Hiphop, pop och konsten att skjuta upp!

Månadens musiksvep bjuder på mycket pop, lite hiphop och en perfekt balans av skitigt och mjukt. Dessutom: svajigt filosoferande kring formuleringar och lösningsorienterad prokrastinering. (Den som bara vill lyssna på den fina musiken kan förstås bara scrolla ner).

Förra månaden förberedde jag en ingressmening inför det här musiksvepet. Eftersom det är omöjligt att förutspå vilka musikhändelser som kommer vara aktuella en månad in i framtiden så optade jag för det säkra alternativet: plattityder om vädret. ”Nu har vårsolen äntligen orkat sig över vinterhorisonten – välkommen att bada i vårmyset”, formulerade jag mig.

Spola fram klockan till första veckan i april och snön faller horisontellt utanför fönstret. Min lökiga vårformulering hade fallit offer för det nyckfulla aprilvädret. ”Dumt att slösa bort en färdigskriven mening”, tänkte jag och sköt upp musiksvepskrivandet. Och se på fan om det inte har blivit vår igen! Lathet lönar sig. Välkomna att bada i vårmyset! 

Minns ni Muse? Knappt jag heller. Brittrockarna får äran att inleda månadens musiksvep – med månadens sämsta låt. De sållar sig till listan av (halv)respektabla artister som har svalt det röda pillret med hull och hår. Singeln ”Compliance” är en musikalisk representation över vad som skulle hända om tunnelbanekändisen Jesustanten steg in i båset och la en vers. Kolrenad konspirationslyrik! Så här marknadsförde de låten på Instagram:

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av MUSE (@muse)

Joyner Lucas bjöd även han på ett edgy iq-bottennapp med låten ”Ye Not Crazy” – till ingens förvåning. Men. Nog raljerat. Här kommer månadens höjdpunkter! 

Jag har inte tröttnat på retroinspirerad psykedelisk soul och jag hoppas att ni inte har gjort det heller. Få band gör det lika bra som Monophonics. Nya singeln ”Warpaint” är kvalitet i kvadrat. Ösigt och fuzzigt men samtidigt med en melodisk mjukhet.

Mars har radat upp bangers i olika genrer och stilar. Rosalías nya album kan väl egentligen räknas in i sin helhet (inte lika bra som förra, men betydligt mer bangers-tungt) men jag väljer att lyfta låten ”SAOKO” lite extra i det här svepet. Passar också på att slå ett slag för electropopdängan ”Step by Step” med Braxe & Falcon och indieälsklingen Panda Bear (Noah Lennox) på sång.

På annat håll fortsätter Weval att släppa högoktanigt poppig house, ständigt överraskande Sudan Archives bidrar med soulig popperfektion på låten ”Home Maker” och rymdrockarna Spiritualized (mest kända från 90-talsklassikern Ladies and gentlemen we’re floating in space) bjuder på throwbackindie. Caroline Polachek, en mästare på det dramatiska och smäktande, gör syntig och storslagen pop på låten ”Billions” och australiska Hatchie fyller den färgglada popkvotan med ”Lights On”. En låt som låter som om shoegaze fick en bebis med lyxig dansgolvspop.

Everything Everything är tillbaka med ny musik, de också. Jag tycker fortfarande att de är plågsamt ojämna men när de träffar rätt är deras musik både rolig och oväntad. Som tur är lutar deras senaste släpp mer mot det roliga – singeln ”Teletype” är en liten glädjeinjektion. Hipsterfavoritena Arcade Fires singel ”The Lightning” är färgstark den också, men Arcade Fire är väl i princip alltid bra?

Jag har också fastnat lite extra för två spensliga och välfriserade brittiska rappare den här månaden. ArrDee som är 19 men låter som en gammal geezer nere på puben. Och så Aitch som lägger souliga flows på tjock Manchester-dialekt. Låtarna ”War” och ”Baby” är en bra introduktion till deras skilda sounds.

Jag vill också ge en shoutout till den uppiggande duon Denzel Curry och T-Pain. Deras nya singel ”Troubles” har Kenny Beats på just det, beatet. En låt som pratar om problem på ett lättsamt och enkelt sätt.

Övrigt nämnvärt från hiphopvärlden:

• ”How the Story Goes” med Wiz Khalifa, Big K.R.I.T och Girl Talk. Härligt tillbakalutad hiphop.

• ”Bekväm”. Svensk hiphops Farsan Baloo-karaktär Aki är tillbaka med Masse Salazar på the one’s and two’s. Jag intervjuade Aki i vintras (plugg!) och han är precis så rolig och avslappnad som man hoppas att han är.

• ”No Effort”. En bounce:ig New York-historia med den älskvärda Princess Nokia.

För månadens dos smooth shit står Jordan Rakei, Rex Orange County (med gästvers från Tyler, the Creator), Londonbaserade jazzkollektivet Kokoroko och två solmosiga låtar från afrojazzarna Jembaa Grooves senaste skiva. 

