Nathalie – “Hela tiden”

”Hela tiden” är en speciell sorts sorgesång. Nästan suggestiv – om man nu kan använda det ordet om sorg. Mörkret ligger latent, dolt bakom en sprudlande och glittrig musik, och bakom språkliga penseldrag. I alla fall är det så till en början. För två tredjedelar in i låten så bryts de stora popackorden och körsången ner i sköra pianoslingor och sången blir intim och bräcklig.

”Hela tiden” är en låt som kastar sig mellan två musikaliska ytterligheter – och det är sorg- och vilsenhetstemat i texten som limmar ihop de två delarna.

– Jag har gjort flera låtar som är hur dansanta som helst och samtidigt handlar om när jag fick beskedet att min brorsa hade gått bort. De behöver inte vara motsatser, man kan spela i dur men ändå sjunga om det molliga. Ibland kanske det är lättast så. Annars hade man väl gått sönder helt.

Så säger Nathalie själv när jag frågar henne varför hon blandar en så upplyftande och färgglad musik med en textrader om sorg och tvivel.

Det är märkligt, för när man först hör den triumferade musiken och de inledande raderna – ”har du sett, de bygger någonting i mig” – så känns det nästan hoppfullt. Byggmetaforer brukar väl oftast användas så? Att bygga upp något eller någon. Men här blir metaforen omvänd och byggandet blir påträngande, inträngande. ”Inget bygglov har godkänts av mig”, sjunger hon i versen.

Nathalie säger att hon hittar inspiration i dikter och i musik från barndomen. Och det finns onekligen något nostalgiskt och poetiskt i hennes musik. Det går att skönja något gammalt, trolskt och folkmusik:igt. Men det är dekorerat med bubbliga syntarpeggion, syntetiska blåsmelodier och studs i steget.

“Hela tiden” är Umeåmusikern Nathalies debutsingel och går att lyssna på här:

En spretig och sprudlande januarimix

Ett nytt år brukar betyda någon form av omstart, även om allt känns likadant. För mig tar omstarten sig uttryck i den lilla mentala paus jag tar efter att ha färdigställt årsbästalistan. Det brukar vara välbehövligt – för mot slutet börjar jag se skivrecensioner i frukostflingorna. 66 färdiga recensioner, och hundratals albumlyssningar kan göra även den skrivgladaste knäsvag. Hur som helst så känns det alltid som en liten comeback när jag publicerar det första musiksvepet för året. Och efter att ha lagt ett självpåtvingat embargo på mitt musiklyssnande i ett par veckor så känns det piggt att återvända till musiksvepandet och låtletandet. 

Nåväl, dags att komma till själva listan kanske. Och min utläggning om omstart och comeback för mig faktiskt osökt in på en av januarilistans höjdpunkter: Sweet Trips (snärtigt betitlade) ”Walkers beware! We drive into the sun”. För er som inte känner till Sweet Trip så är de ett egensinnigt pop/rock/electro-band som hade sin storhetstid i början på 2000-talet. Deras största musikaliska gärning är det glitchiga popeposet Velocity: Design: Comfort från 2003. Ett ambitiöst album som var långt före sin tid. Deras nya singel är inte lika märklig och intrikat, men det är en otroligt snygg shoegaze-dänga. Det är deras första musik på snart tio år och det är ett kärt återseende.

I januari-popväg utmärker sig annars den sofistikerade konstbritten William Doyle och den svårgreppbara och svettigt glammiga australiensaren Kirin J Callinan. 

Det finns förstås också en god mängd opretentiös och dansant musik i januarimixen. João Selvas singel ”Navegar” är löjligt studsig och afrikansk-franska electro-projektet Voilaaas ”Fighting slowly” är afrogung när det är som bäst. 

I andra änden av spektrat återfinns den stillsamt vackra ”Umdali” från Sydafrikanska Sibusile Xaba och svenska Erik Jeors stjärnspäckade jazzsingel ”Vila din vilja”.

Listan är förstås inte komplett utan en fet portion rykande het hiphop från bland annat slowthai, Lukah och Bas. Det är en härligt spretig och sprudlande start på året. Håll till godo! 

NOID – “Där det växer”

NOID dyker djupt ner i en sagostark svensk musiktradition – och landar någonstans i nollpunkten mellan jazz och folk:ig popmusik. Deras musik är trolsk och trygg, och sådär jazzigt inbjudande.

Där det växer är ett pandemiprojekt – inspelat i folkhögskolekarantän i Sjövik. Men även om musiken är en produkt av instängdhet och riktlinjer så är musiken eskapistisk och drömmig. Det är som att kliva in i en gammal svensk folksaga, eller någon svunnen (fantasi)värld. Ida Wingborgs texter är bortåtblickande och inåtblickande på samma gång och fyllda med naturbilder och metaforer (”Undrar om det finns en annan plats, tusen himlar som jag inte kan nå härifrån”, ”Blås mig bort, på ditt hav”).

Det är ett svårfångat och akvarellmålande språk. Och det emulgerar med musiken som i en majonäs. Eller ja, om jag ska använda en matmetafor så kanske jag borde använda något fluffigare och luftigare. För Där det växer är en lätt och flyktig bit musik. Om Anton Tallroths ståbas och Ingmar Pettersson Olséns piano har en studsig dans mot varandra, så ligger Johan Swartlings saxofon som ett glittrigt strössel ovanpå. Och Nora Mauritzsons trumspel är vispande lätt.

