En försenad men fullpackad februarimix
Nu är det (äntligen!) här: februarisvepet. Jaja, det är en vecka sent. Men vad ska jag säga. Jag glömde bort att februari är så kort, och det slog över till mars med en suckerpunch. Sånt kan få den bäste ur balans. Hur som helst. Jag må vara sen – men jag är inte sen och tomhänt. Jag är faktiskt fullhäntare (?) än någonsin; månadens musiksvep formligen kokar över av musik.
Februarimixen är en 50 låtar lång oddysé genom ljudlandskap och över genregränser. Från supersmörig japansk jazzpop till gitarrgrisig brunkrock – och från glittrig syntpop till stenhård hiphop.
Listan börjar med afrobeat från två arvtagare i genrens egna kungliga familj. Artisterna bakom låtarna ”As we struggle every day” och ”Free you mind” heter Femi och Made och delar ett respektingivande efternamn: Kuti. Femi och Made är nämligen barn respektive barnbarn till Fela Kuti – afrobeatgenrens urfader och obestridliga mästare. Låtarna kommer från far och son-duons nya dubbelalbum. Det är två sprudlande och spelglada tolkningar på musikarvet från Fela.
Mellan de inledande afrobeatlåtarna och den avlutande ”Wildman” från New Orleansfunkiga Cha Wa är det inte mindre 47 låtar – alldeles för många för att skriva om. I stället tänkte jag skriva några rader om de låtar som stack ut lite extra.
Först och främst måste jag lyfta Robert Glasper-remixen på Denzel Currys ”So.Incredible.pkg”. Att höra Curry rapvråla ”might rewrite your life if the price set” till Glaspers mjuka jazzproduktion är en otrolig upplevelse.
En annan hiphopfavorit är Londonartisten Ghetts låt ”Mozambique”. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad, men det är något med det mörka och stämningsfulla beatet och den sparsamt använda G-funk-slingan. Och det är definitivt något med Moonchild Sanellys grova sydafrikanska dialekt i refrängen. Genomtänkt och genomsnyggt.
Superproducenten Adrian Younge har släppt ett nytt album – The American Negro – med ett omslag värt en triggervarning. Som helhet är det lite halvdant, men jag är en sucker för 70-talsflörtande retromusik så jag fastnade direkt för titelspåret. Låten plockar oblygt från spoken word-grupper som The Last Poets, men Younge ger musiken en lyxigt soulig förpackning.
På andra sidan genrespektrat har kritikerfavoriterna Black Country, New Road släppt ett debutalbum som höll för förväntningarna. Det är brokig gitarrmusik med lösa låtstrukturer och en allmän respektlöshet för genregränser.
På den genreglidande rockfronten har jag ytterligare en favorit från februari: Afrodelic. Afrodelic är gitarristen Victor Diawaras brainchild och är en färgglatt electrospritsig omtolkning på klassisk Mali/touareg-rock. Gitarrtungt och elektroniskt bubbligt på samma gång. Diawara smyger till och med in ett 80-talsosande trumbreak á la Phil Collins.
Slutligen, avslutningsvis, sist men inte minst. Den vackert lågmälda afrojazzen från Johannesburg-kollektivet iPhupho L'ka Biko. Deras singel heter “uThixo Ukhona”. Inte den snärtigaste låt/band-namnskombon, men definitivt ett namn att lägga på minnet. Deras debutsingel är nostalgisk och melankolisk – och bara rakt igenom jävligt bra.
Till nästa gång! Som vanligt utlovar jag allt det bästa musikvärlden har att erbjuda. Once you go Street66-listan you never go back som man säger. Nästa gång kanske jag till och med är i tid, vem vet.
Spellistan hittar ni som vanligt här:
