. Alldeles för mycket för att lista här. In och lyssna i stället. Finns absolut ingen anledning att inte dyka ner, med ansiktet först, i den här toppenmixen. 

På återseende! 

Bästa musiken från april

April ändå. En svårplacerad månad. Ömsom sommar ömsom midvinter. Nu när den ombytliga månaden har gått mot sitt slut så kan vi äntligen pusta ut och blicka framåt mot vårvärmen. Och blicka tillbaka på en månad fylld med fantastisk musik.

En halv miljon gick och vaccinerade sig förra veckan och kanske kan man börja skönja en riktig konsertupplevelse på horisonten. Gud vet att vi är svältfödda på den varan. Men var ska man börja när dammluckorna öppnas? Varför inte börja på samma ställe som den här listan? Med hiphopkollektivet (och självutnämnda pojkbandet) Brockhampton som kommer till Annexet i januari 2022. Deras nya skiva är värd att lyssna på i sin helhet, men jag har valt ut ”Chain on” för att kicka igång Aprillistan™.

Månadens musikmix är tjock på hiphop och jag har klumpat ihop allt i ett trumtungt sjok i början av listan. För alla rap-hatare är det bara att ignorera det här stycket, men för oss andra? Vad sägs om ny musik från Alchemist och Earl Sweatshirt, Big K.R.I.T, Evidence och Little Simz. Krydda det med stenhård boombap från Benny the Butcher, en comeback för Blus Johnson&Johnson-projekt och en färgglad bling era-throwback från T!m Ned, Fat Pimp och Z-Ro, så har du en mer än nog för att fylla ditt hiphop-RDI. 

Från den pistolslungande, kokaindealande hiphopens värld till pojkrummens och hipsterfrisyrernas. Aprilmixen innehåller en stor dos nedtonad house och sovrumstechno. Funkigt och plastigt från Gilles Petersons sidoprojekt STR4TA. Mjukt och souligt från Jun Kamoda. Stämningsfullt och hypnotiskt från Hidden Spheres. Och så högintensivt och gasen-i-botten från The chemical brothers.

Listan bryggar över från det elektroniska till det afrogrooviga med den colombianska producenten Bosq:s samarbete med kamerunska Pat Kalla. En underbart färgglad afrobeat-house-explosion. Här finns också den poppiga afrobeatsbangern ”Falling for u” med Blaq Jerzee, Mr Eazi och Harmonize. 

Andra höjdpunkter med ”afro”-prefix är Ayuune Sules ”Don’t be lazy” och ”Tezaa so ndeyine” – ja hela hans nya album egentligen. Det är otroligt hur full och stor han får sin musik att låta, nästan uteslutande med rytminstrument. Jag vill också ge en snabb shout out till det malawiska bandet Madalitso band och deras låt ”Computer love”. Jag är vanligtvis inte helt såld på akustisk gitarr-musik men Madalitso band har en energi som är svår att värja sig från. På andra sidan gitarrspektrat har jag plockat med singeln ”Irriganan” från Nigers enda kvinnliga Touareg-rockband: Les Filles de illighadad. Skitigt, bluesigt och jävligt bra. 

Innan jag checkar ut ska jag lämna er med en sista rekommendation. Fimber Bravo. Ringer det en klocka? Nej, inte för mig heller. Han är från Trinidad och Tobago och är tydligen en av landets stora steel pan-spelare. Han har i alla fall släppt ett nytt album 2021: Lunar Tredd. Det är en underbart egensinnig blandning steel pan, studsiga trummor – och 80-talsinspirerad electro. Otroligt. Lyssna på låten ”Hiyah man” om du bara har tid för en. Allt finns förstås i spellistan.

Spellistan hittar ni som vanligt här. Glad lyssning! Må solen lysa på era balkonger! 

Marsmusik – kvalitet i kvadrat

Jag är tom på omvärldsspaningar och smarta paralleller den här månaden. Båten i Suezkanalen? Biden som trillar i trappan – var det i mars? Något om att världens penisar krymper på grund av global uppvärmning? Nåväl. Det är ändå musiken som är det viktigaste. Och musiken är bra. Den är fanimig alltid bra.

Marsmixen™ har musik från alla världens hörn – och genrer. 

