CYAMO – “The Space Between Us”

Ett år när alla musikkritiker mjölkar nostalgiåsnan som är Daft Punks officiella uppbrott så är det skönt att få en liten påminnelse om att rymddiscot inte dog med den franska house-duon.

Cyamo är Göteborgsduon Mathias Engwall och Per-Olof Stjärnereds kärleksbarn. The Space Between Us är deras debut-EP och det är 17 fullspäckade minuter musik. Från den runda och studsiga electron på introlåten, till den avslutande ”Tellus exodus” med sina ödesmättade syntar och Twin Peaks:iga gitarrer. Som ett soundtrack till en övernaturlig B-rulle från 1990 – på bästa möjliga vis.

Det finns ett stråk av nostalgi i Cyamos musik. 2000-talselectro möter 80/90-talspop. Det finns också en charmigt storögd underton i låtarna. Både musiken och texterna tittar liksom upp mot himlen med nyfiken blick och frågar sig ”vad finns sig där uppe?”.

Egentligen är det ganska klassiska ämnen de sjunger om. Längtan och kärlek. Men i det här fallet utspelar sig låtarna flera ljusår bort – och kommunikationen sker över radiovågor. På ”Help this robot home” är det en skakig robotröst som skickar ut sina vädjande meddelanden i en oändlig rymd, och en känslobefriad radioröst som svarar.  

Cyamo flörtar gärna med italodisco och den löjligt välproducerade, mjuka 80-talsestetiken. Här finns de funkiga basgångarna och de sirapssega melodislingorna. Men The Space Between Us ger mig också lite Flaming Lips-vibbar. Kanske är det den lite bräckliga rösten, kanske är det robottematiken.

Ljudlandskapet som de skapar är lyxig och inbjudande. Dränkt i sirapssega melodislingor och dansant pumpande basgrooves. Det är dansmusik för dagdrömmare – eller androider kanske. Årets bästa rymdrobotdisco är det i vilket fall.

Februari, färg och vårmusik

Ett försenat men färgglatt februarisvep. Det har vi gjort oss förtjänta av. Det är mars, det är meteorologisk vår och ingen vill lyssna på deppsång när tussilagon börjar blomma.

Februarispellistan består som vanligt av ett gäng noga utvalda låtar från månaden som har gått. Totalt 39 stycken den här gången. Det är afrobeat, reggae och luftig house. Dessutom innehåller listan lite härlig svensk falsksång – ett vårtecken så gott som något. Men listan är förstås full med massa bra hiphop också. Hård hiphop, mjuk hiphop, lo-fi- och in your face-hiphop. 

Så till namedrop-delen. Februari har varit tjock på bra musiksläpp: Denzel Currys EP med producenten Kenny Beats, rapparen Royce da 5’9:s nya album, afrobeatgruppen Antibalas, houseproducenten Nicolas Jaars andra albumsläpp under aliaset Against All Logic. Men februari har också bjudit på en del oväntade släpp. Bland annat nya singlar från ethiojazzgudfadern Mulatu Astatke och det ljusskygga plunderphonicskollektivet Avalanches. Allt, och mer, finns representerat på listan. 

Passa på att lyssna och njut av solig, fin, go’, underbar musik innan Corona muterar och gör oss alla till zombies som skiter genom öronen. Adjö deppiga februari! Rätt in i våren! Nu åker vi! 

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Debutsläpp för Stockholmstrion June Vide

Atmosfäriskt, vackert och suggestivt. June Vides A Sea Is A Place Within (I Lose My Mind All the Time) är en pricksäker och lovande debut som ger mersmak.

June Vide uttalas [Jun Vidd] och betyder ungefär ”juni i tomhet”. Inte så viktigt, men det låter fint. Bandmedlemmarna heter Agnes Båth, Klara Malmer och Sally Otter Arosenius och har spelat ihop i drygt ett år. Deras debutalbum är grundad i pop och flörtar med elektroniska och ambienta element, men har också ett distinkt och eget sound.

Det är ett rumsligt, atmosfäriskt och skimrande album – delvis inspelat i Nacka kyrka. Men det där rumsliga och atmosfäriska är inte en biprodukt av en magisk kyrklig ambiens. För låtarna är inte inspelade i en högtidlig kyrksal, utan en våning ner, i en studio i källaren. Och det är nästan mer passande, för A Sea Is A Place Within är storslaget och vackert – men det är också syntetiskt.

Skivan inleds med den sparsmakade No Need. En morrande basgång och skimrande gitarr- och syntmelodier bygger sakta upp låten bakom sångaren Agnes Båths digitalt dubblade sång. Det är ett vackert och försiktigt intro som sätter tonen för resten av skivan, där det bildliga och drömska följer som en molnvit tråd. 

Efter No Need följer höjdpunkten Holy. Det är en underbart svävande låt. Det är som att den har körts genom ett filter, trängt igenom ett tjockt lager regn och bara lämnat kvar det med mest flytkraft och lätthet. Men det är också en bedräglig låt. För när June Vide sjunger om kärlek på Holy så är den inte på riktigt: ”I’ll let you fool me, ’cause I’m still dreaming”, sjunger Agnes Båth. Och det är inte bara texten som hintar mot självbedräglig kärlek. Också musiken flörtar med det syntetiska och overkliga: två gånger spränger musiken ut i glitchiga elektroniska sprickor som tränger igenom den mjuka ljudmattan.

Stockholmstrio med drömpop-DNA. Från vänster: Sally Otter Arosenius, Agnes Båth, Klara Malmer.

Musikaliskt är det annars en genomgående flytande och drömmig skiva. Mycket reverb och mycket distans. Den runda, djupa basen och de lätta och mjukt proddade trummorna ligger långt bak i mixen. Ovanpå brer skimrande ljudlandskap ut sig, med filmiska lager av digitala stråkar och syntar. Och Klara Malmers glittriga gitarrmelodier ligger strödda som strössel. Det är en mjuk musik som är suggestiv utan att någonsin behöva höja rösten.

Texterna på skivan följer i liknande spår – även de klädda i drömskt bildspråk. De är känslosamma men svårfångade och ofta tvetydiga: allt det där drömska är vackert, men det är inte på riktigt. Skivan handlar till stor del om förlorad och olycklig kärlek. Men det blir aldrig rakt igenom nattsvart. Melankoliskt, visst, men det finns samtidigt en självmedvetenhet och självsäkerhet i texterna. Som på Hello Hello Hello där Agnes Båth sjunger ”I’m strong, darling. You never dare to look for the truth”, eller på Picture Me In Your Mind där hon lekfullt sjunger ”Undress you in my mind, I wanna make you feel shy”.

June Vides musik hänger som en pendel mellan den tidigaste morgonen och den senaste natten. Ibland är det mörkt och melankoliskt, men ibland kan man också skönja ljummen morgonsol och mellan molnen. Skivan avslutas med två av de musikaliskt mest öppna och morgonsoliga låtarna. Den storslagna Ikaros där de trotsig skanderar ”Say my name, say my name, I know it will hurt”, och den lågmält vackra kärleksförklaringen Hani som avslutar skivan. De är visserligen bitterljuva, men de är också fulla på kärlek. Trasig, ful och vacker kärlek.

A Sea Is A Place Within är en skiva som kastar sig själv mellan kärlek, falskt hopp och äkta förtvivlan. Strukturerna är lösa och flytande och leker med skimrande syntackord och flyktiga gitarrslingor. Atmosfäriskt och drömskt. Det är en lovande och egensinnig debut som ger mersmak.