Soundtrack till vardagslunken – Musikmixen 2021

September har varit den förlamande trötthetens månad. Återgången till vardagslunket har lett till par grejer. 1. Jag har aktivt undvikit alla (musik)nyheter. 2. Jag har inte ens vågat blicka mot den allt mer svällande mejlkorgen som biter på skuldkänslan varje gång det plingar till i mobilen. 

Musikmässigt har jag fastnat i ö-musik, Kap Verde, Haiti och Trinidad och Tobago. Kanske bjuder jag på en spellista här i veckorna, vem vet. 

Jag har också lyssnat på belarusisk folk, electro och electro-folk till ett reportage om musiken under protesterna förra året. Varierande kvalitet, måste jag erkänna. Men spana in artisten SHUMA om ni vill ha en inblick i min arbetsvecka.

Nåväl, jag ska inte dra ut på blogg-biten av det här inlägget längre än jag behöver. Tillåt mig presentera ett urval av veckans bangers. I dag i listform! 

• Här finns den drypande sarkastiska “Thank You”, med belgisk-karibiska artisten Charlotte Adigéry. En låt där hon tackar alla fantastiska män som åtar sig sig att hjälpa henne, rätta henne, förklara för henne, trots att hon inte ens har frågat. Äntligen lite välförtjänt uppskattning till oss män! 

• Din månatliga dos bubblig indienostalgi, signerad Mathien och låten “Baptized”.

• Sufjan Stevens fortsätter släppa fantastiska singlar med fruktansvärda omslag. Nu är skivan slutligen ute och den gör ingen besviken (musikaliskt alltså). Utöver de låtar som redan har florerat på musiksvepet så passar jag på att tipsa jag om låten “Fictional California”.

• Rapparen Blu är tillbaka med (ännu) ett Beatles-beats. Det mest tolkade bandet (enligt whosampled) men definitivt inte det mest samplade. 

• Marlon Craft – “Halal”. Youtube-rapparen som har tagit det långa och svåra klivet ut i den “riktiga” musikvärlden fortsätter att imponera.

• Ishmael Ensambles – “Morning Chorus”. En vackert diskret låt som börjar i det lilla och försiktiga för att sedan växa sig stor i ett triumferande crescendo.

• Bakithi Kumalo – “Happy village”. Den sydafrikanska basisten med en spotifysida som ser ut som din farbrors facebook. En lätt och ljus låt som sprudlar av spelglädje. Jazzig och liksom svävande. 

• “OOO”. Den portugisiske producenten Branko är tillbaka med avig elektronisk låt. Uppklippt men inbjudande och medryckande. 

• Den egensinniga grime-MC:n och producenten Casisdead har släppt nytt. “Park assist” är en mörk och synttung singel – dressad i hans patenterat sega och abstrakta flow.

• Internetfavoriten och undergroundrapparen Lil Ugly Mane har börjat släppa musik igen. Långt borta är den sega södernrappen – hans två senaste singlar låter som rostig alt-rock direkt från 1997. Otippat, men bra. 

• Little Simz fortsätter gå från klarhet till klarhet. På nya albumet är hon lekfullare än någonsin. På höjdpunkten “Point and Kill” teamar hon upp med Nigerianska stjärnproducenten Obongjayar för en afrobeats-stöpt hitlåt.

• I kategorian “jazz med mjukt soulig sång” har jag tre låtar att lyfta särskilt. Ari Lennox flyter lätt över Theo Crokers trumpet på “Every Part of Me”. Brittany Howard gör en mäktig ballad-insats på jazznördsfavoriten Nate Smiths “Fly (For Mike)”. Och sist men inte minst den otroliga “Ke Nako” med sydafrikanska kompositören och pianisten Bokani Dyer. 

• I den nordafrikanska sektionen hittar vi marockansk blues från Daraa Tribes och arabiska flamenco-vibbar från Algeriska Labess. 

• Jazzigt och rockigt från israeliska Shay Hazan Quintet med låten “Desert Snake”.

• Sudansksvenska Ebo Krdum har släppt ett nytt album, Diversity, och det är en oväntat väloljad kombination av afrikansk blues och svensk folkmusik. Intervjuade honom för övrigt i veckan och lät mig imponeras över hur skärpt han var. 13 språk flytande! Bara en sådan sak. 

• “She Doesn’t Love You”. Elektro-folk från sierra leonska projektet Kondi Band. 