Sist men inte minst en eklektisk kvartett låtar från Afrika. Afroblues med Oumou Sangaré, gitarrbaserad soukous med Gonora Sounds, verkligt säregen musik med den mystiske Papé Nziengui och överdådigt pampiga ”Yenmule Muladdiwen” med Fanfara Station.

Det och mycket mer hittar ni på månadens lista. På återseende!

Solig vårmusik och falska förhoppningar

Februari kom och gick och så kunde man plötsligt skönja lite vår. Falsk trygghet förstås (nu sitter man bara och väntar på att ett historiskt snökaos ska driva in) men trevligt så länge det varar. 

Den här månaden har jag dykt djupt ner i det udda, märkliga, svåra och obegripliga. Åtminstone i jobblivet. I det verkliga livet har jag gjort precis tvärt om. Som en motreaktion mot den svårsmälta musiken jag har tuggat i jobbet har jag spenderat min (sparsamma) fritid med att lyssna på enkel och snäll musik. Det speglas i svepet.

På februarilistan finns gott om solig musik. Det bjuds på varm och inbjudande afrofusion från den västafrikanska-brittiska diasporan med det färgstarka energiknippet K.O.G. – färgen speglas i omslaget, inte så mycket i låttexten kanske. Det blir också dubbelt upp lyxig och jazzig afropop med Juanita Euka. Med mjuka rumbarytmer och välproducerad popkänslighet. Och så de solmosigaste av dem alla: ”Only you know” med drömpopsduon Beach House. Från nya skivan Once twice melody. 

Februarimixen är också ovanligt full av olika former av elektronisk musik. 

”Nova” – en hypnotiskt repetitiv electrosingel från IDM-världens eviga mystery man Burial.

”Minute by minute” – bombastisk electrofunkpop (är det en genre? Borde vara det) med holländska (jaja, nederländska) Weval. 

”Estación Esperanza” – Sofia Kourtesis bygger sin singel kring den feelgood-nostalgiska ”Me gustas tú” av Manu Chao. Visst är jag lättflörtad när det kommer till Manu Chao och Esperanza-plattan, men peruanska Kourtesis hittar något oemotståndligt bubbligt i sin house-rekontextualisering av Manu Chaos gamla hitsingel. ”¿Qué horas son mi corazón?”

För de substansstinna dansgolvstuggarna finns här också ”Rosewood” med den brittiske producenten Bonobo, och Axel Bomans remix av ”Et annet sted”, med norska Hubbabubbaklubb. 

Hiphop? Givetvis. 

Det blir smooth skit från den soulpackade trion Saba, 6lack och Smino.

Pusha T släpper nytt och låter som han alltid gör – jävligt bra! Han hade sitt otroliga år 2018 och sedan försvann han. Det känns tryggt att ha honom tillbaka.

Listan innehåller förstås också sin beskärda del klassiskt brunkig NY-rap från Conway och Roc Marciano. Typen av hiphop där man nästan kan höra dem väsa rapraderna genom tänderna. En subtil hårdhet, om det nu finns något sådant. 

Pop och rock då? Jo då. Tillåt mig bli långrandig. 

”Little League” med indieälsklingen Wallice. Visst, det är zeitgestmusik. Den emopoppiga balladen som pendlar mellan känslobefriat lågmäld sång och förlösande skrikande refränger är påtagligt ”rätt i tiden”. Det är gjort, det är tippat, men det är så ruggigt välgjort. 

”Letters in concrete” med Memphis LK. Kanske kvalar hennes musik in på guilty pleasure-kontot? Nya singeln är väldigt producerad. Den är melodiskt enkel och radiopopigt plastig. Men den har en otroligt ear worm-kvalitet. ”All the leeeeettteerrs written in concrete”. Det sätter sig på huvudet, på bästa möjliga vis! 

”Toubouk inte chihoussay”. Högklassig Touaregrock signerat Etran de L’air. Fullt med karaktäristiskt stökiga men melodiska gitarrslingor.

”Faller” med svenska Moonica Mac. Mac sjunger i sin måttfulla och patenterat vackra sagoröst. Jag myser av den här vågen av moderna tolkningar på svensk folk- och vismusik som växt fram under senare år. Benjamin Ingrossos senaste skiva är väl det tydligaste kvittot på trenden, men Moonica Mac är nog det (musikaliskt) bästa exemplet!

”King of Sweden” med pappapopparna Future Islands. Det är en klassisk Future Islands-låt i alla bemärkelser. Matande trummor – check, tjocka syntar – check, smäktande sång – check. Här låter sångaren Sam Herring sången (och musiken) svälla upp till ett öronbedövande crescendo. Sverigekopplingen då, finns det något att hämta där? Nja. Den verkar faktiskt obefintligt, titeln till trots.

Discofunkiga ”There’s only one” med Winston Surfshirt och Genesis Owusu. Owusu verkar vara oförmögen att missa just nu. Han har radat upp en snuskig hitkavalkad senaste tiden. Den här singeln är inget undantag.