De 66 bästa musiksläppen från 2020

Musikåret 2020 har hamnat lite i skymundan, av förklarliga skäl. Ingen tycker att det är kul med streamade konserter och stängda livescener. Allra minst artisterna. Men jag är här för att påminna er alla om den fantastiska musiken som trots allt har släpps detta sjukdomens, hemmasittandets och ryggsmärtans år. Här finns gott om musik att brinna för, och att försvinna bort i. 

Från ilsken hiphop, till gladlynt afrobeat, till eskapistisk jazz. Passa på att minnas några av ljusglimtarna innan ni sjasar bort 2020 en gång för alla.

Listan hittar ni här: STREET 66 BÄSTA MUSIKSLÄPP 2020, eller i dropmenyn under kategorier.

Julmusik 2.0

Förra julen satte jag ihop fyra stycken timmeslånga mixtapes (ehm, spotifylistor) med alternativ julmusik för alla er som tröttnade på Mariah Carey och Michael Bublé i november. I år har jag uppdaterat listorna ordentligt. Gjort dem bättre, konstigare, juligare. Klicka på länkarna och hitta nya jultraditioner!

En lista med soul (den mest klassiska listan!): SOULJUL

En lista med jazz (för alla Mensamedlemmar och godsägare!): JAZZJUL

En med indiepop å rock (en oväntat bra julgenre och perfekt för alla mainstreamjul-hatare!): INDIEJUL

Och, sist men inte minst, en lista med julmusik från Karibien och Sydamerika (för alla som suktar efter en jul på beachen): JUL UTAN SNÖ

Decembermörker och en solig musikmix

Varde ljus... snälla? Vi har alltså inte fått en enda soltimme i december. Det känns som att man borde kunna stämma någon för det. En riktig tragedi.

Jag har i alla fall gjort mitt bästa för att komma med en gnutta solljus med Novembermixen™. En strimma reggae, en gnutta afrobeat och melodier som går i dur. Det är ett musiksvep att bara dyka ner och mysa i.

(Min vintervana trogen finns det dock också en del hård hiphop på listan – menmen, man kanske kan hitta något upplyftande i det också.)

Musikmixen har dessutom en salig blandning av ungdomlig souncloudenergi och gamla gubbtoner. Jag har plockat med låtar från veteraner som AZ, Jeru The Damaja och Fatlip. Men också från nykläckta debutanter som lo-fi-producenten Omololu och brittiska rockbandet Working Men’s Club. 

Här finns också totala BANGERS från slowthai, svenska Viagra Boys och Burna Boy. Lyssna! Sola er i musiken! Snart kommer bättre tider!

Spellistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Venus – “Fokus”

”Jag vill att du ska slösa min tid”

“Fokus” är den egensinniga och suggestiva debutsingeln från Stockholmsartisten Venus. Det är modern R&B, men på något sätt är det också antitesen till R&B-romantik. “Fokus” handlar om vackra men flyktiga förbindelser. Ett kärleksbrev till kk-relationen. ”Ge mig något annat än kärlek”, sjunger hon i hooken.

Musiken är len och smidig men bygger upp mot storslagna syntar i refrängen och små elektroniska utsmyckningar spridda över verserna. Det är R&B:igt och poppigt och elektroniskt på samma gång och allt rör sig i ett segt och drömmigt töcken. Syntarna och basen släpar och pulserar, men slår stenhårt. Det är en omsorgsfullt målad ljudbild.

Hela låten är en fin balansgång. Mellan det honungslena och det skarpa i syntarna. Mellan det rytmiska och mjuka i Venus sång. Och mellan det vardagliga och övernaturliga i musikvideon (om ni vill ha hela upplevelsen så kolla in den snygga och fantasiflummiga musikvideon, signerad samarbetspartnern Paul Adamah). Det är en löjligt självsäker, träffsäker debutsingel.

En sprakande och bubblig höstmusik

Suck. Jag har märkt ett mönster i hur jag skriver mina musiksvep.

Jag satt och krigade med inledningen till det här musiksvepet när jag snabbt scrollade igenom bloggen för lite inspiration. Min blick stannade till vid augustilistan. ”En av mina absoluta favoritlistor”, hade jag skrivit. Sedan flög blicken snabbt tillbaka till mitt word-dokument och min första mening som stod skamset ensam: ”Oktoberlistan är kanske min bästa hittills”. Uppenbarligen är ”kanske den bästa hittills” ett återkommande tema i mina musiksvep. 

Nåja. Att min ryggradsreaktion är att tycka att varje månad är den bästa är trots allt ett gott tecken – tycker åtminstone jag.  Jag tror inte att det handlar om att jag är alltför frikostig med superlativen. Bara att att jag på riktigt känner att varje musikmix är den bästa.

Så, vad har Oktobermixen gjort för att förtjäna mitt exklusiva ”bästa”-epitet? 

Den är bra för att den är en total mix. Totalt kända och totalt okända artister - från vitt skilda genrer. Ibland låter det konstigt och forcerat med ett så stort omfång på musikstilarna, men ibland låter det självklart. Här låter det självklart. 

Listan börjar med en nybakad debutant: unga Oklahomarapparen PawPaw Rod. Det är en sån där smittsamt svängig låt. Gitarrdriven och funkig. Och en låt som aktiverar nackmusklerna och rycker i dansinstinkterna. 