• Ständigt briljanta Maher Cissoko har släppt en ny singel. “Miniyamba” heter den. Ett lyckopiller till låt! 

• Givetvis finns det också ett gäng klassiska hiphop-bangers att hänga upp sig på. Griselda-tugg från Westside Gunn nya album, en avskalad och tung Elucid-låt, Memphisrap från Lukah och abstrakt hiphop från brasilianska Guilherme Basta.

Tror att det ringar in det mesta, resten får ni själva upptäcka på listan. På återseende!

Musikmixtape från sommaren 2021

Efter ett sommaruppehåll som aldrig ville ta slut är Street66 äntligen tillbaka – lagom till säsongsstart. Men det är som med alla andra säsongsinledningar, man måste värma upp innan man kan prestera på topp. Skriva några slöa intromeningar, tänja lite på den kreativa ådran. Se till så att man inte sträcker sig när man försöker sätta den i krysset från halvplan.

Det har varit en sommar som har gått i slitgörats tecken. Jobb, kroppsarbete och ännu mer jobb. Jag har varit så långt bort från musikvärlden att det känns oärligt att kåsera kring Donda, Drake, ABBA och vaccinpass. Vad jag kan erbjuda är en kort anekdot från igår. Apropå vaccinpass. 

Den här texten började nästan med en lång och bitter utläggning om alla artister som släppt covidförnekande konspirationslåtar det senaste året. Spotify skrämde mig nämligen med att pusha för en ny singel från neosoul-legenden Bilal. Låten hette “Red Pill” – och ja, ni kan säkert gissa vad den handlade om. Fullständig galenskap. Låten var dessutom värdelös. Efter att den initiala chocken hade lagt sig noterade jag dock några diskrepanser. Bilal lät inte som han brukade. Han röst var hårdare – och han var britt. Spotify hade helt enkelt blandat ihop två Bilals.

…

Spellistan. Den är lite extra lång den här gången. Den rusar ikapp de månader som missats. Det blir musik från hela sommaren. Några helt sanslösa bangers, det måste sägas. För många för att rabbla här. Men ni ska få en liten teaser.

Det blir klassiskt brassesväng från André Bedurê och Lô Borges. Det blir reggae, dub och dancehall. Det blir afrobeat från Ahemaa Nwomkro och Samson Olawale, pakistansk jazz från Jaubi och psykedelisk Londonsoul från Greentea Peng.

Men det blir också Vince Staples, Silk Sonic och Tyler, The Creator. Flummigt och färgglatt från Hiatus Kaiyote, bräckligt vackert från Sufjan Stevens och ogenerat Michael Jackson-poppigt från Laura Mvula.

Bland de mer okända namnen vill jag slå ett slag för det underbara musikkollektivet Muito Kaballa och deras nya skiva Mamari. Multikonstnären Chisara Agor förtjänar också mer kärlek. 92 lyssnare i månaden på Spotify är skamligt lågt. Lyssna på hennes souliga singel ”Forever”. Sist men inte minst vill jag lyfta brassekollektivet Orquestra Afro-Brasileira och deras comebacksingel ”Damurixá” – 50 år efter deras senaste album. 

Jag kuppade dessutom in en låt från Bo Burnhams senaste comedy special – aldrig har jag lämnat en humorshow med så få skratt och så mycket existentiell ångest. På ett bra sätt, tror jag. Tänkte väl egentligen ta ”Bezos I" (för det syntsolot är inte att leka med!) men det är ju inte ens nära att vara en riktig låt. Så det ”All Eyes On Me” istället. Sad boys rise up!

Skönt att vara tillbaka igen. Lyssna igenom spellistan och skriv gärna vad du tycker. Det är alltid kul att läsa. Just den här gången MÅSTE det faktiskt finnas något för varenda jäkel. Motbevisa mig om du kan.

Till nästa gång! 

Bästa musiken från april

April ändå. En svårplacerad månad. Ömsom sommar ömsom midvinter. Nu när den ombytliga månaden har gått mot sitt slut så kan vi äntligen pusta ut och blicka framåt mot vårvärmen. Och blicka tillbaka på en månad fylld med fantastisk musik.

En halv miljon gick och vaccinerade sig förra veckan och kanske kan man börja skönja en riktig konsertupplevelse på horisonten. Gud vet att vi är svältfödda på den varan. Men var ska man börja när dammluckorna öppnas? Varför inte börja på samma ställe som den här listan? Med hiphopkollektivet (och självutnämnda pojkbandet) Brockhampton som kommer till Annexet i januari 2022. Deras nya skiva är värd att lyssna på i sin helhet, men jag har valt ut ”Chain on” för att kicka igång Aprillistan™.