Vad sägs om ett samarbete mellan Guinea-stjärnan Falle Nioke och svenska (doldisen?) Sir Was. Västafrikansk blues och svenskt poppig electro. Lite väl omaka va? Men nä. Det låter helt självklart.

Och de kontinentöverskridande samarbetena tar inte slut där. Här finns låten ”get sun” med det australiensiska jazz/soul-bandet Hiatus Kaiyote och den legendariska brasse-producenten Artur Verocai.

Det finns förstås ännu mer brasserepresentation på annat håll i spellistan. House-spritsiga Várias Queixas med Vintage Culture och souligt hiphopiga Dia de Saida med Thiago Elniño. Men också en annan gammal favorit – ny musik från Carwyn Ellis & Rio 18. Wales/Brasilien-samarbetet är tveklöst eklektiskt. Men det är också rakt igenom roligt, soligt och fullt av spelglädje. 

Som vanligt dignar listan av ny hiphop. Bekantingar som Armand Hammer och Brockhampton. Och den drogromantiserande Benny the Butcher nya samarbete med boombap-producenten (med New Yorks mest punchable face) Harry Fraud. Jag måste också ge en shoutout till Lil Nas X nya singel Montero (call me by your name). Inte främst för låten, utan för videon och för hur han har svarat på sociala medier-stormen. En av hiphopvärldens roligaste och mest lättälskade artister just nu.

Jag vet. Det har blivit mycket namedroppande i det här svepet. Men det skrapar inte ens ytan av allt som finns med i månadens musikmix. Här finns jazzigt afrobeat-tugg från Nubiyan Twist och Pat Thomas, och här finns mängder av potent pop. Allt man kan önska, om jag får säga det själv.

… En sista namedrop bara. Anderson .Paaks och Bruno Mars nya projekt Silk Sonic. Herregud. En honungsmjuk soulballad som spelar på precis rätt nostalgisträngar. Det är en fullkomligt oblyg hyllning till de smöriga 70-talsgrupperna och deras koreograferade dans- och stämsång. Nu så. Street66 out! 

Lyssna och njut! 

En försenad men fullpackad februarimix

Nu är det (äntligen!) här: februarisvepet. Jaja, det är en vecka sent. Men vad ska jag säga. Jag glömde bort att februari är så kort, och det slog över till mars med en suckerpunch. Sånt kan få den bäste ur balans. Hur som helst. Jag må vara sen – men jag är inte sen och tomhänt. Jag är faktiskt fullhäntare (?) än någonsin; månadens musiksvep formligen kokar över av musik.

Februarimixen är en 50 låtar lång oddysé genom ljudlandskap och över genregränser. Från supersmörig japansk jazzpop till gitarrgrisig brunkrock – och från glittrig syntpop till stenhård hiphop. 

Listan börjar med afrobeat från två arvtagare i genrens egna kungliga familj. Artisterna bakom låtarna ”As we struggle every day” och ”Free you mind” heter Femi och Made och delar ett respektingivande efternamn: Kuti. Femi och Made är nämligen barn respektive barnbarn till Fela Kuti – afrobeatgenrens urfader och obestridliga mästare. Låtarna kommer från far och son-duons nya dubbelalbum. Det är två sprudlande och spelglada tolkningar på musikarvet från Fela.

Mellan de inledande afrobeatlåtarna och den avlutande ”Wildman” från New Orleansfunkiga Cha Wa är det inte mindre 47 låtar – alldeles för många för att skriva om. I stället tänkte jag skriva några rader om de låtar som stack ut lite extra.

Först och främst måste jag lyfta Robert Glasper-remixen på Denzel Currys ”So.Incredible.pkg”. Att höra Curry rapvråla ”might rewrite your life if the price set” till Glaspers mjuka jazzproduktion är en otrolig upplevelse.

En annan hiphopfavorit är Londonartisten Ghetts låt ”Mozambique”. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad, men det är något med det mörka och stämningsfulla beatet och den sparsamt använda G-funk-slingan. Och det är definitivt något med Moonchild Sanellys grova sydafrikanska dialekt i refrängen. Genomtänkt och genomsnyggt.

Superproducenten Adrian Younge har släppt ett nytt album – The American Negro – med ett omslag värt en triggervarning. Som helhet är det lite halvdant, men jag är en sucker för 70-talsflörtande retromusik så jag fastnade direkt för titelspåret. Låten plockar oblygt från spoken word-grupper som The Last Poets, men Younge ger musiken en lyxigt soulig förpackning. 