Mixen innehåller också en hel del mer namnkunniga hiphopnamn. Eller vad sägs om Ghetts, Benny the Butcher, Joey Badass, Sampa the Great och Kendrick Lamar? Och för er som gillar er hiphop med housebeats har jag med två nya låtar från smooth talkern Channel Tres. En mästare i den oheliga alliansen mellan hiphop och old school-house.

Men det är inte hiphopstjärnorna som utmärker sig allra mest den här månaden. Några av mina oktoberfavoriter är rätt renodlad pop. Jävligt skarp pop. Lyssna bara på JWesterns bubbliga och mjuka Regret It All. Eller maffiga Godview från amerikanska Yummms debutplatta. Men min popfavorit är nog ändå singeln Cut it loose med det relativt obskyra Brooklynbandet Maxband. Det är som den mjukaste versionen av art punk du kan tänka dig – om Parquet Courts var ett fluffigt popband, typ. Jag vill också ge en snabb shout out till de ack så nördiga och ack så älskvärda Mountain Goats som släppte ett album förra veckan. Den försiktiga och melankoliska balladen Picture of My Dress finns med i mixen.

Min vana trogen har jag också välsignat era öron med en hel del piggt, sydamerikanskt jazzgung. Ny musik från venezeluanska kvintetten Raul Monsalve y los Forajidos, colombianska Jimena Angel och så ett par brasilianska bangers signerade Gal Costa och Ana Frango Elétrico. 

Och för att hålla er på tårna har jag avslutat månadsmixen med den råa och ökenrockiga Chismitten från Touaregbandet Mdou Moctar. Underbart! Blir varm i magen bara av att tänka på det. Höstmusik kan vara färgglad och lekfull, den också!

Listan hittar ni som vanligt här: STREET 66 MUSIKSVEP

Till nästa gång! 

Rekon – “Rekon”

Rekon är en stämningsfull skiva på två helt olika vis. Varmt och inbjudande – och samtidigt ansträngt och iskallt. 

Skivan börjar med en harmoniskt ganska traditionell och folklig låt, men efter hand lossnar den mer och mer i strukturerna. Den mjuka kvällsjazzen blir till ambienta musikstycken, och till frijazz. 

För om det finns en varm öppenhet i introlåten, med en tydlig underton av svensk folkmusik – så är det betydligt mycket mer spänning och motstånd i den avslutande “Required Space”-triologin. Det blir som en total förvrängning av den strukturerade och mjuka folkjazzen. Trummorna, elgitarren och träblåset tävlar och stretar mot varandra och strösslar låtarna fulla med improvisatoriska slingor.

Det är en sliten jämförelse i recensentvärlden, men det finns något David Lynch:igt med Rekons attityd till musiken. Kanske allra tydligast blir det i låten “Recurring Dreams” som blandar en walking-basgång med en skruvad och atmosfärisk jazz. Det är musik som ligger i brännpunkten mellan det mysiga och det obekväma. 

En spretig septembermix

Från grime till country, från afrobeat till New Orleans-jazz. Septembermixen spretar åt alla håll genremässigt, men kvalitetsmässigt är det desto mer homogent. Högsta klass. Bara! 

September ändå. En riktigt trött månad. Vädermässigt, energimässigt, tillbaka-till-vardagen-mässigt. Tur då att det finns musik att pigga upp sig med. Och tur att street66 finns, och kan hooka upp er med den senaste och fetaste musiken. 

Septembermixen är en märklig (men underhållande) best. Listan inleds med en grimebanger från Skepta, Frisco och Jme – och ny musik från Kojey Radical och slowthai. Men den går snabbt över i ny musik från Fleet Foxes, en bluesig countryballad från Chris Stapleton och en sitar-kryddad psykedelisk popdänga från King Gizzard & the Lizard Wizard. 

Listan innehåller flera pigga hiphopsinglar från relativt okända rappare. Den souliga “What’s That”, från Louisianarapparen VRITRA och den old school-tunga “Tree Gods” från producenten Jimmy Plates tillsammans med hiphopkollektivet Endevers. Artister som helt klart förtjänar mer hype. 

Samtidigt har det varit en bra månad för afrobeat och funk. Bosq-remixen på Pat Kallas låt “Canette” är en höjdpunkt, men “Bakunda Ulu” och “Eye Vim” förtjänar också ett omnämnande. 

Självklart avslutar jag allt med lite höstjazz. Musik som låter som känslan av att sitta hopkurad framför en öppen eld. Här finns den moderna “Frontline” med Butcher Brown och den mer traditionella “Pueblo” med Aquiles Navarro. Men min personliga favorit är nog ändå “Hope – LOCK IN” med Fat Freddy’s Drop. Jag vet, jag vet. Fat Freddy’s Drop är inget jazzband. Men de har ofta flirtat med genren – och på “Hope – LOCK IN” dyker de helhjärtat in i New Orleansjazzen. Det är honungslent, lågintensivt och det givetvis i baktakt. Lyssna! Njut! 

Spellistan hittar ni som vanligt här: STREET66 MUSIKSVEP 2020. Till nästa gång!

Kabiri – “Down”

“Down” är Boråsrapparen Kabiris andra singelsläpp – men det hade lika gärna kunnat vara hans tjugonde. Tjugo år gammal har han redan hittat ett sound som är både eget och självklart. 

Ni som har följt bloggen länge vet att jag sällan hetsar upp mig över svenska rapdebutanter – men Kabiri har något som höjer honom en nivå över det mediokra hiphopträsk där alltför många svenska rappare harvar. Det är inte den tekniska briljansen, eller pennan. Det är rösten.

Helt ärligt, man kan skriva rader som en reinkarnerad Tomas Tranströmer, men har man inte rösten för det så kommer ingen att lyssna. ”It’s mostly the voice that gets you up”, för att citera Gang Starr-rapparen Guru. Och för Kabiri känns det befriande enkelt. Han har ett naturligt flow och en rå (Borås)tyngd i rösten.

Textmässigt handlar det framför allt om smarta rader och punchlines – även om det finns ett löst tema på lojalitet och vänskap. En personlig favorit är hans homage till den klassiska Big L-raden ”Put his brains in the street. Now you can see what he was thinking” som i Kabiris text blir till ”Skjuter hål i din skalle för att se vad du tänker”. En klassiker av en anledning.

Det 808-tunga beatet som ackompanjerar Kabiris verser är signerat Malmöproducenten Sixten ”610” Bruhn och är rytmiskt och nedtonat på samma gång. Atmosfäriskt och dovt, men pauserna, syntbasen och traptrummorna ger studs och liv till låten. 

“Down” är en uppfriskande dos okomplicerad hiphop. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Det är ett singelsläpp som ger mersmak.

Musik från mejlkorgen

Den senaste tiden har det trillat in fler och fler musiktips i mejlen. Väldigt kul – men alldeles för mycket för att kunna få med allt på bloggen. Hur gärna jag än vill. 

Så för att kunna samla upp de bästa tipsen som kommer in, så tänkte jag börja med en ny serie här på bloggen: Musik från mejlkorgen. En serie där jag väljer ut en eller flera favoriter från de inskickade tipsen, och skriver några rader om varför ni borde lyssna. Först ut är två tips vitt skilda tips från månaden som har gått. Ett jazzalbum och en hiphopsingel. 

STREET 66 har en shiny new instagram!

Bloggen har numera en instagram där man kan följa alla uppdateringar och spellistor direkt i flödet. Alla länkar och alla artiklar publiceras direkt på street66blogg! Kom förbi och säg hej!

Albumrecension: Conway – From King To A God

Skrytsamt, personligt, sorgset och politiskt. På From King To A God visar Conway att han är mer än bara en gangsterrappare i mängden. 

I grunden är From King To A God en mafiososkiva, fylld av spetsiga fyndigheter och iskalla gatuskildringar. Det handlar om kändisskap, framgång och affärer. Han droppar citatvärda skrytbars samtidigt som han väser sorgsna livsvisdomar genom sin skottskadade käke. Men skivan handlar också om baksidan av livet han lever. Ett liv fyllt av brott, droger och våld. Och Conway närmar sig de berättelserna med en brutal ärlighet. 

Det är också där, i det raka historieberättandet, som hans styrka som rappare ligger. Hans våldsskildringar skär djupt och direkt. Han är mindre metaforer och mer rakt på sak. Som på låten “Lemon”, med Method Man, där han rappar om en kompis som sitter inne för mord. ”His mama ain't shed a tear, she know that come with this life”, konstaterar han kallt. 

Conway är inte heller rädd för att bli känslosam och personlig. På “Forever Droppin Tears” vänder han sig direkt till en bortgången barndomsvän: “Shit was just starting to get beautiful, I wrote this while getting dressed for your funeral”. 

Till stor del rör sig skivan i samma ljudlandskap som alla andra Griselda-släpp. Mörkt, kalt och rått – gälla stråkar och dissonanta pianoloopar. Men här finns också ljuspunkter som bryter upp det monotona och stenhårda. Den glittriga “Forever Droppin Tears”, och den södernsouliga “Seen Everything but Jesus” erbjuder välkomna vattenhål i det tunga och grusiga.

From King To A God är Conways bästa och mest varierade skiva hittills. Med musik som rör sig mellan 90-talsdånande boombaptrummor och synttunga bouncebeats. Och med textrader som pendlar mellan skämtsamma ordlekar och seriösa kommentarer på polisvåld och rasism.

Ny musik från Augusti! Färgglatt och hundraprocentigt

Det är roligt hur det funkar ibland. För två veckor sedan satt jag på ett café och kammade febrilt genom månadens nya musiksläpp – och hittade ingenting. Fullkomligt oinspirerat. Nu, två veckor senare, sitter jag hemma i soffan och krigar med att trimma ner en alldeles för lång augustilista.

Det släpps bra musik varje dag – ibland måste man bara leta lite mer noggrant. Augusti var tunt på stora och omtalade släpp. Inget som verkligen stod ut. Men det betyder förstås inte att det var en sämre musikmånad, bara att man måste leta lite djupare.

Resultatet av mitt letande blev en augustilista med lite färre kända namn än vanligt. Men det blev också en av mina absoluta favoritlistor.

Om augusti generellt har legat lågt på stora musiksläpp så har ändå hiphopvärlden puttrat på som vanligt. Så klart. Det går inte en månad utan högoktanig hiphop nu för tiden. Big K.R.I.T. har släppt en trumtung södernbanger, Armani Caesar och Benny the Butcher har släppt en klassisk hiphop-throwback med smakfulla scratchningar som andas DJ Premier, och Nas album har jag förstås redan skrivit om på bloggen. Men det är inte bara old man-rap på listan. Jag har också plockat med några betydligt yngre namn: Pink Siifu, Eto, Choicevaughan – för att nämna några. Jag har också plockat med Thundercats Dragon Ball Durag igen. Den här gången är det en remix med Smino och Guapdad 4000 som får inleda hela mixen. Får man ha med samma låt två gånger på samma lista? Så klart!

All denna fantastiska hiphop, och då har jag ändå lämnat ute vissa låtar som åtminstone förtjänar ett omnämnande. Inte minst Stas Thee Boss nya EP On the Corner. Det är en singel/EP-hybrid som hon har släppt som en sammanhängande låt på Spotify. I själva verket är det dryga 15 minuter med flera individuella låtar och radioskits. Lite svårt att pressa in i listan, men hon är en rappare att hålla utkik för. Helt klart.

I mitten av listan har jag tryckt in ett helt sjok av 80-talsmosig tuggummipop. Lyssna på Róisín Murphys färgstarka “Something More”, synttunga “Remote Control” med amerikanska bandet Discovery Zone. Eller varför inte “SWAY”med japanska knowone – den ostigaste och glammigaste av dem alla. En riktig toppenlåt dock, om ni frågar mig. 

Det finns också mindre mjuk musik. Hurulas “Tro på er ruin”, eller Sports Teams genombrittiska indierock på låten “Camel Crew”.

Listan huserar också Everything Everythings “Violent Sun” som ger mig 2000-talspopsrysningar genom hela nacken. Underbart. Och Stockholmsduon Teo Runsiö och Frans Torells debutlåt “Change” under pseudonymen Teddy Failure. 

Där finns också 23-åriga CHIKA med en fantastisk rnb-banger och det gladaste och färgstarkaste omslaget från augusti. Och 42-åriga Chris Stapleton med en klassisk countryballad och augustis klart själlösaste omslag. 

Om ni har lyssnat på mina listor innan så vet ni redan att det kommer en sektion med samba och MPB också. Direkt från Brasilien. Sommarglädje i destillat. Lyssna på Caixa Cubo eller Duo Gisbranco. Givetvis finns det också ny afrobeat (även om det har varit svältfött på den varan i augusti) med Muyiwa Kunnuji. Och givetvis avslutas listan med lite kvalitetsjazz. Smooth, experimentell, soulig jazz. Det blir faktiskt inte bättre än så. Mycket nöje.

STREET66 MUSIKSVEP 2020

Albumrecension: Nas – King's Disease

Det går inte att prata om Nas utan att först prata om 27 års hiphophistoria. Han är kopplad till 90-talet på ett sätt som få andra (levande) rappare är – om man bildgooglar ”90’s rappers” så dyker Nas upp på bild nummer två, efter ett stort bildmontage. Hans musik på 2000-talet har visserligen varierat i kvalitet, men nya King’s Disease är ett bevis på att han fortfarande kan göra hiphop i absolut toppklass.

Nas – Nasir Jones i födelsebeviset från Queensbridge – föddes för storhet. Det var tydligt redan från hans första gästvers på Main Sources ”Live at the barbeque” från 1991. Han har alltid varit en av de mest naturligt talangfulla rapparna, även om han inte alltid har gjort den bästa musiken. Lite av en hiphopvärldens Ronaldinho (om det nu är tillåtet att göra fotbollsreferenser när man skriver om hiphop): hans karriär brann ut för tidigt, och de senare åren spenderades till stor del i ett mediokert töcken. Men vid en tidpunkt var han otvivelaktigt bäst, och alla villa vara som honom. Rappa som honom, dribbla som honom.

För Nas följde 2000-talet – efter den lite underskattade God’s Son – i idel besvikelser. Att nå till Illmatics skyhöga höjder visade sig vara svårt. Och han gjorde det sannerligen inte enklare för sig genom att gå från att rappa över beats från en uppsättning hiphopproducenter av Avengers™-proportioner på debutskivan till att hoppa på några av de tröttare beatsen på den här sidan 2000-talet.

Hans rykte om att alltid rappa över tråkiga beats skulle tvättas bort när han teamade upp med geniet/galningen Kanye West på tjugohundraartons Nasir. Det var i alla fall tanken. I stället blev album en förhastad flopp som möttes av svala recensioner och ointresse bland fansen.

Så Nas kommer till nya plattan med en revansch att utkräva – och han sviker inte. King’s Disease är ett samarbete med superproducenten Hit-Boy, och skivan känns betydligt mer genomarbetad och uttänkt än Nasir. Beatsen är konsekvent bra och Nas rader känns inspirerade och fulla av pondus. En väloljad symbios av beats och rhymes. Och en Nas som låter mer fokuserad än på länge.

Musikaliskt är det en upplyftande och soulig skiva. Det är mycket uppklippta pianoackord och beats som går i dur. Melodiöst och utan någon egentlig dissonans. Rakt och enkelt, helt enkelt. 

Hit-boys trummor sitter någonstans mitt emellan 2020-trenderna – där beatsen antingen har världens hårdaste trummor, eller inga trummor alls. På King’s Disease är trummorna mjuka. Inget som kommer spränga din stereo, men tillräckligt varierat för att hålla hela vägen. Det är en smaksak förstås, men för mig funkar det föredömligt med de färgglada beatsen och Nas 90-talsflow.

Skivan kickar igång med titelspåret “King’s Disease”. En kombination av upplyftande ”black is beautiful”-budskap, och en ordentlig dos hiphop-braggadocio. En kombo som bara en certifierad rapveteran som Nas kan få att flyga.  

Efter introt följer tre av de starkaste låtarna på skivan. ”Blue Benz” med en Nas i högform som stavelserappar som om det vore 1995: ”Razor cutter, nineties, eighties lover, raised in gutters, Raised above it, they made it up out the hood subject, I made you love it”. Den underbara sommarbangern ”Car #85” med nostalgisk story telling-rap om en taxitjänst i Queensbridge och hur den samverkade med den undre världen. Och sedan den afrocentristiska ”Ultra Black” med sitt enkla men perfekt utförda koncept. 

Efter det kommer låten ”27 Summers”. En låt som sticker ut (inte nödvändigtvis positivt) med sina traptrummor och sitt hårda och avskalade 808-beat. 

Sedan följer ett gäng låtar om kärlek och förlorad kärlek. Det är en liten dipp i kvalitet jämfört med början och slutet av skivan, men det finns några höjdpunkter också här. Allra bäst är ”All Bad” – en låt om ett förhållande som håller på att falla sönder. Anderson .Paak mördar refrängen och gästversen och beatet är löjligt medryckande. ”Replace Me” är en annan höjdpunkt, med sin tjockbottnade bas och sina glittriga syntpads. Låten har dessutom en skönt autotunad refräng från Don Toliver. Big Sean kommer dock in med en gästvers som gör alla besvikna. Alltid lika corny, alltid lika oinspirerad. ”I’m not your ex, I’m your extacy”. Ehh.

Efter det lite långsammare mittpartiet tar skivan fart igen med posse cut-låten ”Full Circle”. Det är en låt som spelar på 90-talsnostalgin genom att sammanföra alla medlemmarna från Nas supergrupp The Firm: Foxy Brown, Cormega, AZ och till och med en liten cameo från Dr. Dre. Alla fyra är i högform. AZs flow låter självklart och underbart – lyssna bara på hur han inleder sin vers: ”Dialogue superb, flyest cars on the curb, word. When I evolved, a higher God emerged reserved”. Och Foxy Browns avslutande vers är en av de starkaste på skivan.

De sista två låtarna är packade med livsråd och visdomar. På ”10 Points” rappar Nas ”Still coping and dealing with my environment as a kid, I trust no one today because what someone in my past did”. Och på avslutande ”The Cure” rappar han ”Whatever you dish out come back as blessings or to haunt ya. It could miss your kids and hit your grandkids for your dishonor, that's generational curses”.

”The Cure” har också ett av de bästa beatsen på skivan. Hit-Boy flippar kreativt beatet genom att höja och sänka tempot på samplingen. Sedan bryter han beatet helt i mitten av låten och abstraherar ner allt till bara trummor och samplad sång.

King’s Disease är långt ifrån fri från detaljer att plocka isär och kritisera. Skivan är lite tunn i mitten, och Nas har några rader som påminner en om att han är en bra bit över 40-sträcket. Den lite felriktade wokeismen i rader som ”the stupidest part of Africa produced blacks that started algebra” och pappastämningen i ”Rap is weird, weird flex, but okay”. Bonusspåret ”Spicy” är också lite av en besvikelse. Men i det stora hela är albumet överraskande bra – Nas bästa skiva på många år. 

Det är på sätt och vis bara tillbaka till grunderna, sånt Nas (och alla vi andra) vet fungerar. Snygg story telling-hiphop med enkla och upplyftande beats. Men varför fixa något som inte är trasigt. Vid 46 år och med 13 plattor under bältet så är det inte rimligt att förvänta sig att Nas ska återuppfinna hjulet. Han gör det han gör, och han gör det bättre än de flesta. Från den nedtonade ”Til The War Is Won”, till den bombastiska ”10 Points” med sitt påtryckande beat och sina triumferande trumpeter, är det ett album som flyger, hela vägen. 

Sommarzenit, Afrobeat och Mjuk Hiphop

En något försenad julimix, men den som väntar något gott och så vidare. 

För att inte dra ut på tiden ytterligare så ska jag hålla mig kort och koncis. Det har varit en månad full av kul, konstig och sprudlande musik. Inte ens ett världsomspännande supervirus verkar ha kunnat dämpa den musikaliska sommarglädjen. Från finske kompositören Jimi Tenors souliga disco till Detroit Swindles bubbliga Dele Sosimi-remix, till franske Blundetto och amerikanska hiphopduon Blu & Exile – i juli, i sommarens zenit, har musiken varit insvept i ett rosa värmetöcken. 

Det är visserligen nedslående att den där politiska och arga musikvågen efter George Floyd-mordet verkar ha ebbat ut. Men samtidigt är det skönt att emellanåt kunna luta sig tillbaka i verkligt upplyftande och solmosig musik. Julilistan är en mix att hämta mod och glädje ur – om inte annat. 

Listan innehåller ny musik från svenska shoegazemästarna Radio Dept., Ethiojazzgudfadern Mulatu Astatke och nyfrälsta kärleksbarden James Blake. 

Och bland de mindre namnkunniga namnen vill jag särskilt rekommendera hiphopdebutanten The Koreatown Odditys nya skiva Little Dominiques Nosebleed – ett lågmält och mystiskt litet projekt – och brittisk/gambisk/kongolesiska gruppen Afriquois nya EP Time Is A Gift Which We Share All The Time. Lite väl långdragen titel kanske, men musiken är desto mer lättsmält – lyssna bara på den underbart studsiga singeln “Ndeko Solo”.

Om ni inte känner er övertygande än så lyssna här: julimixen har bangers från Big K.R.I.T, Joey Badass, Gorillaz och King Gizzard & The Lizard Wizard. En toppenmånad enligt alla definitioner av ordet. Missa inte.