Och så en riktig throwback. Jazzig citypop från en av genrens verkligt stora: Taeko Onuki. Hon sjunger fortfarande som att året är 1977 och hon står med en mild sommarvind i håret, på en båt eller strand någonstans. Löjligt sorglöst. Hennes röst har inte åldrats en dag. 

Sist men inte minst: två jazztips!

Rak jazzfunk från Ezra Collective som kopierar Parliament-estetiken, men med betydligt mycket mindre utomjordingar. Och så mina gamla favoriter: polska domedagsjazzarna Niechęć. Det är dystopiskt, deppigt och maskinlikt malande. Jävligt bra! Kanske ett logiskt ställe att sätta punkt också när världen går i bitar.

Till nästa gång! Njut av musiken! Läs inte bara de deppiga nyheterna! 

(Någorlunda) Nytt år, ny musik!

Det är något särskilt med årskiften. Inte på ett bra sätt. Man bränner liksom av de stora höjdpunkterna i december bara för att landa i två månaders pyspunka. Det är skrämmande hur lätt man viker ner sig för denna bistra sanning. 

Men livet måste levas framåt, som ångesthipstern Sören Kierkegaard lär ha sagt. Nytt år, nya tristesser.

2022 är tigerns år enligt kinesisk astrologi. Det säger mig ingenting men det låter coolt. Ett steg framåt från råttans och oxens år måste det ju i alla fall vara. På Street66 inviger vi tigeråret med ett varmt och spännande musiksvep. Det blir melodiskt, melankoliskt och m… megakul? Jaja. Lite ringrostighet i skrivarmen får man räkna med efter ett vinteruppehåll. Nu! Ny musik! Häng på! 

Dublin, vackra, skitiga musikstaden Dublin. Det finns en soul i den irländska popen. ”The irish are the black people of Europe”, som det klassiska citat från The Commitments lyder – har väl åldrats så där halvbra, men jag är beredd att se mellan fingrarna för allt Commitments-relaterat. Fountains D.C:s senaste singel ”Jackie Down the Line” är Dublin in i själen. En indiebanger som andas 2000-tal och hembrända cd-skivor. What good is happiness to me if I have to wield it carefully? skrålar sångaren Grian Chatten på sin bredaste Dublin-dialekt.

Den pretentiösa och högtflygande popen har för övrigt haft en strålande inledning på 2022. Förutom Fountains D.C. har Daniel Rossen släppt en utmärkt melankolisk indieballad, Anaïs Mitchell en retropaketerad och americanaosande popjuvel och så Marissa Nadlers fantastiska singel ”Seabird”. Hennes utsmetade folkmystik må vara en aquired taste, men jag kan inte rekommendera henne nog – Nadler missar ej! 

På andra sidan Atlanten bjuder den evigt himmelska osloavantgardisten Jenny Hval på drömmig folkpop. Singeln ”Year of Love” är också den en fullträff.

I hiphopvärlden har finsmakarfavoriten Fatlip (från västkustkollektivet Pharcyde) teamat upp med Blu och Madlib på den smittsamt souliga ”Gangsta Rap”. 

Det blir också gubbig OG-rap med Your Old Droog, Nas och Benny the Butcher (med gästverser från J.Cole och Alchemist på the one’s and two’s). Men årets första musiksvep bjuder också på den stenhårda ”Walkin” med Denzel Curry. En låt som ekar av smutsig gammal Houstonrap – både i det hackiga flowet och det trögflytande beatet. En (street66)certifierad banger! 

På singeln ”Surround Sound” utövar Atlantaartisten JID rapgymnastik på högsta nivå över en Black Starr-flörtande sampling av Aretha Franklins ”One Step Ahead”. 21 Savage droppar en vers, han också, men besitter som bekant inte samma pulshöjande flow. 

Som för att hamra hem det melodiska raptemat på månadens lista finns här också musik från Saba och Krayzie Bone, 6lack och EARTHGANG. 

Jag har också smugit in versionen av ”Life of the Party" med André 3000s vers. Visst, den kom ut i slutet på 2021, men jag missade den när Deluxeversionen av Kanyes album först släpptes så den får komma med här i stället.

Övriga guldkorn:

Afrofuturistisk popenergi med Ibibio Sound System.

Skränig och garagerockig approach till jazz och klassisk arabisk musiktradition med egensinniga El Khat. Komplett med hemmagjorda instrument och lo-fi-estetik.

Snuskigt tajt samba från Zé Nigro och Alessandra Leão. Rakt igenom råkompetent.

Hikaru Utadas kombination av citypop och bubblig electropop. Ett underbart tuggummisockrigt och maximalistiskt 11-minutersepos. 

Det var allt då, tänker ni? Nej. Här finns också ny musik från Fred Again…, The Weeknd, Nokia Koné, Warsaw Afrobeat Orchestra, Ibrahima Cissokho och många fler. Men det får ni utforska på egen hand. Så, håll till godo, här är månadens bästa låtar!