På andra sidan genrespektrat har kritikerfavoriterna Black Country, New Road släppt ett debutalbum som höll för förväntningarna. Det är brokig gitarrmusik med lösa låtstrukturer och en allmän respektlöshet för genregränser. 

På den genreglidande rockfronten har jag ytterligare en favorit från februari: Afrodelic. Afrodelic är gitarristen Victor Diawaras brainchild och är en färgglatt electrospritsig omtolkning på klassisk Mali/touareg-rock. Gitarrtungt och elektroniskt bubbligt på samma gång. Diawara smyger till och med in ett 80-talsosande trumbreak á la Phil Collins.

Slutligen, avslutningsvis, sist men inte minst. Den vackert lågmälda afrojazzen från Johannesburg-kollektivet iPhupho L'ka Biko. Deras singel heter “uThixo Ukhona”. Inte den snärtigaste låt/band-namnskombon, men definitivt ett namn att lägga på minnet. Deras debutsingel är nostalgisk och melankolisk – och bara rakt igenom jävligt bra.

Till nästa gång! Som vanligt utlovar jag allt det bästa musikvärlden har att erbjuda. Once you go Street66-listan you never go back som man säger. Nästa gång kanske jag till och med är i tid, vem vet. 

Spellistan hittar ni som vanligt här:

En spretig och sprudlande januarimix

Ett nytt år brukar betyda någon form av omstart, även om allt känns likadant. För mig tar omstarten sig uttryck i den lilla mentala paus jag tar efter att ha färdigställt årsbästalistan. Det brukar vara välbehövligt – för mot slutet börjar jag se skivrecensioner i frukostflingorna. 66 färdiga recensioner, och hundratals albumlyssningar kan göra även den skrivgladaste knäsvag. Hur som helst så känns det alltid som en liten comeback när jag publicerar det första musiksvepet för året. Och efter att ha lagt ett självpåtvingat embargo på mitt musiklyssnande i ett par veckor så känns det piggt att återvända till musiksvepandet och låtletandet. 

Nåväl, dags att komma till själva listan kanske. Och min utläggning om omstart och comeback för mig faktiskt osökt in på en av januarilistans höjdpunkter: Sweet Trips (snärtigt betitlade) ”Walkers beware! We drive into the sun”. För er som inte känner till Sweet Trip så är de ett egensinnigt pop/rock/electro-band som hade sin storhetstid i början på 2000-talet. Deras största musikaliska gärning är det glitchiga popeposet Velocity: Design: Comfort från 2003. Ett ambitiöst album som var långt före sin tid. Deras nya singel är inte lika märklig och intrikat, men det är en otroligt snygg shoegaze-dänga. Det är deras första musik på snart tio år och det är ett kärt återseende.

I januari-popväg utmärker sig annars den sofistikerade konstbritten William Doyle och den svårgreppbara och svettigt glammiga australiensaren Kirin J Callinan. 

Det finns förstås också en god mängd opretentiös och dansant musik i januarimixen. João Selvas singel ”Navegar” är löjligt studsig och afrikansk-franska electro-projektet Voilaaas ”Fighting slowly” är afrogung när det är som bäst. 

I andra änden av spektrat återfinns den stillsamt vackra ”Umdali” från Sydafrikanska Sibusile Xaba och svenska Erik Jeors stjärnspäckade jazzsingel ”Vila din vilja”.

Listan är förstås inte komplett utan en fet portion rykande het hiphop från bland annat slowthai, Lukah och Bas. Det är en härligt spretig och sprudlande start på året. Håll till godo! 

Decembermörker och en solig musikmix

Varde ljus... snälla? Vi har alltså inte fått en enda soltimme i december. Det känns som att man borde kunna stämma någon för det. En riktig tragedi.

Jag har i alla fall gjort mitt bästa för att komma med en gnutta solljus med Novembermixen™. En strimma reggae, en gnutta afrobeat och melodier som går i dur. Det är ett musiksvep att bara dyka ner och mysa i.

(Min vintervana trogen finns det dock också en del hård hiphop på listan – menmen, man kanske kan hitta något upplyftande i det också.)