Månadens musikmix är tjock på hiphop och jag har klumpat ihop allt i ett trumtungt sjok i början av listan. För alla rap-hatare är det bara att ignorera det här stycket, men för oss andra? Vad sägs om ny musik från Alchemist och Earl Sweatshirt, Big K.R.I.T, Evidence och Little Simz. Krydda det med stenhård boombap från Benny the Butcher, en comeback för Blus Johnson&Johnson-projekt och en färgglad bling era-throwback från T!m Ned, Fat Pimp och Z-Ro, så har du en mer än nog för att fylla ditt hiphop-RDI. 

Från den pistolslungande, kokaindealande hiphopens värld till pojkrummens och hipsterfrisyrernas. Aprilmixen innehåller en stor dos nedtonad house och sovrumstechno. Funkigt och plastigt från Gilles Petersons sidoprojekt STR4TA. Mjukt och souligt från Jun Kamoda. Stämningsfullt och hypnotiskt från Hidden Spheres. Och så högintensivt och gasen-i-botten från The chemical brothers.

Listan bryggar över från det elektroniska till det afrogrooviga med den colombianska producenten Bosq:s samarbete med kamerunska Pat Kalla. En underbart färgglad afrobeat-house-explosion. Här finns också den poppiga afrobeatsbangern ”Falling for u” med Blaq Jerzee, Mr Eazi och Harmonize. 

Andra höjdpunkter med ”afro”-prefix är Ayuune Sules ”Don’t be lazy” och ”Tezaa so ndeyine” – ja hela hans nya album egentligen. Det är otroligt hur full och stor han får sin musik att låta, nästan uteslutande med rytminstrument. Jag vill också ge en snabb shout out till det malawiska bandet Madalitso band och deras låt ”Computer love”. Jag är vanligtvis inte helt såld på akustisk gitarr-musik men Madalitso band har en energi som är svår att värja sig från. På andra sidan gitarrspektrat har jag plockat med singeln ”Irriganan” från Nigers enda kvinnliga Touareg-rockband: Les Filles de illighadad. Skitigt, bluesigt och jävligt bra. 

Innan jag checkar ut ska jag lämna er med en sista rekommendation. Fimber Bravo. Ringer det en klocka? Nej, inte för mig heller. Han är från Trinidad och Tobago och är tydligen en av landets stora steel pan-spelare. Han har i alla fall släppt ett nytt album 2021: Lunar Tredd. Det är en underbart egensinnig blandning steel pan, studsiga trummor – och 80-talsinspirerad electro. Otroligt. Lyssna på låten ”Hiyah man” om du bara har tid för en. Allt finns förstås i spellistan.

Spellistan hittar ni som vanligt här. Glad lyssning! Må solen lysa på era balkonger! 

En försenad men fullpackad februarimix

Nu är det (äntligen!) här: februarisvepet. Jaja, det är en vecka sent. Men vad ska jag säga. Jag glömde bort att februari är så kort, och det slog över till mars med en suckerpunch. Sånt kan få den bäste ur balans. Hur som helst. Jag må vara sen – men jag är inte sen och tomhänt. Jag är faktiskt fullhäntare (?) än någonsin; månadens musiksvep formligen kokar över av musik.

Februarimixen är en 50 låtar lång oddysé genom ljudlandskap och över genregränser. Från supersmörig japansk jazzpop till gitarrgrisig brunkrock – och från glittrig syntpop till stenhård hiphop. 

Listan börjar med afrobeat från två arvtagare i genrens egna kungliga familj. Artisterna bakom låtarna ”As we struggle every day” och ”Free you mind” heter Femi och Made och delar ett respektingivande efternamn: Kuti. Femi och Made är nämligen barn respektive barnbarn till Fela Kuti – afrobeatgenrens urfader och obestridliga mästare. Låtarna kommer från far och son-duons nya dubbelalbum. Det är två sprudlande och spelglada tolkningar på musikarvet från Fela.

Mellan de inledande afrobeatlåtarna och den avlutande ”Wildman” från New Orleansfunkiga Cha Wa är det inte mindre 47 låtar – alldeles för många för att skriva om. I stället tänkte jag skriva några rader om de låtar som stack ut lite extra.