Tills nästa gång! Spotifylistan hittar ni här: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Black Lives Matter, protestmusik och tunga känslor

Det har gått en månad sedan George Floyd blev mördad av polisen i Minneapolis, men protesterna fortsätter och ilskan och sorgen brinner kvar.

Protestmusiken har varit en del av historien nästan lika länge som musiken själv. Men det är något visst med internet-erans protestmusik. Den är både hypermodern i hur snabbt den delas och sprids – samtidigt som den påminner om någon gammal muntligt traderad form av protestmusik; en protestmusik som är nära frontlinjen och som plockar upp slagord och aktuella händelser direkt.

All musik den här månaden har förstås inte varit protestmusik – och den musiken kommer med på listan, den också. Men nu är nu och nu den här månaden har gått i svartvitt och med knutna nävar. Det här är soundtracket till vår nutidshistoria.

---

Det finaste med den här tunga månadens musikflöde har varit att se hur olika artister har tolkat och bearbetat mordet och det eviga polisvåldet. Det finns så många olika berättelser att sätta text till – och känslor att ventilera.

En av de mest självklara känslorna är ilska. Och Black Lives Matter-rörelsen har haft sin beskärda del av arg och tålamodstryten musik den här månaden. Lyssna på Mr. Muthafuckin’ eXquires Bootlicker eller den mästerliga Pig Feet med Denzel Curry, Daylyt, Terrace Martin och Kamasi Washington för en verklig vredesfix. 

Sorg och uppgivenhet är två andra känslor som ligger nära till hands. Man kan också göra vacker och dov musik av det kollektiva traumat. Lyssna bara på Leon Bridges bräckliga ballad Sweeter – eller H.E.Rs I Can’t Breathe. 

Sedan, kanske allra mest spännande: att se unga artister som aldrig tidigare har tacklat politiska texter göra musik av sina känslor. Lyssna på Atlantarapparen Lil Baby och låten The Bigger Picture för att höra det från en 25-årig trap-rappares perpektiv. 

Andra sidan av det myntet är lika viktig, men mindre glödande av intention. Den tröttkörda ”vi har sett det förr och vi är jävligt trötta på det”-känslan. Som när rapveteranerna Styles P och Pharaohe Monch rappar uppgivna rader på den lämpligt betitlade: Same Shit!, Different Toilet. ”When will the struggle end, square one we’re back again”.

Och så finns den renodlade protestlåten. Den som känns komponerad för demonstrationståg och plakat. En låt som Grounds med det brittiska punkbandet IDLES – ”Do you hear that thunder? That's the sound of strength in numbers”.

Jag vill avsluta med att ändå nämna en lite speciell låt: memeguden och internetfavoriten Lil Bs singel I’m George Floyd. Rapparen bakom låtar som I’m God och Wonton Soup är inte den första man tänker på när man tänker på politisk hiphop, men hans I’m George Floyd har något egensinnigt. Den är inte särskilt insiktsfull eller kraftfull – men ärlig och öppen. Den har förstås ett par obegripliga sidospår – ”on another note, fuck breast cancer” – men det kanske man får räkna med när det kommer till Lil B. Och kanske når ”The BasedGod” en publik som inte vanligtvis lyssnar på politisk musik? Spännande att höra det från honom hur som helst.

---

Det är fantastiskt att se hur många musiker som sluter upp bakom rörelsen. Det är inte lätt att hålla protestlågan brinnande, speciellt när media gör sitt bästa för att glömma bort att protesterna fortsatte bortom de inledande upploppen. Men demonstrationerna tågar vidare och de kommer att fortsätta tåga. Det är inte en sprint, det är ett maraton, som man brukar säga. Fortsätt vara arga och fortsätt lyssna på Run The Jewels senaste platta. Till nästa gång!

Spellistan: STREET66 MUSIKSVEP 2020

Albumrecension: Slingbaum One – Slingbaum

Slingbaum One är ett sånt där sällsynt projekt där upptakten har varit lika (om inte mer!) spännande än själva skivan. Därför har också den här recensionen en ganska lång startsträcka innan vi kommer till hur musiken egentligen låter. För man kan inte prata om skivan utan att först prata om marknadsföringen. Men misströsta inte. Ibland är målet resan, eller är det tvärt om?

När Slingbaum One först annonserades i början av 2020 var det utan vare sig förvarning eller förklaring. Skivan kom inlindad i ett tjockt lager mystik och med en featurelista fetare än smör. Den dök upp ur tomma tomma intet och var plötsligt tapetserad över alla musiknördars Instagram, Facebook och Youtube.

För att parafrasera Jay Electronica: ”What the F**K is a Slingbaum?”. Det kryptiska projektet gav snabbt upphov till spekulationer på bloggar och forum. Helt förståeligt förstås – med den gästlistan, med den annonsbudgeten! 

Slutsatsen var enkel och enhällig. Det måste gömma sig någon stor artist bakom pseudonymen Slingbaum. Engelska producenten Burial, och Damon Albarn – den eviga gubben i lådan – lyftes snabbt fram som två toppkandidater. 

”Pseudonymen Slingbaum”

Man måste vara anmärkningsvärt oanmärkningsvärd om man använder sitt eget namn på skivan – och folk ändå tror att det är en pseudonym. Hur många självbetitlade band kan skryta med det?

Den frågan för oss osökt till Terry Slingbaum. En kompositör och multiinstrumentalist från New York. Han har ett gästframträdande på en samlingsskiva från Blue Note under bältet – men det är också allt han har på sitt cv. Doldisskapet personifierat.