Musikmixen har dessutom en salig blandning av ungdomlig souncloudenergi och gamla gubbtoner. Jag har plockat med låtar från veteraner som AZ, Jeru The Damaja och Fatlip. Men också från nykläckta debutanter som lo-fi-producenten Omololu och brittiska rockbandet Working Men’s Club. 

Här finns också totala BANGERS från slowthai, svenska Viagra Boys och Burna Boy. Lyssna! Sola er i musiken! Snart kommer bättre tider!

Spellistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP 2020

En sprakande och bubblig höstmusik

Suck. Jag har märkt ett mönster i hur jag skriver mina musiksvep.

Jag satt och krigade med inledningen till det här musiksvepet när jag snabbt scrollade igenom bloggen för lite inspiration. Min blick stannade till vid augustilistan. ”En av mina absoluta favoritlistor”, hade jag skrivit. Sedan flög blicken snabbt tillbaka till mitt word-dokument och min första mening som stod skamset ensam: ”Oktoberlistan är kanske min bästa hittills”. Uppenbarligen är ”kanske den bästa hittills” ett återkommande tema i mina musiksvep. 

Nåja. Att min ryggradsreaktion är att tycka att varje månad är den bästa är trots allt ett gott tecken – tycker åtminstone jag.  Jag tror inte att det handlar om att jag är alltför frikostig med superlativen. Bara att att jag på riktigt känner att varje musikmix är den bästa.

Så, vad har Oktobermixen gjort för att förtjäna mitt exklusiva ”bästa”-epitet? 

Den är bra för att den är en total mix. Totalt kända och totalt okända artister - från vitt skilda genrer. Ibland låter det konstigt och forcerat med ett så stort omfång på musikstilarna, men ibland låter det självklart. Här låter det självklart. 

Listan börjar med en nybakad debutant: unga Oklahomarapparen PawPaw Rod. Det är en sån där smittsamt svängig låt. Gitarrdriven och funkig. Och en låt som aktiverar nackmusklerna och rycker i dansinstinkterna. 

Mixen innehåller också en hel del mer namnkunniga hiphopnamn. Eller vad sägs om Ghetts, Benny the Butcher, Joey Badass, Sampa the Great och Kendrick Lamar? Och för er som gillar er hiphop med housebeats har jag med två nya låtar från smooth talkern Channel Tres. En mästare i den oheliga alliansen mellan hiphop och old school-house.

Men det är inte hiphopstjärnorna som utmärker sig allra mest den här månaden. Några av mina oktoberfavoriter är rätt renodlad pop. Jävligt skarp pop. Lyssna bara på JWesterns bubbliga och mjuka Regret It All. Eller maffiga Godview från amerikanska Yummms debutplatta. Men min popfavorit är nog ändå singeln Cut it loose med det relativt obskyra Brooklynbandet Maxband. Det är som den mjukaste versionen av art punk du kan tänka dig – om Parquet Courts var ett fluffigt popband, typ. Jag vill också ge en snabb shout out till de ack så nördiga och ack så älskvärda Mountain Goats som släppte ett album förra veckan. Den försiktiga och melankoliska balladen Picture of My Dress finns med i mixen.

Min vana trogen har jag också välsignat era öron med en hel del piggt, sydamerikanskt jazzgung. Ny musik från venezeluanska kvintetten Raul Monsalve y los Forajidos, colombianska Jimena Angel och så ett par brasilianska bangers signerade Gal Costa och Ana Frango Elétrico. 

Och för att hålla er på tårna har jag avslutat månadsmixen med den råa och ökenrockiga Chismitten från Touaregbandet Mdou Moctar. Underbart! Blir varm i magen bara av att tänka på det. Höstmusik kan vara färgglad och lekfull, den också!

Listan hittar ni som vanligt här: STREET 66 MUSIKSVEP

Till nästa gång! 

En spretig septembermix

Från grime till country, från afrobeat till New Orleans-jazz. Septembermixen spretar åt alla håll genremässigt, men kvalitetsmässigt är det desto mer homogent. Högsta klass. Bara! 

September ändå. En riktigt trött månad. Vädermässigt, energimässigt, tillbaka-till-vardagen-mässigt. Tur då att det finns musik att pigga upp sig med. Och tur att street66 finns, och kan hooka upp er med den senaste och fetaste musiken. 

Septembermixen är en märklig (men underhållande) best. Listan inleds med en grimebanger från Skepta, Frisco och Jme – och ny musik från Kojey Radical och slowthai. Men den går snabbt över i ny musik från Fleet Foxes, en bluesig countryballad från Chris Stapleton och en sitar-kryddad psykedelisk popdänga från King Gizzard & the Lizard Wizard. 

Listan innehåller flera pigga hiphopsinglar från relativt okända rappare. Den souliga “What’s That”, från Louisianarapparen VRITRA och den old school-tunga “Tree Gods” från producenten Jimmy Plates tillsammans med hiphopkollektivet Endevers. Artister som helt klart förtjänar mer hype. 

Samtidigt har det varit en bra månad för afrobeat och funk. Bosq-remixen på Pat Kallas låt “Canette” är en höjdpunkt, men “Bakunda Ulu” och “Eye Vim” förtjänar också ett omnämnande. 

Självklart avslutar jag allt med lite höstjazz. Musik som låter som känslan av att sitta hopkurad framför en öppen eld. Här finns den moderna “Frontline” med Butcher Brown och den mer traditionella “Pueblo” med Aquiles Navarro. Men min personliga favorit är nog ändå “Hope – LOCK IN” med Fat Freddy’s Drop. Jag vet, jag vet. Fat Freddy’s Drop är inget jazzband. Men de har ofta flirtat med genren – och på “Hope – LOCK IN” dyker de helhjärtat in i New Orleansjazzen. Det är honungslent, lågintensivt och det givetvis i baktakt. Lyssna! Njut! 

Spellistan hittar ni som vanligt här: STREET66 MUSIKSVEP 2020. Till nästa gång!

Ny musik från Augusti! Färgglatt och hundraprocentigt

Det är roligt hur det funkar ibland. För två veckor sedan satt jag på ett café och kammade febrilt genom månadens nya musiksläpp – och hittade ingenting. Fullkomligt oinspirerat. Nu, två veckor senare, sitter jag hemma i soffan och krigar med att trimma ner en alldeles för lång augustilista.

Det släpps bra musik varje dag – ibland måste man bara leta lite mer noggrant. Augusti var tunt på stora och omtalade släpp. Inget som verkligen stod ut. Men det betyder förstås inte att det var en sämre musikmånad, bara att man måste leta lite djupare.

Resultatet av mitt letande blev en augustilista med lite färre kända namn än vanligt. Men det blev också en av mina absoluta favoritlistor.

Om augusti generellt har legat lågt på stora musiksläpp så har ändå hiphopvärlden puttrat på som vanligt. Så klart. Det går inte en månad utan högoktanig hiphop nu för tiden. Big K.R.I.T. har släppt en trumtung södernbanger, Armani Caesar och Benny the Butcher har släppt en klassisk hiphop-throwback med smakfulla scratchningar som andas DJ Premier, och Nas album har jag förstås redan skrivit om på bloggen. Men det är inte bara old man-rap på listan. Jag har också plockat med några betydligt yngre namn: Pink Siifu, Eto, Choicevaughan – för att nämna några. Jag har också plockat med Thundercats Dragon Ball Durag igen. Den här gången är det en remix med Smino och Guapdad 4000 som får inleda hela mixen. Får man ha med samma låt två gånger på samma lista? Så klart!

All denna fantastiska hiphop, och då har jag ändå lämnat ute vissa låtar som åtminstone förtjänar ett omnämnande. Inte minst Stas Thee Boss nya EP On the Corner. Det är en singel/EP-hybrid som hon har släppt som en sammanhängande låt på Spotify. I själva verket är det dryga 15 minuter med flera individuella låtar och radioskits. Lite svårt att pressa in i listan, men hon är en rappare att hålla utkik för. Helt klart.

I mitten av listan har jag tryckt in ett helt sjok av 80-talsmosig tuggummipop. Lyssna på Róisín Murphys färgstarka “Something More”, synttunga “Remote Control” med amerikanska bandet Discovery Zone. Eller varför inte “SWAY”med japanska knowone – den ostigaste och glammigaste av dem alla. En riktig toppenlåt dock, om ni frågar mig. 

Det finns också mindre mjuk musik. Hurulas “Tro på er ruin”, eller Sports Teams genombrittiska indierock på låten “Camel Crew”.

Listan huserar också Everything Everythings “Violent Sun” som ger mig 2000-talspopsrysningar genom hela nacken. Underbart. Och Stockholmsduon Teo Runsiö och Frans Torells debutlåt “Change” under pseudonymen Teddy Failure. 