Först och främst måste jag lyfta Robert Glasper-remixen på Denzel Currys ”So.Incredible.pkg”. Att höra Curry rapvråla ”might rewrite your life if the price set” till Glaspers mjuka jazzproduktion är en otrolig upplevelse.

En annan hiphopfavorit är Londonartisten Ghetts låt ”Mozambique”. Jag kan inte exakt sätta fingret på vad, men det är något med det mörka och stämningsfulla beatet och den sparsamt använda G-funk-slingan. Och det är definitivt något med Moonchild Sanellys grova sydafrikanska dialekt i refrängen. Genomtänkt och genomsnyggt.

Superproducenten Adrian Younge har släppt ett nytt album – The American Negro – med ett omslag värt en triggervarning. Som helhet är det lite halvdant, men jag är en sucker för 70-talsflörtande retromusik så jag fastnade direkt för titelspåret. Låten plockar oblygt från spoken word-grupper som The Last Poets, men Younge ger musiken en lyxigt soulig förpackning. 

På andra sidan genrespektrat har kritikerfavoriterna Black Country, New Road släppt ett debutalbum som höll för förväntningarna. Det är brokig gitarrmusik med lösa låtstrukturer och en allmän respektlöshet för genregränser. 

På den genreglidande rockfronten har jag ytterligare en favorit från februari: Afrodelic. Afrodelic är gitarristen Victor Diawaras brainchild och är en färgglatt electrospritsig omtolkning på klassisk Mali/touareg-rock. Gitarrtungt och elektroniskt bubbligt på samma gång. Diawara smyger till och med in ett 80-talsosande trumbreak á la Phil Collins.

Slutligen, avslutningsvis, sist men inte minst. Den vackert lågmälda afrojazzen från Johannesburg-kollektivet iPhupho L'ka Biko. Deras singel heter “uThixo Ukhona”. Inte den snärtigaste låt/band-namnskombon, men definitivt ett namn att lägga på minnet. Deras debutsingel är nostalgisk och melankolisk – och bara rakt igenom jävligt bra.

Till nästa gång! Som vanligt utlovar jag allt det bästa musikvärlden har att erbjuda. Once you go Street66-listan you never go back som man säger. Nästa gång kanske jag till och med är i tid, vem vet. 

Spellistan hittar ni som vanligt här:

En spretig och sprudlande januarimix

Ett nytt år brukar betyda någon form av omstart, även om allt känns likadant. För mig tar omstarten sig uttryck i den lilla mentala paus jag tar efter att ha färdigställt årsbästalistan. Det brukar vara välbehövligt – för mot slutet börjar jag se skivrecensioner i frukostflingorna. 66 färdiga recensioner, och hundratals albumlyssningar kan göra även den skrivgladaste knäsvag. Hur som helst så känns det alltid som en liten comeback när jag publicerar det första musiksvepet för året. Och efter att ha lagt ett självpåtvingat embargo på mitt musiklyssnande i ett par veckor så känns det piggt att återvända till musiksvepandet och låtletandet. 

Nåväl, dags att komma till själva listan kanske. Och min utläggning om omstart och comeback för mig faktiskt osökt in på en av januarilistans höjdpunkter: Sweet Trips (snärtigt betitlade) ”Walkers beware! We drive into the sun”. För er som inte känner till Sweet Trip så är de ett egensinnigt pop/rock/electro-band som hade sin storhetstid i början på 2000-talet. Deras största musikaliska gärning är det glitchiga popeposet Velocity: Design: Comfort från 2003. Ett ambitiöst album som var långt före sin tid. Deras nya singel är inte lika märklig och intrikat, men det är en otroligt snygg shoegaze-dänga. Det är deras första musik på snart tio år och det är ett kärt återseende.

I januari-popväg utmärker sig annars den sofistikerade konstbritten William Doyle och den svårgreppbara och svettigt glammiga australiensaren Kirin J Callinan. 

Det finns förstås också en god mängd opretentiös och dansant musik i januarimixen. João Selvas singel ”Navegar” är löjligt studsig och afrikansk-franska electro-projektet Voilaaas ”Fighting slowly” är afrogung när det är som bäst. 

I andra änden av spektrat återfinns den stillsamt vackra ”Umdali” från Sydafrikanska Sibusile Xaba och svenska Erik Jeors stjärnspäckade jazzsingel ”Vila din vilja”.

Listan är förstås inte komplett utan en fet portion rykande het hiphop från bland annat slowthai, Lukah och Bas. Det är en härligt spretig och sprudlande start på året. Håll till godo!