Slingbaum är verkligen hans riktiga efternamn. Och det är denna yviga rödtott som ligger bakom årets största supergruppsläpp. Så mycket för det mysteriet. Västgötaklimax. Men sanningen är att det fortfarande är svårbegripligt hur en sådan o-kändis har fått med sig hela USA:s RnB-elit på en 15 minuter lång (vinylexklusiv!) EP. 

Och det här med vinylexklusiviteten. Vinylskivan har inte skeppats än, men alla som förbeställde den har fått en digital version skickad över mejlen. Det är – håll i er – en 15 minuter lång wav.-fil. Ljudsnobberi på en otrolig nivå.

Faktum är att hela släppet stinker snobberi. Jag har lite svårt att sätta fingret på det, men det känns lika delar bajsnödigt som imponerande att en helt okänd artist vågar släppa sin första soloskiva på det här sättet. Kanske vill han bara cementera sitt rykte med nästa stora bootlegklassiker?

Menmen. Jag är här för att recensera musiken, inte marknadsföringsstrategin. 

Så nu, efter 384 ord, har vi äntligen anlänt till den viktiga delen. Den om musiken. 

Man måste nästan börja med gästartisterna. För det är en line-up som kan få det att vattnas i den allra torraste musikmunnen. Eller vad sägs om: Erykah Badu, D’Angelo, FKA Twigs, Cory Henry, Ahmad Jamal, Oumou Sangaré, Damon Albarn, Syd, Bilal, Rashad Smith, för att nämna några.

Men Slingbaum One känns inte riktigt som en supergrupp-skiva. De flesta gästartisterna har små roller i bakgrunden – som D’Angelos sparsamma körande på introlåten “Behoove”, eller Ahmad Jamals enkla pianospel på “Morphine”. Och den där påtagliga skrytvirtuositeten som ofta präglar supergrupper, saknas helt här. 

Det stora artisthopkoket syns på andra sätt. Även om EP:n bara är 15 minuter lång så är den full av musikaliska idéer och uttryck. Det finns ambienta stycken, jazziga, rockiga stycken och skivan är fylld med ljudeffekter och texturer.

EP:n inleds med låten “Behoove” – samma låt som teasades på radioprofilen Gilles Petersons program på BBC 6. Det är en tung och basig låt som sätter tonen för den atmosfäriska och mörka stämningen på skivan. 

Låten drivs framåt av Slingbaums syntar och Cory Henrys skrovliga moogbas. Musiken är enkel och avskalad och liksom mullrig. Instrumenten ligger mer som en ljudmatta i botten för Erykah Badu att sjunga en hackig och uppklippt melodi ovanpå. 

“Behoove” innehåller också en sparsamt använd blåssektion signerad Keyon Harrold och Marcus Strickland. Men basklarinetten och trumpeten används mest som en extra ljudeffekt. Blåset och basen sliter liksom stötvis åt varsitt håll. 

Låt nummer två är lite mer straight forward, men också lite mer slätstruken. Den har en mer hemtam struktur med smidiga syntslingor och bekanta jazzackord på gitarren. Men samtidigt är musiken uppklippt – ibland nästan hackig. Det påminner om den choppiga och studsiga kvaliteten hos plunderphonics-inspirerade neosoulartister som Shafiq Husayn (Ledsen för den katastroftunga meningen – hoppas att beskrivningen i alla fall gjorde något för någon där ute).

Den tredje och sista låten heter “Morphine”, och är den mest spännande låten på EP:n. Men innan man kommer dit måste man kriga sig igenom den två minuter långa ljudmattan som avslutar låt två. Visst, det är snyggt hur de ambienta soundsen bryter ut i de inledande stroferna på “Morphine”, men det är fan-i-mig magstarkt att lägga in ett två minuter långt ljudeffektsplånkande i ett 15-minuterssläpp.

“Morphine” är i alla fall den mest lyckade låten. Den är fullständigt fullpackad av musikaliska detaljer och grooves. Det är den enda låten där det verkligen märks att flera olika artister har kommit ihop för att göra något gemensamt. Dessutom är det den enda låten som spelar till alla artisters styrkor. Det melankoliska i Damon Albarns röst, mot mjukheten i Bilals. Ahmad Jamals jazziga piano, mot Terry Slingbaums mörka syntplonkande.

Det är också en flytande låt som aldrig riktigt låser sig i ett groove. Det finns en nerv i musiken. Resultatet blir en låt som känns dystopisk och hoppfull på samma gång. Och som kulminerar i en nära nog emo-osande visksång på slutet. 

När Slingbaum One är som bäst så är det en experimentell och atmosfärisk tolkning av jazz och elektronisk musik. Det finns något dystopiskt och nästan nervöst som för tankarna till någon form av Bladerunner-RnB. 

Men när EP:n är som sämst så känns det lite för utstuderat och överproducerat. Det finns ett stråk av ”abletonjazz” i musiken. Jazzackord och rörelser, men genom konstiga ljudeffekter och digitala syntar. Ibland önskar jag att skivan bara skulle tillåta sig att vila i ett groove, låta musiken få leva lite.

Slingbaum One är ett sällsynt mystiskt och spännande musiksläpp. Men släpper man en 15 minuter lång EP för 450 kronor, så ska det vara 15 fantastiska minuter. Och det här är inte det. Det här är ”rätt bra”. Det finns potential och det finns spännande stunder – men EP:n förverkligar aldrig riktigt den potentialen. Värt att kolla in, men håll förväntningarna på en rimlig nivå.