Där finns också 23-åriga CHIKA med en fantastisk rnb-banger och det gladaste och färgstarkaste omslaget från augusti. Och 42-åriga Chris Stapleton med en klassisk countryballad och augustis klart själlösaste omslag. 

Om ni har lyssnat på mina listor innan så vet ni redan att det kommer en sektion med samba och MPB också. Direkt från Brasilien. Sommarglädje i destillat. Lyssna på Caixa Cubo eller Duo Gisbranco. Givetvis finns det också ny afrobeat (även om det har varit svältfött på den varan i augusti) med Muyiwa Kunnuji. Och givetvis avslutas listan med lite kvalitetsjazz. Smooth, experimentell, soulig jazz. Det blir faktiskt inte bättre än så. Mycket nöje.

STREET66 MUSIKSVEP 2020

Sommarzenit, Afrobeat och Mjuk Hiphop

En något försenad julimix, men den som väntar något gott och så vidare. 

För att inte dra ut på tiden ytterligare så ska jag hålla mig kort och koncis. Det har varit en månad full av kul, konstig och sprudlande musik. Inte ens ett världsomspännande supervirus verkar ha kunnat dämpa den musikaliska sommarglädjen. Från finske kompositören Jimi Tenors souliga disco till Detroit Swindles bubbliga Dele Sosimi-remix, till franske Blundetto och amerikanska hiphopduon Blu & Exile – i juli, i sommarens zenit, har musiken varit insvept i ett rosa värmetöcken. 

Det är visserligen nedslående att den där politiska och arga musikvågen efter George Floyd-mordet verkar ha ebbat ut. Men samtidigt är det skönt att emellanåt kunna luta sig tillbaka i verkligt upplyftande och solmosig musik. Julilistan är en mix att hämta mod och glädje ur – om inte annat. 

Listan innehåller ny musik från svenska shoegazemästarna Radio Dept., Ethiojazzgudfadern Mulatu Astatke och nyfrälsta kärleksbarden James Blake. 

Och bland de mindre namnkunniga namnen vill jag särskilt rekommendera hiphopdebutanten The Koreatown Odditys nya skiva Little Dominiques Nosebleed – ett lågmält och mystiskt litet projekt – och brittisk/gambisk/kongolesiska gruppen Afriquois nya EP Time Is A Gift Which We Share All The Time. Lite väl långdragen titel kanske, men musiken är desto mer lättsmält – lyssna bara på den underbart studsiga singeln “Ndeko Solo”.

Om ni inte känner er övertygande än så lyssna här: julimixen har bangers från Big K.R.I.T, Joey Badass, Gorillaz och King Gizzard & The Lizard Wizard. En toppenmånad enligt alla definitioner av ordet. Missa inte.

Tills nästa gång! Spotifylistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Black Lives Matter, protestmusik och tunga känslor

Det har gått en månad sedan George Floyd blev mördad av polisen i Minneapolis, men protesterna fortsätter och ilskan och sorgen brinner kvar.

Protestmusiken har varit en del av historien nästan lika länge som musiken själv. Men det är något visst med internet-erans protestmusik. Den är både hypermodern i hur snabbt den delas och sprids – samtidigt som den påminner om någon gammal muntligt traderad form av protestmusik; en protestmusik som är nära frontlinjen och som plockar upp slagord och aktuella händelser direkt.

All musik den här månaden har förstås inte varit protestmusik – och den musiken kommer med på listan, den också. Men nu är nu och nu den här månaden har gått i svartvitt och med knutna nävar. Det här är soundtracket till vår nutidshistoria.

---

Det finaste med den här tunga månadens musikflöde har varit att se hur olika artister har tolkat och bearbetat mordet och det eviga polisvåldet. Det finns så många olika berättelser att sätta text till – och känslor att ventilera.

En av de mest självklara känslorna är ilska. Och Black Lives Matter-rörelsen har haft sin beskärda del av arg och tålamodstryten musik den här månaden. Lyssna på Mr. Muthafuckin’ eXquires Bootlicker eller den mästerliga Pig Feet med Denzel Curry, Daylyt, Terrace Martin och Kamasi Washington för en verklig vredesfix. 

Sorg och uppgivenhet är två andra känslor som ligger nära till hands. Man kan också göra vacker och dov musik av det kollektiva traumat. Lyssna bara på Leon Bridges bräckliga ballad Sweeter – eller H.E.Rs I Can’t Breathe. 

Sedan, kanske allra mest spännande: att se unga artister som aldrig tidigare har tacklat politiska texter göra musik av sina känslor. Lyssna på Atlantarapparen Lil Baby och låten The Bigger Picture för att höra det från en 25-årig trap-rappares perpektiv. 

Andra sidan av det myntet är lika viktig, men mindre glödande av intention. Den tröttkörda ”vi har sett det förr och vi är jävligt trötta på det”-känslan. Som när rapveteranerna Styles P och Pharaohe Monch rappar uppgivna rader på den lämpligt betitlade: Same Shit!, Different Toilet. ”When will the struggle end, square one we’re back again”.

Och så finns den renodlade protestlåten. Den som känns komponerad för demonstrationståg och plakat. En låt som Grounds med det brittiska punkbandet IDLES – ”Do you hear that thunder? That's the sound of strength in numbers”.

Jag vill avsluta med att ändå nämna en lite speciell låt: memeguden och internetfavoriten Lil Bs singel I’m George Floyd. Rapparen bakom låtar som I’m God och Wonton Soup är inte den första man tänker på när man tänker på politisk hiphop, men hans I’m George Floyd har något egensinnigt. Den är inte särskilt insiktsfull eller kraftfull – men ärlig och öppen. Den har förstås ett par obegripliga sidospår – ”on another note, fuck breast cancer” – men det kanske man får räkna med när det kommer till Lil B. Och kanske når ”The BasedGod” en publik som inte vanligtvis lyssnar på politisk musik? Spännande att höra det från honom hur som helst.

---

Det är fantastiskt att se hur många musiker som sluter upp bakom rörelsen. Det är inte lätt att hålla protestlågan brinnande, speciellt när media gör sitt bästa för att glömma bort att protesterna fortsatte bortom de inledande upploppen. Men demonstrationerna tågar vidare och de kommer att fortsätta tåga. Det är inte en sprint, det är ett maraton, som man brukar säga. Fortsätt vara arga och fortsätt lyssna på Run The Jewels senaste platta. Till nästa gång!

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Freddie Gibbs, Moses Sumney, Kamasi Washington, 79ers Gang...

Majmixen är en eklektisk blandning. Precis som jag gillar det. Jag har suttit i min evakueringslägenhet (knyter näven och förbannar vattenskador) och släpat en fet dragg genom musikvärldens slambotten och plockat fram det allra bästa. Från hård hiphop till mjuk jazz till hoppfull afrobeat till pop till, ja, ni får gå in och kolla helt enkelt.

Majmixen börjar med några låtar hård hiphop. Kanske inte helt i säsong men jag har strategiskt lagt den först, så att de som inte vill ha mörker och ilska till sommarkaffet enkelt kan hoppa över det. För sedan blir det snabbt soligare och gladare. Rätt ur eldspottande rapverser går vi nämligen rakt in i det direkt dansvänliga.

Det börjar med en låt från 79ers Gang – det intensiva blåsbandet från New Orleans som är mer New Orleans än Jambalaya. Energin i deras livliga Mardi Gras-musik översätts förvånansvärt smidigt till inspelad musik och hela nya skivan är klart lyssningsvärd. Men för listans längds skull har jag plockat ut en låt för att representera deras sound. Och det låtvalet var tämligen enkelt: det föll på det kaxiga introspåret 79ers Bout to Blow. Älskar när artister introducerar sig själva.

Efter den käftsmällen till inledning kommer lite afrobeat-toner från Les Fréres Smith och Santrofi och, slutligen, en syntcover på Fela Kuti-klassikern Expensive Shit. Det är mer av en lekfull hyllning till den avlidne trummisen Tony Allen än något annat – men varje tillfälle att plocka med en Fela Kuti-låt kommer jag förstås att ta vara på.

Andra höjdpunkter på listan inkluderar: Foster the Peoples skamlösa Tame Impala-imitation på låten Lamb’s Wool, två låtar från Moses Sumneys nya skiva, snyggt hackiga r&b-mästerklassen Motherless Child med Denai Moore och den skruvat elektroniska Barké från Guineaartisten Falle Nioke. 

Sedan är det också en lista full med bra jazz, sån med tryck i. Den där typen av bubblande härlig Londonjazz som känns frisk och ny. Ingen sömnig cocktailjazz på den här listan. Låtarna varierar från fransosen Laurent Bardainnes lekfullt svängiga jazz, till den skrika och obekväma jazzen från Londonkollektivet Ebi Soda, till den modernt souliga jazzen från Ruby Rushton. Lyssna! Bli jazzfrälsta!

För folk som gillar otippade kombinationer kan jag också rekommendera bandet TootArds nya släpp. Bakom det lite fåniga namnet (jordgubbarna på arabiska) står bröderna Hasan och Rami Nakleh, från det omstridda området Golanhöjderna i Syrien (eller Israel om man är israelisk – eller Donald Trump). Bröderna kombinerar luftig popdisco med reggae, arabiska maqam-skalor och en god dos 80-tal. Det är egentligen en väldigt oförarglig och enkel musik. Men kombinationen av den mjuka poppen och de politiska texterna, och kvartstonerna som de spelar på gitarr och synt, är väldigt kul. Värt att kolla in om man gillar discomys och typ citypop.

Men jag vill avsluta den här texten i Gorillazlåten How Far?. Låten är ett samarbete med afrobeat-gudfadern Tony Allen, som gick bort för en månad sedan. Damon Albarn (frontmannen i Gorillaz) kände honom personligen och samarbetade med honom på flera olika musikprojekt. How Far? släpptes bara två dagar efter Tony Allens bortgång och handlar inte om honom på något sätt. Men det är en riktigt bra låt, med tunga gästverser från Skepta. Och singeln fick dessutom ett fint hyllningsomslag där de tecknade Gorillazmedlemmarna tittar upp på en bild av mästaren, med trumpinnarna i handen. En värdig låt att gå ut på. Vila i frid – till en av de största och viktigaste trummisarna någonsin. 

Tills nästa gång! Spotifylistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP

Aesop Rock, James Blake, Gilberto Gil, Yazmin Lacey...

Det blir en lugn mix den här månaden. För aprilmusiken har varit i symbios med omvärlden – ingen dansar eller festar nu. I stället blir det studsigt, lätt och ledigt. En inbjudande mix helt enkelt; en jobba hemma-, eller ta en vårsolspromenad-mix. 

Det är mycket jazz och mycket jazzigt på aprillistan. Renodlad jazz i form av Bob Reynolds, men också jazzig house från Magou, och jazzig r&b från Yazmin Lacey. 

Men det är också ett extra fokus på nya brasilianska släpp. Både i form av veteraner som Gilberto Gil, men också pigga släpp från nykomlingarna Natalie Greffel och Giovani Cidreira.

Aprilmixen innehåller dessutom ett gäng mer namnkunniga artister. Ny musik från Aesop Rock, Kid Cudi och James Blake. Bland annat. In och lyssna!

Spellistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP

Corona, Corona, Corona

Ni är trötta på det, jag är trött på det. Det där viruset. Jag nöjer mig med att konstatera att det är en handfull ruggiga månader som 2020 har bjudit på hittills. Ett enda utdraget ”ur askan i elden”-moment.

Gott är det väl då att vi har musiken. Och med all den här påtvingade hemma-tiden har man äntligen möjlighet att komma ikapp med sitt musiklyssnande. Jag har doppat mina handspritade händer i den stadiga strömmen musikskit och vaskat fram de klarast lysande gulkornen från mars. Bara för er att luta er tillbaka och njuta.

Marslistan är 35 låtar lång och min vana trogen har jag försökt balansera ut musikvärldens Europa/Nordamerika-fixering med ett gäng otroliga låtar från Afrika och Sydamerika. Här finns mer bekanta namn som The Weeknd, Childish Gambino och Tony Allen – men också mer obskyra namn som Al-Qasar, Bamba Wassolou Groove och Native Dancer. 

Det är ett mixtape fyllt med färg och flytkraft. Ingen tid för uppgiven blues nu, det får vi tillräckligt med från nyheterna. Så sträck på er, drick en sugrörsdrink, öppna fönstret och lapa lite vårsol. Och glöm inte att lyssna på listan förstås.

Ta hand om er och kom ihåg att tvätta händerna!

STREET66 MUSIKSVEP